Till de som har orkat med ända hit kommer en tröst: slutet är nära! Jag tänker inte avsluta med något utdraget och tungt inlägg som summerar allt jag varit med om in i minsta detalj, utan jag vill avsluta kort, kärnfullt och glatt. Därför tänkte jag ha en liten prisutdelning. Jag har än så länge inte råd med någon hipp kändis som programledare, så ni får helt enkelt nöja er med mig. Here it goes, vi börjar med...
DET MEST UTTJATADE
Denna var svår men efter långa och många överläggningar med juryn bestående av mig och mig själv har jag kommit fram till två segrare. På delad förstaplats har vi... (trumvirvel) tadaaa: mansgrisar och "jaha du är från Schweiz alltså?". "Nej, jag är från SVE-RI-GE". Lika tung suck åt bägge, om än något tyngre åt grisarna, som finns överallt verkligen.
STÖRSTA ADRENALINKICKEN
Att åka pulka nedför en nicaraguansk vulkan 74km i timmen, aaaaaah!
TILLBAKA TILL BARNDOMEN-PRISET
Jag hade tydligen en omedveten fascination för undervattensgrottor visade det sig för när jag väl hamnade i en kände jag mig som ett lyckligt litet barn. Löjligt kul var det. På andraplats hamnar trädkramningen i Yucatan. Jag kände mig liten men jag kände mig bra. Och dagen därpå var jag som pånyttfödd. Mer trädkramning åt folket!
MEST SJÄLVDISTANSERADE
Minns ni couchsurfar-Julian? Den rödhårige snobben jag och Julia bodde hos i fyra dagar innan vi flyttade till vårt bunkerhus. Detta lilla slöseri med människokött hade förutom en dryg och självupptagen attityd mage att bli sur på oss för att vi inte träffade honom något, trots att vi bjöd in honom på event han inte behagade att dyka upp till. Något han i motsats inte gjorde med oss. Han skickade även över sin mamma(!) att skälla ut oss för att vi träffar hans vänner och inte honom. Men pricken över i:et var när jag skickade en facebook shout-out till alla människor jag träffat i Mexiko och tackade dem för den här tiden och Julian, först ut med att kommentera, kärnfullt säger: "Varsågod". Haha! Man måste bara älska hur världsfrånvänd människan är.
DET MEST UNDERSKATTADE
Mycket kan man säga om Guadalajara men staden har de trevligaste taxichaufförerna jag någonsin stött på. Jag gjorde en ovetenskaplig undersökning på samtliga ställen jag besökte, såväl i Mexiko som Centralamerika, och slutsatsen är fast som berget: Guadalajara - du är bäst! Jag har pratat med Guadalajaras taxichaufförer om spansk erövring (la Malinche, indiankvinnan som förråde aztekerna till förmån för spanjorerna, var Mexikos första prostituerade fick jag bland annat höra), knarkkriget, spanska kontra svenska efternamn (en chaffis kunde inte förstå hur vi i Sverige bara hade ett efternamn var, det bäddade ju för en massa missförstånd såsom incest bland halvsyskon), borderjumping (en chaffis berättade för mig hur han gick tillväga för att lura myndigheterna) osv osv. En outtömlig källa av fascination och en krydda i resandet.
DET MEST STABILA
Stammiscaféet på Pedro Moreno, Café D´Val, som stått där i vått och torrt. De gamla gubbarna är alltid desamma, kaffet och maten likaså, servitriserna vet vad jag vill beställa innan jag öppnat munnen och samma tondöve xylofonspelare ställer sig alltid utanför caféets ingång vid exakt samma tid och river av exakt samma hjärnblödningsframkallande trudelutt vareviga dag. Café D´Val är min klippa i stormen.
DET MUMSIGASTE
Jag är väldigt svag för stekarna på en argentinsk restaurang vi varit på, men eftersom inte det är traditionell mexikansk mat räknas det inte. Därför går priset till Sopa Azteca. Så enkel, så raffinerad, så god. Tortillasoppa med tomatsmak, innehållandes avocado och ost bland annat. Som efterrätt väljer jag skivad mango med chilipulver och limesaft - mumma!
DET MEST UPPSKATTADE
Att faktiskt ha hittat två mexikanska tjejkompisar. Av någon anledning är det svårt som tjej att hitta tjejkompisar i Mexiko. Allt handlar om kille + tjej = sant.
Alla är ute efter en partner och ingen går ut för att hitta kompisar. Därför blev jag så glad när jag lärde känna de två tjejerna som kom att bli mina enda riktiga mexikanska tjejkompisar, och shit vilka sköna typer de är!
DET TRÅKIGASTE
Att höra att vår vän Pepes pappa blivit ihjälskjuten av folk ur en knarkkartell. Eller att höra att Gallos bror också blivit ihjälskjuten. Eller att en fransk utbytesstudent drunknade på en resa till playan en vecka efter att hon anlänt till Mexiko. Eller att en spanjorska gick bort efter att en mexikansk läkare underlåtit att undersöka henne och bara skrev ut smärtstillande medicin när hon besökte honom efter att ha gått omkring med magsmärtor i en månad. Eller att folk dör på löpande band i allmänhet i Mexiko.
DET VACKRASTE
Kopparkanjonen i Mexiko var hänförande. Ord kan inte beskriva känslan av att vara där.
DET FULASTE
Alla gubbslem. Ja, jag har redan nämnt mansgrisarna, men de är så fula så de förtjänar ett helt eget pris också, inte bara delad plats.
DET STORA GÄSPPRISET
Detta pris går oavkortat till mitt Mexikanska universitet - Tec de Monterrey. Privat, exklusivt och helt värdelöst. Kass kvalitet på utbildningen och en vedervärdig politik i allmänhet. Tydligen med för fina gräsmattor för att sitta på dessutom. Är även nominerad till det stora bajsbombspriset.
DET STORA REPETITIONSPRISET
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Behöver jag upprepa det mer eller förstår ni poängen?
DU VET ATT DU LEVER-PRISET
När du sent på kvällen av misstag hamnar i mörka kvarter med igenmurade fönster, folktomma gator, förfallna hus och enbart killar med rakade skallar och gängtatueringar på gatorna vet du att du lever och att du gärna så förblir.
BÄSTA MINNET
Oj, det finns många men en favorit är glädjefesten i vår vän Jonathans hus den där kvällen i januari. Åtta timmar av lycka, skratt, musik och dans gav mig till slut kramp i kinderna av allt smilande.
Likt min tid i Mexiko har härmed även prisutdelningen kommit till sitt slut, men det var himla trevligt så länge det varade. Tack alla ni som har följt bloggen under den här tiden ett särskilt tack till er som kommenterat den både inom och utanför bloggen. Ta hand om er så ses vi snart igen - i cyberrymden eller ännu bättre: i verkligheten.
God Jul och Gott Nytt År!
söndag 14 november 2010
Ett strå i Panama-hatten
När man ska resa hem efter en utlandssemester vill man bara komma fram så snabbt som möjligt, och efter Mexiko ville jag bara hem, jag hade ingen lust att upptäcka något nytt däremellan. "Är jag inte här vill jag vara hemma", tänkte jag. I mitt fall kom dock min hemresa från Mexiko att bli en fem dagar lång en. Eller egentligen inte, men det kändes så eftersom jag på grund av mitt stela flygbolag var tvungen att bekanta mig med Panama i 2,5 dagar innan jag kunde påbörja den långa färden hem till Sverige.
"Jag får väl göra det bästa av situationen", tänkte jag och lämnade Guadalajara precis som hela staden gjorde sig redo för storslaget Halloweenfirande och än mer spännande: Dia de los Muertos-firandet (översättning: De Dödas Dag). Det sistnämnda skulle gå av stapeln samma dag som mitt flyg till Sverige skulle avgå från Panama City. Surt var bara förnamnet.
Men avstickaren till Panama visade sig inte vara så illa som jag hade trott. Jag träffade en amerikanska, Michelle Susanne eller Susanne Michelle (jag lärde mig aldrig ordningen och kallade henne bara "Susanne" i slutändan) som liksom jag reste ensam. Hon delade såväl min torra humor som mina erfarenheter av märkliga latinomän och vi bondade så pass mycket på en chickenbus på väg någonstans att vi missade vår hållplats och fick ta en taxi tillbaka. Jag blev fäst vid den där Susanne, som visade sig vara svenskättad och en hejare på pingis. Tillsammans åkte vi till Panama-kanalen och beundrade denna löjligt avancerade konstruktion. När vi tittade på en informationsfilm om kanalens historia och konstruktion tillsammans med vad som tycktes vara hela Floridas pensionärsbefolkning utbrast hon besviket: "men alla som dog då, varför nämnde de inte alla de döda?". "Va?" svarade jag. "Jomen det var ju sjukt många som dog under bygget av kanalen", sa hon. Det var nyheter för mig och precis som hon påpekade nämndes inget om det i filmen. När vi gick ut från biosalongen letade vi därför upp en informatör som vi passade på att fråga om just det. Han sade att cirka 50.000 personer, som man vet om, som dog under bygget. Men på den tiden förde man inte särskilt noggranna register över vem som fanns på plats och vem som inte fanns, så det är mycket troligt att dödssiffran är ännu högre. Och det nämndes alltså inte med ett enda ord i informationsfilmen.
Susanne åkte vidare till nästa destination redan samma kväll och jag återvände till mitt rum, packade mina väskor och for sed tidigt i gryningen hem till Sverige. Panama var inte så illa, trots allt: ett strå i Panama-hatten för Panama!
"Jag får väl göra det bästa av situationen", tänkte jag och lämnade Guadalajara precis som hela staden gjorde sig redo för storslaget Halloweenfirande och än mer spännande: Dia de los Muertos-firandet (översättning: De Dödas Dag). Det sistnämnda skulle gå av stapeln samma dag som mitt flyg till Sverige skulle avgå från Panama City. Surt var bara förnamnet.
Men avstickaren till Panama visade sig inte vara så illa som jag hade trott. Jag träffade en amerikanska, Michelle Susanne eller Susanne Michelle (jag lärde mig aldrig ordningen och kallade henne bara "Susanne" i slutändan) som liksom jag reste ensam. Hon delade såväl min torra humor som mina erfarenheter av märkliga latinomän och vi bondade så pass mycket på en chickenbus på väg någonstans att vi missade vår hållplats och fick ta en taxi tillbaka. Jag blev fäst vid den där Susanne, som visade sig vara svenskättad och en hejare på pingis. Tillsammans åkte vi till Panama-kanalen och beundrade denna löjligt avancerade konstruktion. När vi tittade på en informationsfilm om kanalens historia och konstruktion tillsammans med vad som tycktes vara hela Floridas pensionärsbefolkning utbrast hon besviket: "men alla som dog då, varför nämnde de inte alla de döda?". "Va?" svarade jag. "Jomen det var ju sjukt många som dog under bygget av kanalen", sa hon. Det var nyheter för mig och precis som hon påpekade nämndes inget om det i filmen. När vi gick ut från biosalongen letade vi därför upp en informatör som vi passade på att fråga om just det. Han sade att cirka 50.000 personer, som man vet om, som dog under bygget. Men på den tiden förde man inte särskilt noggranna register över vem som fanns på plats och vem som inte fanns, så det är mycket troligt att dödssiffran är ännu högre. Och det nämndes alltså inte med ett enda ord i informationsfilmen.
Susanne åkte vidare till nästa destination redan samma kväll och jag återvände till mitt rum, packade mina väskor och for sed tidigt i gryningen hem till Sverige. Panama var inte så illa, trots allt: ett strå i Panama-hatten för Panama!
Låt den sista ljuva tiden...
Del två i Guadalajara började som sagt med kaos. Efter den sköna backpackingen genom Centralamerika i somras möttes vi enbart av motgång och otur när vi återigen vandrade mexikansk mark. Vi gick och lade oss till mörka utsikter och vaknade till om möjligt ännu mörkare tider. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Ekonomin, boendesituationen, framtiden - allt var kaos. Och när man trodde att det inte kunde bli värre, blev det det.
Jag är obeskrivligt tacksam över att vi hade människor som hade en extra fallskärm att låna ut när man befann sig i fritt fall. Som exempelvis Paco, som körde runt oss till alla stadens bankomater i hopp om att åtminstone någon av dem skulle acceptera våra kort, när vi var helt panka och inte hade en peso på fickan. Jag är tacksam över att samma Paco frågade om vi var hungriga när vi skämdes för mycket för att be vår fattiga studentkompis om pengar eller mat, och köpte oss en pizza när han såg våra håglösa blickar glimra till. Eller Louis, en australiensisk kompis från snobbuniversitetet som vid tillfället var långt ifrån en nära vän, men som trots det öppnade sitt hem för oss och erbjöd oss tak över huvudet i en vecka när vi befann oss i den djupaste av svackor. Eller Julia som ringde min bank från Sverige när jag inte hade pengar att tanka på mitt skypekonto och försökte få klarhet i vad problemet var. Och med tiden och med hjälp av snälla människor löste sig till slut problemen, det ena efter det andra. Lättnad. Vi kunde återgå till att leva igen.
Mina sista månader i Mexiko var just det: levande. När orosmolnen hade skingrats kunde jag släppa ångesten och bara vara. Kanske var det vetskapen om att jag var inne på de slutgiltiga kapitlen i historien om Mitt Mexiko som gjorde att jag kände ett lugn. Snart är jag hemma igen men innan dess, låt mig bara stanna upp och uppskatta det jag har här, tänkte jag. Och det gjorde jag. Varje gång jag gick omkring i mitt hem blev jag lycklig - det var ju bara så fint! Och mina rumskompisar var ju de bästa jag någonsin kunnat önska mig: alltifrån den smågrinige och mumlande Simpsonsfanatikern Leo, till Wendy vars humör pendlade som en berg-och dalbana, till Jonathan som pratade så snabbt att mina ögon gick i kors men som alltid fick mig att skratta, till Till, ja, en av mina rumskompisar hette faktiskt så. Till var tysk, underbar och han hade ett gnäggande skratt som från början drev mig till vansinne men sedermera kom att skina upp mina dagar.
Det känns lite som när man arbetar jättehårt i ett år för att spara ihop till en långresa för de där sista två månaderna kändes som min utdelning, min belöning. Alla de människor jag knutit till mig och inte minst sållat bort under det första halvåret gjorde att kvar fanns bara guldkornen och människorna som gjorde mina sista veckor lite, lite bättre och som gör att jag i Mexico hittat ett nytt hem och i många delar av världen har människor jag vet är vänner på riktigt.
Jag är mer än nöjd.
Jag är obeskrivligt tacksam över att vi hade människor som hade en extra fallskärm att låna ut när man befann sig i fritt fall. Som exempelvis Paco, som körde runt oss till alla stadens bankomater i hopp om att åtminstone någon av dem skulle acceptera våra kort, när vi var helt panka och inte hade en peso på fickan. Jag är tacksam över att samma Paco frågade om vi var hungriga när vi skämdes för mycket för att be vår fattiga studentkompis om pengar eller mat, och köpte oss en pizza när han såg våra håglösa blickar glimra till. Eller Louis, en australiensisk kompis från snobbuniversitetet som vid tillfället var långt ifrån en nära vän, men som trots det öppnade sitt hem för oss och erbjöd oss tak över huvudet i en vecka när vi befann oss i den djupaste av svackor. Eller Julia som ringde min bank från Sverige när jag inte hade pengar att tanka på mitt skypekonto och försökte få klarhet i vad problemet var. Och med tiden och med hjälp av snälla människor löste sig till slut problemen, det ena efter det andra. Lättnad. Vi kunde återgå till att leva igen.
Mina sista månader i Mexiko var just det: levande. När orosmolnen hade skingrats kunde jag släppa ångesten och bara vara. Kanske var det vetskapen om att jag var inne på de slutgiltiga kapitlen i historien om Mitt Mexiko som gjorde att jag kände ett lugn. Snart är jag hemma igen men innan dess, låt mig bara stanna upp och uppskatta det jag har här, tänkte jag. Och det gjorde jag. Varje gång jag gick omkring i mitt hem blev jag lycklig - det var ju bara så fint! Och mina rumskompisar var ju de bästa jag någonsin kunnat önska mig: alltifrån den smågrinige och mumlande Simpsonsfanatikern Leo, till Wendy vars humör pendlade som en berg-och dalbana, till Jonathan som pratade så snabbt att mina ögon gick i kors men som alltid fick mig att skratta, till Till, ja, en av mina rumskompisar hette faktiskt så. Till var tysk, underbar och han hade ett gnäggande skratt som från början drev mig till vansinne men sedermera kom att skina upp mina dagar.
Det känns lite som när man arbetar jättehårt i ett år för att spara ihop till en långresa för de där sista två månaderna kändes som min utdelning, min belöning. Alla de människor jag knutit till mig och inte minst sållat bort under det första halvåret gjorde att kvar fanns bara guldkornen och människorna som gjorde mina sista veckor lite, lite bättre och som gör att jag i Mexico hittat ett nytt hem och i många delar av världen har människor jag vet är vänner på riktigt.
Jag är mer än nöjd.
Med ett leende på läpparna
Jag börjar med resan.
Jungfru till trots är jag inte en särskilt planerande människa. Mañana mañana-mentaliteten och "det löser sig"-tänket har de senaste åren sakta men säkert tagit över mitt tidigare åh-så-ängsliga väsen. Faktum är att få saker som jag får för mig att göra är särskilt genomtänkta eller planerade, och min semester till Yucatanhalvön var inget undantag. Precis som jag blev färdig med packningen kvällen innan avfärd parkerade jag mig, tillsammans med mina rumskamrater, framför tv:n och tittade på nyheterna. Ungefär halvvägs in i rapporteringen visade de ett inslag om en tropisk storm. Bilder på palmer som vek sig dubbelt av de kraftiga vindarna, kraftiga regn, människor som vadade fram genom floderna som förr brukade vara gator fick oss att gapa stort och utbrista "no mameees". Vart skedde detta någonstans? Jo, självklart på Yucatan. Bra jobbat P-G, varför googlade jag inte vädret innan jag bokade biljetten? Mina roomies skrattade skadeglatt åt min enfald, nu behövde de ju inte längre vara avis för att jag skulle lapa sol på playan medan de blev kvar och tragglade Guadalajara som alla andra dagar.
Oavsett vad beslutade jag mig för att åka. Bära eller brista (bära eller blåsa kanske hade varit en mer passande liknelse), tänkte jag, i värsta fall säljer de väl säkert ändå gummistövlar därborta. Jag anlände till ett molnigt men varmt Mérida någon gång på förmiddagen! Yes, vilken lycka - inga tropiska vindar eller regn! Rätt omgående hittade jag tre personer som blev mina nya mexikanska kompisar och som jag kom att umgås en hel del med under resten av resan. Det blev visst en bra start på resan och bra början på avslut på min tid i Mexico, tänkte jag.
Under dagen gick vi på museum och bekantade vi oss med staden som jag nog måste ranka som en av mina topp fem i Mexico. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det var som gjorde Mérida så speciellt, det var bara någonting i atmosfären. På kvällen hamnade vi på en bar. Någonstans under kvällens gång blev jag även bekant med en person som jag numera tydligen är förlovad med. I alla fall på Facebook, eller rättare sagt: på hans profilsida på Facebook. Att vi skulle komma att bli förlovade i hans inbillning visste jag dock inte då, och gick därför med på att följa med honom till en cenote en timme utanför Mérida dagen därpå. Cenote är ett slags underjordiskt vattenhål som skapades på Yucatanhalvön när meteoriten som dödade dinosaurierna slog ned strax utanför halvön för flera miljoner år sedan. Trycket gjorde att berggrunden öppnades och skapade underjordiska grottsysten där havsvatten trängde in. Hur imponerande och mäktigt som helst. En vän som har dykt i många av de grottorna berättade om hur han sett kompletta människo- och dinosaurieskelett därnere. Jag nöjde mig med att snorkla och bara det var häftigt nog, jag kände mig som den lilla sjöjungfrun.
När jag kände att jag var färdig med Mérida och när min inbillade fästman började bli lite för fäst vid mig begav jag mig därifrån. Nog med kultur och galenskaper, nu vill jag ha hav, mayaruiner och avkoppling! Tulum var destinationen. Jag mötte upp mexikanarkompisarna igen och vi bestämde oss för att hyra cyklar och cykla runt bland olika ruiner. När jag fick syn på en enorm trädstam mindes jag vad en shaman jag träffade i Mérida hade sagt till mig, och mer specifikt hans råd till mig: krama ett heligt träd och släpp dina sorger. Bland barnfamiljer och diverse turister klättrade jag därför upp på de enorma rötterna och tog ett rejält famntag om ceiban. Jag kände mig som Emil i Lönneberga när han ömsint säger "du och jag, Alfred" till sin klippa i stormen, Alfred. Trädet hade för mig inget namn, men det var ändå jag och det just där och då.
Mexikanarna och jag skildes åt efter heldagen tillsammans och jag åkte tillbaka till Tulum, de till playa del Carmen. Jag var återigen solo men inte ensam för överallt träffade jag människor som gjorde resan minnesvärd, från amerikanen E-J som byggt stigar och vägar större delen av sig 50-någonting-åriga liv och vars psyke var lika starkt som hans kropp. Eller de två flirtiga maya-killarna jag spelade kort och skrattade med samtidigt som de berättade spökhistorier från trakten. Eller en kanadensiska som var lika gåtfull som all världens mysterier tillsammans. Eller den unge muskelknutten som var lika högljudd som hans kropp var muskulös, men som bakom alla biceps, triceps och allt vad det heter bara var en liten osäker pojke.
Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och jag sitter här nu och tänker tillbaka på det med exakt samma leende på läpparna.
Jungfru till trots är jag inte en särskilt planerande människa. Mañana mañana-mentaliteten och "det löser sig"-tänket har de senaste åren sakta men säkert tagit över mitt tidigare åh-så-ängsliga väsen. Faktum är att få saker som jag får för mig att göra är särskilt genomtänkta eller planerade, och min semester till Yucatanhalvön var inget undantag. Precis som jag blev färdig med packningen kvällen innan avfärd parkerade jag mig, tillsammans med mina rumskamrater, framför tv:n och tittade på nyheterna. Ungefär halvvägs in i rapporteringen visade de ett inslag om en tropisk storm. Bilder på palmer som vek sig dubbelt av de kraftiga vindarna, kraftiga regn, människor som vadade fram genom floderna som förr brukade vara gator fick oss att gapa stort och utbrista "no mameees". Vart skedde detta någonstans? Jo, självklart på Yucatan. Bra jobbat P-G, varför googlade jag inte vädret innan jag bokade biljetten? Mina roomies skrattade skadeglatt åt min enfald, nu behövde de ju inte längre vara avis för att jag skulle lapa sol på playan medan de blev kvar och tragglade Guadalajara som alla andra dagar.
Oavsett vad beslutade jag mig för att åka. Bära eller brista (bära eller blåsa kanske hade varit en mer passande liknelse), tänkte jag, i värsta fall säljer de väl säkert ändå gummistövlar därborta. Jag anlände till ett molnigt men varmt Mérida någon gång på förmiddagen! Yes, vilken lycka - inga tropiska vindar eller regn! Rätt omgående hittade jag tre personer som blev mina nya mexikanska kompisar och som jag kom att umgås en hel del med under resten av resan. Det blev visst en bra start på resan och bra början på avslut på min tid i Mexico, tänkte jag.
Under dagen gick vi på museum och bekantade vi oss med staden som jag nog måste ranka som en av mina topp fem i Mexico. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det var som gjorde Mérida så speciellt, det var bara någonting i atmosfären. På kvällen hamnade vi på en bar. Någonstans under kvällens gång blev jag även bekant med en person som jag numera tydligen är förlovad med. I alla fall på Facebook, eller rättare sagt: på hans profilsida på Facebook. Att vi skulle komma att bli förlovade i hans inbillning visste jag dock inte då, och gick därför med på att följa med honom till en cenote en timme utanför Mérida dagen därpå. Cenote är ett slags underjordiskt vattenhål som skapades på Yucatanhalvön när meteoriten som dödade dinosaurierna slog ned strax utanför halvön för flera miljoner år sedan. Trycket gjorde att berggrunden öppnades och skapade underjordiska grottsysten där havsvatten trängde in. Hur imponerande och mäktigt som helst. En vän som har dykt i många av de grottorna berättade om hur han sett kompletta människo- och dinosaurieskelett därnere. Jag nöjde mig med att snorkla och bara det var häftigt nog, jag kände mig som den lilla sjöjungfrun.
När jag kände att jag var färdig med Mérida och när min inbillade fästman började bli lite för fäst vid mig begav jag mig därifrån. Nog med kultur och galenskaper, nu vill jag ha hav, mayaruiner och avkoppling! Tulum var destinationen. Jag mötte upp mexikanarkompisarna igen och vi bestämde oss för att hyra cyklar och cykla runt bland olika ruiner. När jag fick syn på en enorm trädstam mindes jag vad en shaman jag träffade i Mérida hade sagt till mig, och mer specifikt hans råd till mig: krama ett heligt träd och släpp dina sorger. Bland barnfamiljer och diverse turister klättrade jag därför upp på de enorma rötterna och tog ett rejält famntag om ceiban. Jag kände mig som Emil i Lönneberga när han ömsint säger "du och jag, Alfred" till sin klippa i stormen, Alfred. Trädet hade för mig inget namn, men det var ändå jag och det just där och då.
Mexikanarna och jag skildes åt efter heldagen tillsammans och jag åkte tillbaka till Tulum, de till playa del Carmen. Jag var återigen solo men inte ensam för överallt träffade jag människor som gjorde resan minnesvärd, från amerikanen E-J som byggt stigar och vägar större delen av sig 50-någonting-åriga liv och vars psyke var lika starkt som hans kropp. Eller de två flirtiga maya-killarna jag spelade kort och skrattade med samtidigt som de berättade spökhistorier från trakten. Eller en kanadensiska som var lika gåtfull som all världens mysterier tillsammans. Eller den unge muskelknutten som var lika högljudd som hans kropp var muskulös, men som bakom alla biceps, triceps och allt vad det heter bara var en liten osäker pojke.
Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och jag sitter här nu och tänker tillbaka på det med exakt samma leende på läpparna.
Tillfälligt avbrott
Ja, vad som hände med uppdateringen om Den Fantastiska Semestern kan man ju undra... Nu när jag bloggaktiverar mig själv en knapp månad senare befinner jag mig så långt från Yucantans drömska värld som överhuvudtaget är möjligt - jag är tillbaka i Sverige.
Som ni förstår är det dags att börja avverka denna bloggen, men jag tror inte på idén om att riva av plåster snabbt, utan jag är mer för långsamma, smäktande och plågsamma farväl. Det känns dessutom mer hedrande gentemot allt jag levt, känt och sett de senaste tio månaderna av mitt liv.
Därför ska jag nu i steg för steg ta farväl av Mexiko och min tid där, på det sätt jag tycker det bör göras. Häng gärna på!
Puss!
Som ni förstår är det dags att börja avverka denna bloggen, men jag tror inte på idén om att riva av plåster snabbt, utan jag är mer för långsamma, smäktande och plågsamma farväl. Det känns dessutom mer hedrande gentemot allt jag levt, känt och sett de senaste tio månaderna av mitt liv.
Därför ska jag nu i steg för steg ta farväl av Mexiko och min tid där, på det sätt jag tycker det bör göras. Häng gärna på!
Puss!
tisdag 19 oktober 2010
Vykort!
Jag ar pa semester och har det oforskamt bra. Jag tyckte att jag fortjanade en sista get-away innan jag get-awayar tillbaka till Sverige igen om snart tva veckor. Att ladda mina batterier med solsken for att orka med den langa svenska vintern, om man sa vill. Destinationen blev Yucatanhalvon, den enda delen av Mexico som fattades att checka av pa listan innan jag kunde atervanda hem och kanna mig nojd (for ett litet tag i alla fall). Jisses, sager jag bara! Snacka om att overtraffa mina forvantningar. Tokfint ar det, snudd pa magiskt, och jag har sett och gjort sa mycket som bara vid tanken pa det varmer mig inombords och far mig att ga omkring med ett fanigt dumflin pa lapparna. Sen att jag traffat en massa harliga sjalar pa vagen ar bara ett av manga plus som gor att denna vecka kommer att etsa sig fast i mitt minne ett bra tag.
En mer genomforlig text om upplevelserna har kommer forhoppningsvis snart. Tills vidare far ni noja er med lite bilder.
Karlek!
En mer genomforlig text om upplevelserna har kommer forhoppningsvis snart. Tills vidare far ni noja er med lite bilder.
Karlek!
fredag 8 oktober 2010
Porque yo en el amor soy un idiota
Igår kväll hamnade jag på en salsaklubb vid namn la Mutualista. Det blev inte så mycket dans denna gången utan mest trevligt mingel och flams med gamla vänner och några nya bekanta.
Precis som vi skulle göra sorti spelade bandet denna låten, som är en av de där jag tycker så himla mycket om när jag hör den, men som jag alltid lyckas glömma bort efteråt. Denna gången var jag dock snabb att plocka upp mobilen och plita ned några sångrader för att kunna googla fram den vid ett senare tillfälle. Den handlar, precis som alla andra latinolåtar, om kärlek och mer specifikt olycklig sådan. Igenkänningsfaktorn tycks vara hög för den brukar alltid lyckas frammana en allsång i refrängen som lyder: "när det kommer till kärlek är jag en idiot".
Oh yes, alla har vi väl varit där någon gång...
Tick tack
Man förlorar ofta tidsuppfattningen när man lever utanför inrutade mönster som innehåller en massa måsten och jag förnekar inte att denna delen av mitt liv kanske inte är den mest produktiva eller ansvarstagande. Alltsedan terminen på snobbuniversitetet övergick i sommarlov har dagarna flutit ihop till nån slags behaglig röra. Man vaknar när man vill, går och lägger sig när man behagar, man kan gå ut och festa vilken veckodag som helst eftersom det inte är någon tidig lektion på universitetet på andra sidan stan som skulle sätta käppar i hjulet för planerna osv osv. Ni fattar. Men den röran gör att jag finner att det tar mig längre och längre tid att klura ut svaret på den å så enkla frågan "vad är det för dag idag?" ju längre bort från rutmönstret jag kommer, och vid det här laget är jag ganska långt bort.
Döm då om min förvåning när jag bara häromdagen insåg att "Shit! Jag åker ju hem till Sverige snart!". Förutom att det såklart ska bli jätteskoj att träffa alla igen, äta den mat som jag saknat så mycket och känna den kalla friska svenska luften återigen fylla lungorna kände jag även: "Panik! Vad har jag gjort sedan jag kom tillbaka till Mexico egentligen?! Jag har ju fortfarande så många saker kvar på min att göra-lista, gaah!" Så fr.o.m nu blir det andra bullar! Här ska varenda liten dag tas tillvara på som om den vore en liten unik guldklimp och förhoppningsvis börjar jag redan imorgon genom att åka till stranden. På så sätt kan jag om sisådär 3,5 veckor njuta av den svenska luften utan några förbehåll.
Puss och kram och vi ses snart!
Döm då om min förvåning när jag bara häromdagen insåg att "Shit! Jag åker ju hem till Sverige snart!". Förutom att det såklart ska bli jätteskoj att träffa alla igen, äta den mat som jag saknat så mycket och känna den kalla friska svenska luften återigen fylla lungorna kände jag även: "Panik! Vad har jag gjort sedan jag kom tillbaka till Mexico egentligen?! Jag har ju fortfarande så många saker kvar på min att göra-lista, gaah!" Så fr.o.m nu blir det andra bullar! Här ska varenda liten dag tas tillvara på som om den vore en liten unik guldklimp och förhoppningsvis börjar jag redan imorgon genom att åka till stranden. På så sätt kan jag om sisådär 3,5 veckor njuta av den svenska luften utan några förbehåll.
Puss och kram och vi ses snart!
måndag 4 oktober 2010
Oaxaca på tapeten
Häromdagen när jag gick in på DN:s hemsida såg jag nyheten om kraftiga jordskred i den mexikanska delstaten Oaxaca (uttalas typ wa-hacka) som begravde uppåt tusen människor i sömnen. Visst blir man ledsen varje gång man läser eller hör tråkiga nyheter överlag, men det svider liksom till lite extra när man har en egen koppling till det man läser, vare sig det berör någon man känner eller om det bara är en plats man svängt förbi som turist en gång i tiden.
För läsaren som inte minns det besökte jag just färgstarka och sprudlande Oaxaca i somras. Oaxaca är den magiska platsen där i stort sett alla insekter är ätbara, där hantverken och tygerna är färgstarka, där jag sett de största politiska demonstrationerna hittills i Mexan, samt är hem till den traditionella chokladbaserade matsåsen mole som är deras motsvarighet till svensson-brunsåsen. Delstaten rymmer dessutom några av de vackraste platserna jag sett i hela mitt liv och är det ställe där jag blev bekant med det mexikanska band som snabbt kom att bli en av mina favoritgrupper.
För någon vecka sedan berättade en mexikansk kompis för mig att Beiruts senaste skiva spelats in just i Oaxaca och till den har man använt sig av den lokala musikaliska traditionen i Oaxaca med lokala musiker och traditionella instrument. Han var upprörd över att det ska krävas att folk utifrån ska belysa hur bra traditionell mexikansk musik faktisk är och kan vara och jag höll med honom. Det lustiga är att musiken och det som hände i Oaxaca på något känns som att de hör ihop. De är bägge otroligt mäktiga och sorgliga. För att lyssna på skivan, klicka här (för den som har spotifykonto).
Jag kommer göra det och ägna en tanke åt folket som drabbades i Oaxaca. Ni får göra det och tänka på precis vem eller vad ni vill men håll med om att det är mäktigt och inte minst vackert.
Kärlek
För läsaren som inte minns det besökte jag just färgstarka och sprudlande Oaxaca i somras. Oaxaca är den magiska platsen där i stort sett alla insekter är ätbara, där hantverken och tygerna är färgstarka, där jag sett de största politiska demonstrationerna hittills i Mexan, samt är hem till den traditionella chokladbaserade matsåsen mole som är deras motsvarighet till svensson-brunsåsen. Delstaten rymmer dessutom några av de vackraste platserna jag sett i hela mitt liv och är det ställe där jag blev bekant med det mexikanska band som snabbt kom att bli en av mina favoritgrupper.
För någon vecka sedan berättade en mexikansk kompis för mig att Beiruts senaste skiva spelats in just i Oaxaca och till den har man använt sig av den lokala musikaliska traditionen i Oaxaca med lokala musiker och traditionella instrument. Han var upprörd över att det ska krävas att folk utifrån ska belysa hur bra traditionell mexikansk musik faktisk är och kan vara och jag höll med honom. Det lustiga är att musiken och det som hände i Oaxaca på något känns som att de hör ihop. De är bägge otroligt mäktiga och sorgliga. För att lyssna på skivan, klicka här (för den som har spotifykonto).
Jag kommer göra det och ägna en tanke åt folket som drabbades i Oaxaca. Ni får göra det och tänka på precis vem eller vad ni vill men håll med om att det är mäktigt och inte minst vackert.
Kärlek
torsdag 30 september 2010
Drömmen om VISA
Allt strul med pengar och mitt VISA-kort de senaste veckorna verkar ha traumatiserat mig mer än jag trodde. Inatt drömde jag att jag var höggravid. Med vem vet jag inte, det framgick inte så mannen måste ha varit oviktig i sammanhanget. Men det knäppaste var att läkarna kunde konstatera att förutom att jag hade ett barn därinne så simmade även mitt VISA-kort runt i kroppen och de visste inte hur de skulle få ut det, något som var en "absolut nödvändighet" innan själva förlossningen kunde sätta igång, enligt läkarna.
Ganska lustigt drömtema med tanke på att mitt kort på riktigt försvann i förra veckan och med tanke på att återvändandet till Mexico medfört mer strul och otur än jag oftast upplever på ett helt år. Hursomhelst, precis som spänningen i drömmen kulminerade och en storm utbröt ringde Julia mig, på riktigt alltså, för att höra om jag skulle följa med till gymmet. Neeeej! Efter det var det såklart omöjligt att hitta tillbaka till drömmen, sjukhuset och stormen och få reda på svaret: skulle de lyckas få ut VISA:t? Så huruvida kortet någonsin skulle uppenbara sig är det ingen som vet, ingen som vet..
I verkligheten hittade jag det dock lyckligtvis efter fem dagars frånvaro. :)
Ganska lustigt drömtema med tanke på att mitt kort på riktigt försvann i förra veckan och med tanke på att återvändandet till Mexico medfört mer strul och otur än jag oftast upplever på ett helt år. Hursomhelst, precis som spänningen i drömmen kulminerade och en storm utbröt ringde Julia mig, på riktigt alltså, för att höra om jag skulle följa med till gymmet. Neeeej! Efter det var det såklart omöjligt att hitta tillbaka till drömmen, sjukhuset och stormen och få reda på svaret: skulle de lyckas få ut VISA:t? Så huruvida kortet någonsin skulle uppenbara sig är det ingen som vet, ingen som vet..
I verkligheten hittade jag det dock lyckligtvis efter fem dagars frånvaro. :)
söndag 26 september 2010
Den gamle och boken
Det är inte bara Sverigedemokraterna som har en bestämd uppfattning om svenskhet och vad som definierar en riktig svensk. Här i Mexiko får jag alltid höra: "Va, är du verkligen svensk? Men du ser inte svensk ut, du är ju inte blond och lång". Tung suck. "Nej det är jag inte, och alla mexikanare har inte mustasch, bär sombrero eller rider på åsnor bland kaktusarna ute i öknen heller" är ett svar som balanserar på min tungspets men som jag än så länge lyckats hålla inne med.
I våras någon gång gick Tina och jag till stadens äldsta cantina, belägen några kvarter från den stora katedralen. Det är mer regel än undantag att Tina får applåder och hurrarop av 60+ gubbarna som är genomsnittsklientelet när hon kliver in genom portarna, och denna gång var inget undantag. Denna långa blonda nästan utomjordiska varelse, vars ben aldrig tycks ta slut. Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i deras gubbsjuka små huvuden. Hursomhelst, just denna kväll kom en herre fram till henne som påstod sig vara konstnär (det är för övrigt lustigt hur alla män man pratar med "råkar" vara just konstnärer, författare, filosofer, debattörer eller något annat "intressant") och som menade att han alltid haft en fascination för Sverige och velat besöka vårt kära Moder Svea. Såklart. Men vad är då källan till hans fascination? Varför just Sverige?
Och här kommer det som fick båda oss att dra på smilbanden. För många, många år sedan, förklarade gubben, hade han läst precis den bok jag nämnde för några månader sen i bloggen där en italienare(!) fått för sig att bena ut myterna om Sverige och svenskarna och förklara varför vi svenskar är som vi är. För den som inte minns mitt tidigare inlägg om boken beskriver den bland annat att svenska män är dåliga på att uppfylla svenskornas sexuella behov och att vi av den anledningen föredrar latinoälskare. Författaren skriver även att vi skickar våra mentalsjuka på kostsamma semestrar till varmare breddgrader under vinterhalvåret. Helt uppåt väggarna alltså, men det roligaste är alltså att denna bok, förutom att bara vara en dammig bok jag hittade på ett loppis, alltså är källan till att intresset för Sverige väckts hos åtminstone en person i det här landet.
Att en mexikanare som kanske aldrig tidigare stött på en "riktig svensk" tror på sådana saker är naivt men förståeligt. Att en Sverigedemokraterna har lika banala föreställningar om vissa människor låter jag bli att kommentera.
tisdag 21 september 2010
Skit ska ha skit
Igår kom vi hem efter en femdagarsturné i självständighetens och revolutionens namn. Som jag skrev i förra inlägget var jag lite nervös med tanke på förra årets tråkigheter. Vilken vidskeplig själ som helst skulle dessutom gjort i byxorna om han, precis som jag och Tina, under vår promenad till bussen, av en ren slump gick förbi ett femtal olika rullstolsaffärer. Vad fan, liksom? Men inga bomber och granater denna gång, turligen. Säkerheten var på topp och vi fick gå igenom metalldetektorer och bli kroppsvisiterade såväl som lämna ifrån oss vattenflaskor.
Däremot skedde ett annat missöde. I samma veva som vi såg presidentens helikopter flyga in över torget och folksamlingen började jag känna mig yr. Det blev snabbt värre och snart snurrade allt, jag började se suddigt hade svårt att få luft. Paniken var ett faktum, jag var tvungen att ta mig ut ur den packade folkmassan, nu nu nu. Jag trodde det rörde sig om cellskräck, vi hade stått som packade sardiner längst fram utan möjlighet att röra på oss i över en timme, men även när jag hade trängt mig ut från folkmassan dröjde det sig fortfarande kvar, det jobbiga illamåendet. Jag behövde spy, men kön till bajamajorna ringlade sig ofantligt lång och jag kände att jag inte hade tid att vänta så jag sprang istället bort till ett hotell där jag övertygade receptionisten att låta mig använda deras toalett. Men väl framme kände jag att, nej det va nog inte att spy jag behövde utan... ja, ni hajar. Inifrån mitt mörka lilla bås hörde jag fem minuter senare presidenten Felipa Calderons tal till nationen eka: "Viva Mexico!" utropade han. "Viva!" svarade folket. "Viva Hidalgo!" (Manuel Hidalgo, prästen som startade självständighetsrörelsen), "Viva!" osv osv. Först kändes det lite surt att ha stått i 2 timmar och väntat på presidenten på denna historiska dag bara för att, fem minuter innan han klev ut, drabbas av akut illamående. Men medan jag satt där och kontemplerade insåg jag hur passande det egentligen var: varför ska jag stå där och hurra för någon som orsakat så mycket skit i ett land som egentligen är så himla bra?
Jag kom tillbaka till Guadalajara efter fem dagar utan internet och möts av beskedet att Sverigedemokraterna nått riksdagen. Från en skit till en annan.
Däremot skedde ett annat missöde. I samma veva som vi såg presidentens helikopter flyga in över torget och folksamlingen började jag känna mig yr. Det blev snabbt värre och snart snurrade allt, jag började se suddigt hade svårt att få luft. Paniken var ett faktum, jag var tvungen att ta mig ut ur den packade folkmassan, nu nu nu. Jag trodde det rörde sig om cellskräck, vi hade stått som packade sardiner längst fram utan möjlighet att röra på oss i över en timme, men även när jag hade trängt mig ut från folkmassan dröjde det sig fortfarande kvar, det jobbiga illamåendet. Jag behövde spy, men kön till bajamajorna ringlade sig ofantligt lång och jag kände att jag inte hade tid att vänta så jag sprang istället bort till ett hotell där jag övertygade receptionisten att låta mig använda deras toalett. Men väl framme kände jag att, nej det va nog inte att spy jag behövde utan... ja, ni hajar. Inifrån mitt mörka lilla bås hörde jag fem minuter senare presidenten Felipa Calderons tal till nationen eka: "Viva Mexico!" utropade han. "Viva!" svarade folket. "Viva Hidalgo!" (Manuel Hidalgo, prästen som startade självständighetsrörelsen), "Viva!" osv osv. Först kändes det lite surt att ha stått i 2 timmar och väntat på presidenten på denna historiska dag bara för att, fem minuter innan han klev ut, drabbas av akut illamående. Men medan jag satt där och kontemplerade insåg jag hur passande det egentligen var: varför ska jag stå där och hurra för någon som orsakat så mycket skit i ett land som egentligen är så himla bra?
Jag kom tillbaka till Guadalajara efter fem dagar utan internet och möts av beskedet att Sverigedemokraterna nått riksdagen. Från en skit till en annan.
onsdag 15 september 2010
Viva México cabrones!
Idag är det en viktig dag här i Mexico, idag firas nämligen 200 år sedan självständigheten och 100 år sedan revolutionen. Sveriges 6:e juni kan slänga sig i väggen, är det några som vet hur saker och ting ska firas är det mexarna! Som en rumskompis sa: "här i Mexico firar vi allt - från husdjurets första bajskorv, till ett VG i betyg, för att inte tala om födelsedagar, helgondagar och nationaldagsfirande." Med detta i ryggsäcken lär idag och imorgon bli balla, riktigt balla. Om inte...
Förra året under självständighetsfirandet slängde någon in en granat i en folkmassa i Morelia och dödade runt femtio och lämnade lika många skadade, somliga för livet. Av den anledningen drar jag idag på mig dubbla Jesusarmband och ber en sån där "snälla Gud, vaka över mig idag så lovar jag dig att vara dig för evigt trogen"-bön (med fingrarna i kors bakom ryggen) när jag åker iväg till Dolores Hidalgo, där självständighetens vagga ligger och dit presidenten kommer flyga in med direkthelikopter efter sitt tal i Mexico City. Mamma Mia. Men går det illa så kommer jag säkerligen att ha haft det kul på vägen.
Puss!!
Förra året under självständighetsfirandet slängde någon in en granat i en folkmassa i Morelia och dödade runt femtio och lämnade lika många skadade, somliga för livet. Av den anledningen drar jag idag på mig dubbla Jesusarmband och ber en sån där "snälla Gud, vaka över mig idag så lovar jag dig att vara dig för evigt trogen"-bön (med fingrarna i kors bakom ryggen) när jag åker iväg till Dolores Hidalgo, där självständighetens vagga ligger och dit presidenten kommer flyga in med direkthelikopter efter sitt tal i Mexico City. Mamma Mia. Men går det illa så kommer jag säkerligen att ha haft det kul på vägen.
Puss!!
Guess who´s back....
...back again,
Paco´s back,
tell a friend...
Ja, nu är jag minsann tillbaka! Vindarna har vänt och läget ser ljusare ut. Ett nytt bankomatkort, som fungerar, har landat i mitt knä. På kuppen blev jag bästis med en tokskön konsulatdam som ser exakt ut som Joan Collins a la 80-tal. Förutom pengafrågan är även husfrågan löst för numera har jag tak över huvudet i mitt alldeles egna hus! Hemlöshetsdagarna är förbi, hejs svejs! Rummet är en blygsam liten bunker utan fönster men det ligger i ett fantastiskt gammalt kolonialhus med vackra kolonner, kakel och högt i tak och bäst av allt: det ligger bara fem kvarter från mitt favoritcafé där jag trängs med schackspelande gamla gubbar. Det går bra helt enkelt bra nu, kompisar, det går bra nu.
Paco´s back,
tell a friend...
Ja, nu är jag minsann tillbaka! Vindarna har vänt och läget ser ljusare ut. Ett nytt bankomatkort, som fungerar, har landat i mitt knä. På kuppen blev jag bästis med en tokskön konsulatdam som ser exakt ut som Joan Collins a la 80-tal. Förutom pengafrågan är även husfrågan löst för numera har jag tak över huvudet i mitt alldeles egna hus! Hemlöshetsdagarna är förbi, hejs svejs! Rummet är en blygsam liten bunker utan fönster men det ligger i ett fantastiskt gammalt kolonialhus med vackra kolonner, kakel och högt i tak och bäst av allt: det ligger bara fem kvarter från mitt favoritcafé där jag trängs med schackspelande gamla gubbar. Det går bra helt enkelt bra nu, kompisar, det går bra nu.
torsdag 2 september 2010
Pissa i motvind
Suck! Ja, jag kan nog inte summera det bättre än så. Sedan Costa Rica har flytet försvunnit och oturen integrerats in i vardagen. Från haveri med ombokning av flygbiljett, till insikten om att man blivit blåst av en manipulativ gris, till kontokort som inte fungerar och en svensk bank som gör allt annat än saken bättre, till motgång i hemletandet, till ens dator som fungerar lite när den vill, till studieoro och fan vet hur många saker till.
Jag önskar jag vore en björn som kunde gå i ide tills vinden vänder.
Jag önskar jag vore en björn som kunde gå i ide tills vinden vänder.
onsdag 18 augusti 2010
Motorcykelmemoarer
Den första gången jag satte mig på en motorcykel var någon gång i våras, typ april-maj. Det var under en utekväll i Guadalajara och undertecknad var lite pa kanelen efter att ha spenderat timmarna innan på en "ladies night" med öppen bar. Jag tyckte att MC-skjutsen som erbjöds av en väns vän verkade ball och kravlade således mitt ograciösa jag upp bakom föraren. Den tajta kjolen jag hade valt kvällen till ära visade sig då inte vara mitt bästa val, jag behöver nog inte gå in på vidare detaljer kring varför. Men förutom det lyckades jag bränna mig pa insidan av ena vaden då jag klev av på "fel" sida av hojen och råkade komma åt det stekheta avgasröret. Det fräste till som när man lägger en kall köttbit i en varm stekpanna och än idag har jag en fin souvenir i form av ett brunt märke på samma ställe.
Hursomhelst, farden var kul men tyvarr slut pa ett ogonblick. Vi snackar 5 minuter max. Med detta hyfsat frascht i minnet blev jag lite extra glad nar min costaricanska kompis Cheo insisterade pa att vi skulle ta hans motorcykel for att aka och halsa pa seniorparet Doña Marta och Don Gilberto i nagra dagar. Fran San Jose till den lilla byn Rio Cuarto ar det en narmare 5 timmar lang fard och den kan summeras med det fantastiska ordet: wow! Varfor har jag inte gjort detta tidigare?! Forutom att det var otroligt vackert forhojs hela kanslan av integrerandet av de ovriga sinnena; lukterna som forandras, fran vat asfalt, nyklippt gras och folk som eldar med ved till grisfarmar och storstadsavgaser. Lagg dartill kanslan av vinden som blaser, solen som varmer skont och regnet som duggar. Frihet i en liten ask! T.o.m trasmaken i roven kandes som att den horde till. Det kunde helt enkelt inte bli battre!
Dagarna i Rio Cuarto gick at till att, forutom att bara vara och umgas med Doña Marta och Don Gilberto, aka nedfor gamla kara memory lane pa MC. Gamla platser forknippade med fina minnen besoktes, andra kompisars vardfamiljer tittades till och inte minst iakttig vi var gamla by och konstaterade hur den var likadan men anda annorlunda. Haket som de gamla vannerna brukade samlas i for att dricka nagonslags vaniljshake i centralamerikansk tappning (dvs pulver + mjolk) en gang i veckan finns numera inte kvar, vilket smartade lite att se, men daremot har nya platser tillkommit.
For att fa lite variation valde vi att ta en annan vag tillbaka till San Jose an den som forde oss dit. De slingriga vagarna och femtimmarsfarden tycktes inte lika lockande nar det val var avklarat en gang, sa alternativet fick bli att aka via San Miguel och en vag som gar hogt uppe i bergen. Saken med den vagen ar att vi kanner till den mer an val, vi har akt dar manga ganger forr. Den ar fantastiskt vacker, man sitter liksom bara hanford och gapar. Vattenfall, gronska, serpentinvagar, vackra broar, floder - ja den har verkligen lite av allt. Eller hade kanske man ska saga, for saker och ting forandras..
For ett ar drabbades omradet runt var by, Sarapiqui, San Miguel och inte minst bergen med de vackra vagarna av ett kraftigt jordskalv. Jag tror det uppnadde 6,2 pa Richterskalan. Pa laglandet var det "bara" ett kraftigt skalv, men uppe i bergen hade skalvet eftereffekter i form av jordskred. Sa de forr sa grona omgivningarna ovanfor bergen ar nu bara kala. Dar finns inget, bara tom, kal och karg berggrund. Det var chockerande att se, jag kande inte igen mig. Att dessutom se enorma stenbumblingar ligga mitt pa vagen (och vissa av dem fortfarande dingla lost ovanfor oss), en vag som om den inte hade enorma hal i sig, forsvann ut i den djupa avgrunden. Jag vet inte hur manga manniskor som miste livet och om det kandes surrealistiskt att fardas pa en vag man kanner till men inte langre kanner igen sa kom verkligheten ikapp nar vi akte forbi overgivna hus som numera bara var tomma skal, i vissa fall med raserade tak, trasiga fonster eller med nagon forsvunnen vagg. Det sorgligaste for mig var dock ett hus dar enbart golvet och en toalettstol var kvar. Jag vill inte ens tanka pa hur manga som befann sig i huset nar resten fordes med ned i intet.
Hursomhelst, farden var kul men tyvarr slut pa ett ogonblick. Vi snackar 5 minuter max. Med detta hyfsat frascht i minnet blev jag lite extra glad nar min costaricanska kompis Cheo insisterade pa att vi skulle ta hans motorcykel for att aka och halsa pa seniorparet Doña Marta och Don Gilberto i nagra dagar. Fran San Jose till den lilla byn Rio Cuarto ar det en narmare 5 timmar lang fard och den kan summeras med det fantastiska ordet: wow! Varfor har jag inte gjort detta tidigare?! Forutom att det var otroligt vackert forhojs hela kanslan av integrerandet av de ovriga sinnena; lukterna som forandras, fran vat asfalt, nyklippt gras och folk som eldar med ved till grisfarmar och storstadsavgaser. Lagg dartill kanslan av vinden som blaser, solen som varmer skont och regnet som duggar. Frihet i en liten ask! T.o.m trasmaken i roven kandes som att den horde till. Det kunde helt enkelt inte bli battre!
Dagarna i Rio Cuarto gick at till att, forutom att bara vara och umgas med Doña Marta och Don Gilberto, aka nedfor gamla kara memory lane pa MC. Gamla platser forknippade med fina minnen besoktes, andra kompisars vardfamiljer tittades till och inte minst iakttig vi var gamla by och konstaterade hur den var likadan men anda annorlunda. Haket som de gamla vannerna brukade samlas i for att dricka nagonslags vaniljshake i centralamerikansk tappning (dvs pulver + mjolk) en gang i veckan finns numera inte kvar, vilket smartade lite att se, men daremot har nya platser tillkommit.
For att fa lite variation valde vi att ta en annan vag tillbaka till San Jose an den som forde oss dit. De slingriga vagarna och femtimmarsfarden tycktes inte lika lockande nar det val var avklarat en gang, sa alternativet fick bli att aka via San Miguel och en vag som gar hogt uppe i bergen. Saken med den vagen ar att vi kanner till den mer an val, vi har akt dar manga ganger forr. Den ar fantastiskt vacker, man sitter liksom bara hanford och gapar. Vattenfall, gronska, serpentinvagar, vackra broar, floder - ja den har verkligen lite av allt. Eller hade kanske man ska saga, for saker och ting forandras..
For ett ar drabbades omradet runt var by, Sarapiqui, San Miguel och inte minst bergen med de vackra vagarna av ett kraftigt jordskalv. Jag tror det uppnadde 6,2 pa Richterskalan. Pa laglandet var det "bara" ett kraftigt skalv, men uppe i bergen hade skalvet eftereffekter i form av jordskred. Sa de forr sa grona omgivningarna ovanfor bergen ar nu bara kala. Dar finns inget, bara tom, kal och karg berggrund. Det var chockerande att se, jag kande inte igen mig. Att dessutom se enorma stenbumblingar ligga mitt pa vagen (och vissa av dem fortfarande dingla lost ovanfor oss), en vag som om den inte hade enorma hal i sig, forsvann ut i den djupa avgrunden. Jag vet inte hur manga manniskor som miste livet och om det kandes surrealistiskt att fardas pa en vag man kanner till men inte langre kanner igen sa kom verkligheten ikapp nar vi akte forbi overgivna hus som numera bara var tomma skal, i vissa fall med raserade tak, trasiga fonster eller med nagon forsvunnen vagg. Det sorgligaste for mig var dock ett hus dar enbart golvet och en toalettstol var kvar. Jag vill inte ens tanka pa hur manga som befann sig i huset nar resten fordes med ned i intet.
söndag 1 augusti 2010
Ö-liv
Oh yes, yours truely ar fortfarande i Nicaragua, narmare bestamt i strandstaden San Juan del Sur. Inte langt harifran spelar de in den amerikanska versionen av Expedition Robinson. Lite fusk att inte ens befinna sig pa en o, ansag jag sa en vacker dag tog jag mitt pick och pack och for till Isla de Ometepe i Nicaraguasjon som ar centralamerikas storsta sjo. Mitt resesallskap var Julia och en nyfunnen nicaraguansk van som vi larde kanna i Leon vid namn Adan. Aven en liten britt vid namn Simon som vi larde kanna i Granada uppenbarade sig nagonstans pa vagen och gjorde oss sallskap.
Dar spenderade vi tva och en halv dag genom att ga runt i naturreservat, titta pa olika djur, beundra sjoutsikten, svettas, drankas i tropiskt regn, bada i sjon som ar hem at tjurhajar (jag bangade men Julle hade stake nog), dricka rom och mest av allt bara relaxa. Som vanligt blev inte halften av sakerna pa att gora-listan gjorda, men jag kanner mig nojd anda, mycket nojd.
Det faktum att hela on bara har en endaste bankomat och att bussar som forbinder de sma samhallena pa on bara gar sisadar tva ganger om dagen gor att jag numera ocksa kanner mig som en fd Robinsondeltagare. Ok, lite overdrivet kanske, men jag var i alla fall pa en ö.
lördag 24 juli 2010
Ode till Nicaragua
Jag ar fortfarande kvar i Nicaragua, landet med den galna hettan, den vackra naturen, de konstanta paminnelserna om revolutionens dagar och de brunstiga mannen. Jag har funnit en oas som jag inte kanner att jag vill lamna. Bara nagra fa timmar harifran hagrar mitt Costa Rica med plastfamilj och vanner som vantar pa att jag ska uppenbara mig, men det enda jag gor ar att skjuta det framfor mig. Klockan tickar och mitt reseschema skriker om lite uppmarksamhet och ansvarstagande, thank you very much. Men la-la-la-la, jag ar inte redo, inte riktigt an...
torsdag 15 juli 2010
No hay que llorar, que la vida es un carnaval
Här kommer några låtar, mest gamlingar, som får mig att antingen
1. må bra eller
2. vilja skaka min booty eller
3. både och.
Puss!
1. må bra eller
2. vilja skaka min booty eller
3. både och.
Puss!
Honduranska mansgrisar
Jag befinner mig just nu i Leon, Nicaragua. Jag hamnade har efter fyra dagar i Honduras, landet jag gillat minst an sa lange. Jag sag forvisso ytterst lite av landet men de vidriga mannen jag traffade dar tog kal pa all lust att utforska nya territorier.
Det borjade med att jag, bara nagra timmar efter att jag korsat gransen, blir uppraggad av en kille som hade "skummis" intatuerat i pannan. Han ville inte saga vad han jobbade med (staden jag befann mig i, Copan Ruinas, ar kant for att vara en droginkorsport mellan Guatemala och Honduras), han menade att ringen han bar pa sitt vanstra ringfinger inte var en vigselring och efter att ha hort mig saga max tva meningar pa spanska kunde han dels dra slutsatsen att min spanska var perfekt och att jag var en godhjartad, varm person som han ville bjuda pa lunch, middag, frukost om jag sa bara ville. Hur skum han an var sa var det dock valdigt skrattretande att hora honom bre pa med allehanda klyschor.
Ett mindre trevligt mote var nar en anstalld vid den arkeologiska platsen jag befann mig pa forfoljde mig, ropade ackliga kommentarer efter mig samtidigt som han tog sig sjalv pa kuken. Spiken i kistan var de konstanta kommentarer av man i alla aldrar jag horde vart jag an gick. Det later overdrivet men det var inte en enda man som gick forbi mig pa gatorna som inte hade nagot att kommentera.
Kanske var det helt enkelt bara for att jag reste ensam som jag var mer utsatt eller sa ar mannen dar varre an pa andra platser jag hittills besokt. Hjarnan och fornuftet sager mig att det formodligen beror det forra alternativet, men egentligen bryr jag mig inte. Erfarenheterna jag upplevde gjorde bara att jag ar sjukt glad over att jag kom darifran.
Det borjade med att jag, bara nagra timmar efter att jag korsat gransen, blir uppraggad av en kille som hade "skummis" intatuerat i pannan. Han ville inte saga vad han jobbade med (staden jag befann mig i, Copan Ruinas, ar kant for att vara en droginkorsport mellan Guatemala och Honduras), han menade att ringen han bar pa sitt vanstra ringfinger inte var en vigselring och efter att ha hort mig saga max tva meningar pa spanska kunde han dels dra slutsatsen att min spanska var perfekt och att jag var en godhjartad, varm person som han ville bjuda pa lunch, middag, frukost om jag sa bara ville. Hur skum han an var sa var det dock valdigt skrattretande att hora honom bre pa med allehanda klyschor.
Ett mindre trevligt mote var nar en anstalld vid den arkeologiska platsen jag befann mig pa forfoljde mig, ropade ackliga kommentarer efter mig samtidigt som han tog sig sjalv pa kuken. Spiken i kistan var de konstanta kommentarer av man i alla aldrar jag horde vart jag an gick. Det later overdrivet men det var inte en enda man som gick forbi mig pa gatorna som inte hade nagot att kommentera.
Kanske var det helt enkelt bara for att jag reste ensam som jag var mer utsatt eller sa ar mannen dar varre an pa andra platser jag hittills besokt. Hjarnan och fornuftet sager mig att det formodligen beror det forra alternativet, men egentligen bryr jag mig inte. Erfarenheterna jag upplevde gjorde bara att jag ar sjukt glad over att jag kom darifran.
tisdag 6 juli 2010
Om att resa
Manga aker till Antigua och Guatemala for att lara sig spanska, volontara eller gora sin praktik. Innan jag hamnade pa det blot hund- och bajsluktande hotellet bodde jag pa samma hostel som en danska vid namn Stine. Hon var ensam och verkade trevlig sa jag fragade henne om hon ville folja med mig och Tina till notfarmen. Hon tackade ja, och pa sa satt larde vi kanna henne lite grann.
Hon berattade att hon kom till Guatemala for tre manader sedan for att gora praktik pa en skola for handikappade barn. Skolan ar belagen i en liten stad vid Lake Atitlan vid namn Santiago, och en stor del av befolkningen dar ar indianer. Turisterna orkar oftast inte leta sig dit utan de haller sig till San Marco eller San Pedro. Jag blev fascinerad av hennes berattelser darifran och fragade henne hur de handikappade barnen behandlades i sitt lilla samhalle, om familjer sag det som en "skam" att ha ett barn som var annorlunda. Hon forklarade att det i hogsta grad var sa i Santiago, att familjer ser fodseln av ett handikappat barn, vare sig det ar fysiskt, psykiskt eller bade och, som ett straff fran gudarna. Som att de sjalva hade gjort nagot fel i tidigare liv och darfor bestraffades genom att foda ett sjukt barn. Hon hade sjalv sett och hort talas om flera fall som gjort henne ledsen.
Den ena historien handlade om en flicka som hade epilepsi som en kvall tragiskt nog fick ett anfall precis i narheten av en lagereld familjen hade tant och foll i. Flickan overlevde, men foraldrarna sag hennes epilepsianfall som att hon var besatt av djavulen och band omedelbart efter olyckan fast henne vid ett trad for att skydda sig sjalva och resten av familjen fran denna satan. Flickan gick alltsa fran att ha brants levande till att bindas fast vid ett trad och behandlas som ett djur utan nagonting daremellan. Inget lakarbesok, ingenting. Nar en lokal prast sedan fann henne hade hon varit fastbunden dar i flera dagar.
Hon berattade aven om en pojke som saknade hander och hade underutvecklade fotter sedan fodseln. Tydligen ar det inte ett helt ovanligt scenario nar modern under graviditeten ater valdigt ensidig kost och inte far i sig tillrackligt av alla nodvandigheter. Denna pojkes mamma hade 12 eller 13 barn och han var den allra yngste. Pappan dog for manga ar sedan sa mamman var den ensamma forsorjaren av ett smarre fotbollslag av personer. Hon berattade hur syskonens klader gick i arv och hur pojken, i egenskap av yngst, alltid bar trasiga klader. Nar hon en dag sag honom med skor som hade stora hal i sulan och inte ens tackte de fa tar han hade kunde hon inte langre sta emot och bestamde sig for att kopa honom ett par nya skor. Det var det minsta hon kunde gora.
Pa en annan plats, i San Cristobal de las Casas i Chiapas, Mexico, larde vi kanna en kille som hette Rudy som drev hostelet vi bodde pa tillsammans med sin gravida polska flickvan Monika. Rudy ar utbildad advokat men jobbar, forutom pa hostelet, for en NGO som kampar for indiankvinnors rattigheter inom olika indiansamhallen i narheten av San Cristobal. Han berattade historier om hur kvinnor har valdigt liten eller ingen talan i deras samhallen, som styrs helt och hallet av man. Han berattade aven om att de ofta far motsta fysiska och psykiska overgrepp men inte har nagot annat val an harda ut. Lamnar de sin man blir de automatiskt utstotta ur hela samhallet och kan aldrig mer atervanda. Tank vilket svart beslut det maste vara att fatta att lamna ett samhallet som innefattar hela ens liv och familj, for nagot som i vissa fall inte ar sarskilt mycket battre. Indianer i hela latinamerika utstar mycket diskriminering ute i det "vanliga" samhallet. Det blir som att lamna ett morker for ett annat. Men Rudy berattade att han och hans kollegor arbetar for att utbilda kvinnorna till att bli sjalvforsorjande, de erbjuder dem utbildning, skyddat boende, stod osv men trots dessa satsningar ar det manga kvinnor som till slut inte orkar eller vaga sta emot och atervander till sina samhallen och man. Hans blick sade mer an tusen ord om hur tung besvikelsen kanns nar en kvinna valjer att ta det sjalvdestruktiva beslutet att atervanda till fortryck och vald. Dessvarre hander det alltfor ofta.
Manga ganger fragar mig manniskor varfor jag reser. Svaret var till en borjan trevande men nu efter denna typ av moten har jag insett att resandet for mig inte bara handlar om att bygga pa en arsenal av bilder pa vackra platser som man besokt, eller samla stamplar i passet som man sedan kan skryta om. Istallet ar precis sadana har saker det handlar om - att lara mig. Hur ledsen jag an blir av att hora sadana har historier, och jag blir verkligen lika ledsen varje gang, ar det viktigt att de berattas for att man nagonstans ska kunna borja jobba for forandring.
Hon berattade att hon kom till Guatemala for tre manader sedan for att gora praktik pa en skola for handikappade barn. Skolan ar belagen i en liten stad vid Lake Atitlan vid namn Santiago, och en stor del av befolkningen dar ar indianer. Turisterna orkar oftast inte leta sig dit utan de haller sig till San Marco eller San Pedro. Jag blev fascinerad av hennes berattelser darifran och fragade henne hur de handikappade barnen behandlades i sitt lilla samhalle, om familjer sag det som en "skam" att ha ett barn som var annorlunda. Hon forklarade att det i hogsta grad var sa i Santiago, att familjer ser fodseln av ett handikappat barn, vare sig det ar fysiskt, psykiskt eller bade och, som ett straff fran gudarna. Som att de sjalva hade gjort nagot fel i tidigare liv och darfor bestraffades genom att foda ett sjukt barn. Hon hade sjalv sett och hort talas om flera fall som gjort henne ledsen.
Den ena historien handlade om en flicka som hade epilepsi som en kvall tragiskt nog fick ett anfall precis i narheten av en lagereld familjen hade tant och foll i. Flickan overlevde, men foraldrarna sag hennes epilepsianfall som att hon var besatt av djavulen och band omedelbart efter olyckan fast henne vid ett trad for att skydda sig sjalva och resten av familjen fran denna satan. Flickan gick alltsa fran att ha brants levande till att bindas fast vid ett trad och behandlas som ett djur utan nagonting daremellan. Inget lakarbesok, ingenting. Nar en lokal prast sedan fann henne hade hon varit fastbunden dar i flera dagar.
Hon berattade aven om en pojke som saknade hander och hade underutvecklade fotter sedan fodseln. Tydligen ar det inte ett helt ovanligt scenario nar modern under graviditeten ater valdigt ensidig kost och inte far i sig tillrackligt av alla nodvandigheter. Denna pojkes mamma hade 12 eller 13 barn och han var den allra yngste. Pappan dog for manga ar sedan sa mamman var den ensamma forsorjaren av ett smarre fotbollslag av personer. Hon berattade hur syskonens klader gick i arv och hur pojken, i egenskap av yngst, alltid bar trasiga klader. Nar hon en dag sag honom med skor som hade stora hal i sulan och inte ens tackte de fa tar han hade kunde hon inte langre sta emot och bestamde sig for att kopa honom ett par nya skor. Det var det minsta hon kunde gora.
Pa en annan plats, i San Cristobal de las Casas i Chiapas, Mexico, larde vi kanna en kille som hette Rudy som drev hostelet vi bodde pa tillsammans med sin gravida polska flickvan Monika. Rudy ar utbildad advokat men jobbar, forutom pa hostelet, for en NGO som kampar for indiankvinnors rattigheter inom olika indiansamhallen i narheten av San Cristobal. Han berattade historier om hur kvinnor har valdigt liten eller ingen talan i deras samhallen, som styrs helt och hallet av man. Han berattade aven om att de ofta far motsta fysiska och psykiska overgrepp men inte har nagot annat val an harda ut. Lamnar de sin man blir de automatiskt utstotta ur hela samhallet och kan aldrig mer atervanda. Tank vilket svart beslut det maste vara att fatta att lamna ett samhallet som innefattar hela ens liv och familj, for nagot som i vissa fall inte ar sarskilt mycket battre. Indianer i hela latinamerika utstar mycket diskriminering ute i det "vanliga" samhallet. Det blir som att lamna ett morker for ett annat. Men Rudy berattade att han och hans kollegor arbetar for att utbilda kvinnorna till att bli sjalvforsorjande, de erbjuder dem utbildning, skyddat boende, stod osv men trots dessa satsningar ar det manga kvinnor som till slut inte orkar eller vaga sta emot och atervander till sina samhallen och man. Hans blick sade mer an tusen ord om hur tung besvikelsen kanns nar en kvinna valjer att ta det sjalvdestruktiva beslutet att atervanda till fortryck och vald. Dessvarre hander det alltfor ofta.
Manga ganger fragar mig manniskor varfor jag reser. Svaret var till en borjan trevande men nu efter denna typ av moten har jag insett att resandet for mig inte bara handlar om att bygga pa en arsenal av bilder pa vackra platser som man besokt, eller samla stamplar i passet som man sedan kan skryta om. Istallet ar precis sadana har saker det handlar om - att lara mig. Hur ledsen jag an blir av att hora sadana har historier, och jag blir verkligen lika ledsen varje gang, ar det viktigt att de berattas for att man nagonstans ska kunna borja jobba for forandring.
Nuts
Jag skriver fran Antigua, Guatemala, en vacker stad som jag spenderat fler dagar an planerat i. Efter alla korta stopp har och dar var det bara sa skont att stanna lite langre pa ett stalle och bara vara, utan stress, utan planering for nasta anhalt, utan nagonting annat an lugn.
Vi traffade en karl i en bar i lordags som driver en farm som producerar makadamianotter strax utanfor Antigua. Han bjod in oss att aka dit och kolla in det dagen darpa, vilket vi i brist pa annat att gora gjorde. Dar fick vi reda pa att notterna ar universalkuren for alla varldens problem, fran fattigdom till hudsjukdomar och kliande myggbett.
Idag fick jag min andra narkontakt med centralamerikanska notter nar jag hoppade pa en buss som skulle ta mig till Honduras. Helt plotsligt svanger chaufforen in pa en bilverkstad i Guatemala City, som ligger ungefar 45min fran Antigua. Vad hander, fragade jag. Han svarar att de bara ska byta dacken eftersom de ar sa slitna, men att vi snart ar ivag igen. Tre timmar senare borjar jag och tyskan som sitter i samma buss bli lite snea och otaliga. Dacken var fortfarande inte klara. Da sager han "ah, vi aker tillbaka till Antigua, va?". Vi svarade med gapande munnar: va? Varpa han sager att vi anda inte skulle komma fram forran vid midnatt i Honduras och att det kunde vara osakert. Sa efter lite sura miner fran oss erbjod han oss en gratisnatt pa ett hotell i Antigua som luktar blot hund, sa har ar vi helt enkelt. Tillbaka pa ruta ett. Javla centralamerikanska notter.
Vi traffade en karl i en bar i lordags som driver en farm som producerar makadamianotter strax utanfor Antigua. Han bjod in oss att aka dit och kolla in det dagen darpa, vilket vi i brist pa annat att gora gjorde. Dar fick vi reda pa att notterna ar universalkuren for alla varldens problem, fran fattigdom till hudsjukdomar och kliande myggbett.
Idag fick jag min andra narkontakt med centralamerikanska notter nar jag hoppade pa en buss som skulle ta mig till Honduras. Helt plotsligt svanger chaufforen in pa en bilverkstad i Guatemala City, som ligger ungefar 45min fran Antigua. Vad hander, fragade jag. Han svarar att de bara ska byta dacken eftersom de ar sa slitna, men att vi snart ar ivag igen. Tre timmar senare borjar jag och tyskan som sitter i samma buss bli lite snea och otaliga. Dacken var fortfarande inte klara. Da sager han "ah, vi aker tillbaka till Antigua, va?". Vi svarade med gapande munnar: va? Varpa han sager att vi anda inte skulle komma fram forran vid midnatt i Honduras och att det kunde vara osakert. Sa efter lite sura miner fran oss erbjod han oss en gratisnatt pa ett hotell i Antigua som luktar blot hund, sa har ar vi helt enkelt. Tillbaka pa ruta ett. Javla centralamerikanska notter.
onsdag 30 juni 2010
En storm är på väg, stå inte allena
Vi befinner oss i Guatemala och vi ar fast i en orkan. Oj, vad dramatiskt det dar lat. Sanningen ar att Yucatanhalvon har varit epicentrum for en orkan de senaste dagarna och dess kanningar marks av aven har i Guatemala. Inte i form av vindar som blaser taken av husen utan genom regn, regn och ater regn. Gud sa det regnar, fran tidig morgon till sen kvall. Uppehallen stracker sig oftast inte langre an en halvtimme innan det borjas igen.
Nu maste jag packa for vi ska byta hostel, men vi hors snart igen! Tills dess, njut av Kapten Rods ljuva stamma.
Puss!
Nu maste jag packa for vi ska byta hostel, men vi hors snart igen! Tills dess, njut av Kapten Rods ljuva stamma.
Puss!
söndag 27 juni 2010
Politikern
Om nagra veckor ar det val har i Mexico. Dock inte presidentval, utan "enbart" regionala val, dvs guvernorer och dylikt ska valjas fram. Fran Chihuahua i norr, dar varenda centimeter utmed vagarna kantas av affischer av politiker med lismande leenden och tomma glasartade blickar, till Oaxaca i soder, dar stadens gator och torg knappt gar att passera eftersom de var fyllda av presenningar under vilka strejkande larare hade slagit upp talt och skanderade for forandringar inom skolan - kort sagt ar hela landet engagerat i valet. Aven om manga har foraktar politik och politiker gar det inte att varja sig fran den gigantiska kampanjapparat som dragits igang.
Tina och jag skrattade gott at politikern vars namn vi sag mest i Oaxaca, Eviel hette han. Vi associerade snabbt till det engelska ordet "evil" och den roda bakgrundsfargen spadde pa skamtet annu mer. "Evil for governor", hoho haha. Men sanningen ar inte alltid sa langt darifran.
Sista reseberattelsen jag skrev om i bloggen var fran Puebla, dar jag berattade om Edgar. En intressant sak han sa var att guvernoren i Puebla, Mario Marin heter han om jag inte minns helt fel, var inblandad i en skandal for ett eller tva ar sedan. Journalister hade lyckats banda ett samtal mellan honom och en valkand mexikansk affarsman som man vet aven pysslar med fuffens saker, dar Marin bestallde ett mord pa en kand mexikansk journalist som hade eller var pa vag att publicera en bok som avslojade Marin som pedofil. Marin fornekade, men oberoende rostexperter bekraftade den ene efter den andre att det de facto var Marins rost. Vad hande med Marin darefter? Jo, mannen sitter kvar pa sin guvernorstron, som att ingenting har hant. I Sverige far politiker vinka farval av fortroendeposten for att ha anvant jobbkreditkortet lite val generost, i Mexiko kan man bestalla ett mord men anda sitta kvar.
I Oaxaca stiftade vi bekantskap med en politiker/affarsman. Hans acklighet hade forvisso fler lager an en jugoslavisk burek, men det som anda skramde mig mest var hur pass manipulativ och skicklig den manniskan var. Han kunde med sin retorik snacka omkull varenda en av oss och innan vi visste ordet av stod vi dar med byxorna nere och en lang nasa. Denne man berattade i alla fall stolt och skrytsamt att han minsann satt pa en unik reserv av Mezcal (ungefar som Tequila fast starkare och kommer oftast ackompanjerat med en liten larv i flaskan) pa 20 liter som hade aldrats blandat med marijuana i 20ars tid. Han fortsatte att beratta att han, i form av affarsman, en gang befann sig i ett mote med lokala politiker angaende nagot slags tillstand han sokte till sin verksamhet. Politikerna var motvilliga och ville inte skriva pa de nodvandiga papprena. Da kommer var "van" pa idén att bjuda pa lite mezcal, for att latta upp stamningen. Politikerna tackar ja, ovetande om den speciella "kryddningen". Efter ett glas kommenterar de den speciella smaken, affarsmannen svarar att de har lagrats tillsammans med olika orter. Ett glas till, tjoff. Sen sager affarsmannen: "hor ni herrar, vad ar problemet har egentligen? egentligen tror jag inte att vi har nagot problem, eller vad sager ni?". Politikerna tittar pa varandra, fulla och sakerligen latt drogpaverkade, innan de brister ut i skratt och sager "na, det ar klart vi inte har! hit med papprena!". Och kontraktet var paskrivet.
Skamtet "Evil for governor" ter sig inte lika roligt langre. Snarare skrammande.
Tina och jag skrattade gott at politikern vars namn vi sag mest i Oaxaca, Eviel hette han. Vi associerade snabbt till det engelska ordet "evil" och den roda bakgrundsfargen spadde pa skamtet annu mer. "Evil for governor", hoho haha. Men sanningen ar inte alltid sa langt darifran.
Sista reseberattelsen jag skrev om i bloggen var fran Puebla, dar jag berattade om Edgar. En intressant sak han sa var att guvernoren i Puebla, Mario Marin heter han om jag inte minns helt fel, var inblandad i en skandal for ett eller tva ar sedan. Journalister hade lyckats banda ett samtal mellan honom och en valkand mexikansk affarsman som man vet aven pysslar med fuffens saker, dar Marin bestallde ett mord pa en kand mexikansk journalist som hade eller var pa vag att publicera en bok som avslojade Marin som pedofil. Marin fornekade, men oberoende rostexperter bekraftade den ene efter den andre att det de facto var Marins rost. Vad hande med Marin darefter? Jo, mannen sitter kvar pa sin guvernorstron, som att ingenting har hant. I Sverige far politiker vinka farval av fortroendeposten for att ha anvant jobbkreditkortet lite val generost, i Mexiko kan man bestalla ett mord men anda sitta kvar.
I Oaxaca stiftade vi bekantskap med en politiker/affarsman. Hans acklighet hade forvisso fler lager an en jugoslavisk burek, men det som anda skramde mig mest var hur pass manipulativ och skicklig den manniskan var. Han kunde med sin retorik snacka omkull varenda en av oss och innan vi visste ordet av stod vi dar med byxorna nere och en lang nasa. Denne man berattade i alla fall stolt och skrytsamt att han minsann satt pa en unik reserv av Mezcal (ungefar som Tequila fast starkare och kommer oftast ackompanjerat med en liten larv i flaskan) pa 20 liter som hade aldrats blandat med marijuana i 20ars tid. Han fortsatte att beratta att han, i form av affarsman, en gang befann sig i ett mote med lokala politiker angaende nagot slags tillstand han sokte till sin verksamhet. Politikerna var motvilliga och ville inte skriva pa de nodvandiga papprena. Da kommer var "van" pa idén att bjuda pa lite mezcal, for att latta upp stamningen. Politikerna tackar ja, ovetande om den speciella "kryddningen". Efter ett glas kommenterar de den speciella smaken, affarsmannen svarar att de har lagrats tillsammans med olika orter. Ett glas till, tjoff. Sen sager affarsmannen: "hor ni herrar, vad ar problemet har egentligen? egentligen tror jag inte att vi har nagot problem, eller vad sager ni?". Politikerna tittar pa varandra, fulla och sakerligen latt drogpaverkade, innan de brister ut i skratt och sager "na, det ar klart vi inte har! hit med papprena!". Och kontraktet var paskrivet.
Skamtet "Evil for governor" ter sig inte lika roligt langre. Snarare skrammande.
fredag 18 juni 2010
Mexico City och Puebla
Trots att jag for narvarande befinner mig i Oaxaca, i landets sydligare delar tankte jag dela med mig av de senaste stoppen pa trippen, namligen Mexico City och Puebla.
I Nexico City hangde vi som tidigare namnt med Pepe som var var guide, klippa, van och gav oss precis det vi behovde efter 2,5 veckors hattande - lugn och ro och en hetsfri tillvaro. Vi sov ikapp, tittade pa TV (det kanns lite bisarrt att beskriva hur en dumburk kan te sig som en otrolig lyx efter nastan 6 manader utan, men sa ar det ibland). Det mesta vi lyckades astadkomma under de fyra dagarna var att ga pa antrpoligimuséet, som maste vara ett av varldens haftigaste muséer alltsa. Denna gigantiska byggnar lamnar ett lika gigantiskt intryck av det kulturella och historiska arv detta landet besitter. Helt galet imponerande var det.
Vi spenderade aven en heldag i Tapotzlan (osaker pa stavningen) 1,5h utanfor Mexico City dar vi kom precis i tid till en doplunch och darefter styrde upp dansgolvet tillsammans med dansglada tanter och gubbar som var sminkade och stylade som att de kommit direkt till festen efter en inspelning av ett Dallas-avsnitt. Det var piñator, fri alkohol, pardans och mat for en hel bataljon och so, sig bor avslutades festen med spansk allsang (klagosang) till mexikanska balladklassiker. Dar kickade dock somnpillret in for oss och vi gick och lade oss.
Vi hade aven en utekvall med en couchsurfare som hade tagit kontakt med Tina under dan och undrade om vi ville ta en ol med honom. Vi begav oss till stadsdelen Condesa dar vi letade upp nan irlandsk-aktig pub och borjade tjota. Vi hade sa trevligt att kvallen inte avslutades forran fyra pa morgonen och dagen darpa var det bara att ta vart pick och pack och bege oss av.
Nasta anhalt: Puebla. Puebla ar Mexicos fjarde storsta stad och dar inackorderade vi oss hos en gosse vid namn Edgar och hans familj. Man kan saga att resten av tiden i Puebla utmarktes av ett karleksskimmer gentemot dessa manniskor - vi blev helt enkelt kara. Mamman och pappan har varit vegetarianer i 35 ar och har aven uppfostrat barnen till att bli detsamma. De har utovat yoga i fler ar an jag har levt och de var i unga dagar aven aktiva i en NGO som jobbade for mansklig utveckling. Hur detta gick till vet jag dock inte. Pappan, osm ar inne pa ett sabbatsar fran sitt jobb som professor har sjalv couchsurfat i Kina. Mamman var minst lika ball i.o.m att hon emellanat brukade ta sitt pick och pack och lamna sin karl en lapp dar det stod "jag drar till staden xx, vi ses om nagra dagar. tja". Edgar a sin sida pysslar med antropologi och fotografi och vill garna kombinera dessa tva. Vi fick se pa bilder han tagit i Bosnien, Palestina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och pa en bunt andra stallen som han ska presentera i en utstallning i en popular utstallningshall/cafè/bibliotek. Vi spenderade inte overdrivet mycket tid tillsammans med dem men den tiden vi fick villsammans lamnade starka intryck.
Men nog om denna karleksforklaring. Puebla ar en otroligt mysig stad, som dock inte kanns sarskilt mexikansk. Forklaringen ligger kanske i att Puebla ar en av fa stader som spanjorerna byggt fran grunden, dvs inte tagit nagot befintligt mexikanskt som de sedan omvandlat till sitt. Byggnaderna hade lika garna kunnat ligga i Madrid som i Puebla. Andock valdigt vackert.
En av dagarna akte vi ut till fororten/grannstaden Cholula dar det tydligen varldens storsta pyramid skulle finnas. Storsta i det har fallet raknas i total massa, inte hojd och/eller bredd. Det roliga ar att pa toppen av pyramiden ligger en kyrka. Vi klattrade saklart upp och besokte kyrkan och det maste nog vara den skrytsammaste kyrkan jag sett i hela mitt liv. Det var guldkrumelurer fran topp till ta. Visserligen imponerande i sin detaljrikedom men aven ett uppenbart skrytbygge fran spanjorernas sida.
Nu ar vi i Oaxaca och det har startat bra. Staden ar otroligt mysig och de laga, fargglada husen paminner om Cuba eller Rio. Otroligt charmigt. Det har redan hant lite grejer men jag aterkommer nar anekdoterna har byggts pa ytterligare lite och jag ar mer att beratta om om staden.
Karlek
I Nexico City hangde vi som tidigare namnt med Pepe som var var guide, klippa, van och gav oss precis det vi behovde efter 2,5 veckors hattande - lugn och ro och en hetsfri tillvaro. Vi sov ikapp, tittade pa TV (det kanns lite bisarrt att beskriva hur en dumburk kan te sig som en otrolig lyx efter nastan 6 manader utan, men sa ar det ibland). Det mesta vi lyckades astadkomma under de fyra dagarna var att ga pa antrpoligimuséet, som maste vara ett av varldens haftigaste muséer alltsa. Denna gigantiska byggnar lamnar ett lika gigantiskt intryck av det kulturella och historiska arv detta landet besitter. Helt galet imponerande var det.
Vi spenderade aven en heldag i Tapotzlan (osaker pa stavningen) 1,5h utanfor Mexico City dar vi kom precis i tid till en doplunch och darefter styrde upp dansgolvet tillsammans med dansglada tanter och gubbar som var sminkade och stylade som att de kommit direkt till festen efter en inspelning av ett Dallas-avsnitt. Det var piñator, fri alkohol, pardans och mat for en hel bataljon och so, sig bor avslutades festen med spansk allsang (klagosang) till mexikanska balladklassiker. Dar kickade dock somnpillret in for oss och vi gick och lade oss.
Vi hade aven en utekvall med en couchsurfare som hade tagit kontakt med Tina under dan och undrade om vi ville ta en ol med honom. Vi begav oss till stadsdelen Condesa dar vi letade upp nan irlandsk-aktig pub och borjade tjota. Vi hade sa trevligt att kvallen inte avslutades forran fyra pa morgonen och dagen darpa var det bara att ta vart pick och pack och bege oss av.
Nasta anhalt: Puebla. Puebla ar Mexicos fjarde storsta stad och dar inackorderade vi oss hos en gosse vid namn Edgar och hans familj. Man kan saga att resten av tiden i Puebla utmarktes av ett karleksskimmer gentemot dessa manniskor - vi blev helt enkelt kara. Mamman och pappan har varit vegetarianer i 35 ar och har aven uppfostrat barnen till att bli detsamma. De har utovat yoga i fler ar an jag har levt och de var i unga dagar aven aktiva i en NGO som jobbade for mansklig utveckling. Hur detta gick till vet jag dock inte. Pappan, osm ar inne pa ett sabbatsar fran sitt jobb som professor har sjalv couchsurfat i Kina. Mamman var minst lika ball i.o.m att hon emellanat brukade ta sitt pick och pack och lamna sin karl en lapp dar det stod "jag drar till staden xx, vi ses om nagra dagar. tja". Edgar a sin sida pysslar med antropologi och fotografi och vill garna kombinera dessa tva. Vi fick se pa bilder han tagit i Bosnien, Palestina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och pa en bunt andra stallen som han ska presentera i en utstallning i en popular utstallningshall/cafè/bibliotek. Vi spenderade inte overdrivet mycket tid tillsammans med dem men den tiden vi fick villsammans lamnade starka intryck.
Men nog om denna karleksforklaring. Puebla ar en otroligt mysig stad, som dock inte kanns sarskilt mexikansk. Forklaringen ligger kanske i att Puebla ar en av fa stader som spanjorerna byggt fran grunden, dvs inte tagit nagot befintligt mexikanskt som de sedan omvandlat till sitt. Byggnaderna hade lika garna kunnat ligga i Madrid som i Puebla. Andock valdigt vackert.
En av dagarna akte vi ut till fororten/grannstaden Cholula dar det tydligen varldens storsta pyramid skulle finnas. Storsta i det har fallet raknas i total massa, inte hojd och/eller bredd. Det roliga ar att pa toppen av pyramiden ligger en kyrka. Vi klattrade saklart upp och besokte kyrkan och det maste nog vara den skrytsammaste kyrkan jag sett i hela mitt liv. Det var guldkrumelurer fran topp till ta. Visserligen imponerande i sin detaljrikedom men aven ett uppenbart skrytbygge fran spanjorernas sida.
Nu ar vi i Oaxaca och det har startat bra. Staden ar otroligt mysig och de laga, fargglada husen paminner om Cuba eller Rio. Otroligt charmigt. Det har redan hant lite grejer men jag aterkommer nar anekdoterna har byggts pa ytterligare lite och jag ar mer att beratta om om staden.
Karlek
söndag 13 juni 2010
Real de Catorce
Nästa anhalt efter Chihuahua blev Real de Catorce i delstaten San Luis de Potosi. Jag fick nys om staden av min spanskalärare här i Mexiko, som berättade att den en gång i tiden hade varit en blomstrande stad med stora rikedomar på grund av gruvindustrin som utvann silver ifrån de omgivande bergen. När silverpriset drastiskt föll någon gång i början på seklet övergav dock i stort sett samtliga invånare staden och lämnade kvar något som har kommit att liknas vid en spökstad. Från att ha haft ett invånarantal på cirka 40.000 personer under sina glansdagar återstod inte ens ett tusental efter den stora utvandringen. Staden har dock stått kvar och när man kommer ut på andra sidan av den 2,5 km långa tunnel som är den enda ingången till staden så är det som att man rest tillbaka i tiden; staden ser ut som en historik relik, oförändrad genom tiden. Flertalet av stadens byggnader är tomma och övergivna.
På senare år har staden börjat få liv igen på grund av turismen, och befolkningen börjar återigen sakta men säkert att öka. Det kraftigt ökade världsmarknadspriset på silver har även föranlett diskussioner och eventuella planer på att sätta igång gruvindustrin igen. Om så blir fallet finns det en stor chans att Real snart kommer att blomstra igen.
Förutom att vi var nyfikna på denna mytomspunna spökstad bestämde vi oss även för att bekanta oss mer med omgivningarna, som är minst lika intressanta. Vi betalade därför en guide för att hyra hans hästar och följa oss ned till den heliga öknen som ligger vid foten av bergskedjan som omger staden. Det innebar att vi var tvungna att rida ned från cirka 2700 meters höjd längs smala serpentinvägar tills vi slutligen nådde öknen. Min skrala pålle hade en viss försmak för att gå hemskt nära stupkanten, vilket gav mig både svindel och dödsångest. Men när nervositeten väl hade lagt sig och jag började känna mig trygg med min häst övergick ridturen till att bli något särdeles fantastiskt och jag kunde njuta av upplevelsen och de intryck som omgav mig under färden.
Framme i den heliga öknen band vi fast hästarna vid ett träd och satte oss genast i skuggan under ett träd för att vila. Temperaturen hade ju stadigt tickat uppåt under den två timmar långa ridturen och öknen bjöd på betydligt starkare strålar än uppe på berget. Otaliga kaktusar, den ena vackrare än den andra, omgav oss. Guiden passade på att visa oss kaktusen som ar själva anledningen till områdets heliga status bland huicholindianerna. Peyote ar en liten pluttkaktus som knappt växer ovanför markytan. Den är helt fri från taggar och ser mest ut som någon pumpaliknande grönsak. Just den öknen som vi befann oss i, som ligger i den inre av indianernas tre geografiskt heliga cirklar, brukar Huicholerna årligen vallfärda till enbart for att äta peyotekaktusen som har hallucinogena effekter. Det sägs att genom att äta kaktusen kommer indianerna i kontakt med naturen och sig själva. Jag hade hoppats på att se några shamaner vandra omkring i öknen men dessvärre sker inte vallfärderna förran någon gång i juli, så jag fick klara mig utan. Real de Catorce var trots det en upplevelse för sig, olikt något annat jag hittills stött på i Mexiko.
På senare år har staden börjat få liv igen på grund av turismen, och befolkningen börjar återigen sakta men säkert att öka. Det kraftigt ökade världsmarknadspriset på silver har även föranlett diskussioner och eventuella planer på att sätta igång gruvindustrin igen. Om så blir fallet finns det en stor chans att Real snart kommer att blomstra igen.
Förutom att vi var nyfikna på denna mytomspunna spökstad bestämde vi oss även för att bekanta oss mer med omgivningarna, som är minst lika intressanta. Vi betalade därför en guide för att hyra hans hästar och följa oss ned till den heliga öknen som ligger vid foten av bergskedjan som omger staden. Det innebar att vi var tvungna att rida ned från cirka 2700 meters höjd längs smala serpentinvägar tills vi slutligen nådde öknen. Min skrala pålle hade en viss försmak för att gå hemskt nära stupkanten, vilket gav mig både svindel och dödsångest. Men när nervositeten väl hade lagt sig och jag började känna mig trygg med min häst övergick ridturen till att bli något särdeles fantastiskt och jag kunde njuta av upplevelsen och de intryck som omgav mig under färden.
Framme i den heliga öknen band vi fast hästarna vid ett träd och satte oss genast i skuggan under ett träd för att vila. Temperaturen hade ju stadigt tickat uppåt under den två timmar långa ridturen och öknen bjöd på betydligt starkare strålar än uppe på berget. Otaliga kaktusar, den ena vackrare än den andra, omgav oss. Guiden passade på att visa oss kaktusen som ar själva anledningen till områdets heliga status bland huicholindianerna. Peyote ar en liten pluttkaktus som knappt växer ovanför markytan. Den är helt fri från taggar och ser mest ut som någon pumpaliknande grönsak. Just den öknen som vi befann oss i, som ligger i den inre av indianernas tre geografiskt heliga cirklar, brukar Huicholerna årligen vallfärda till enbart for att äta peyotekaktusen som har hallucinogena effekter. Det sägs att genom att äta kaktusen kommer indianerna i kontakt med naturen och sig själva. Jag hade hoppats på att se några shamaner vandra omkring i öknen men dessvärre sker inte vallfärderna förran någon gång i juli, så jag fick klara mig utan. Real de Catorce var trots det en upplevelse för sig, olikt något annat jag hittills stött på i Mexiko.
Chihuahua
Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Pa resande fot ar det svart att ta sig tid for bloggskrivande, men nu kanner jag ro sa har kommer en snabbresumé av vad som har hant sedan sist.
Efter Barrancas del Cobre bar det av med buss till Chihuahua, en stad som bjod pa okenhetta. Inte sa konstigt kanske med tanke pa att den ar omringad av oken. Det var helt sjukt, kladerna limmades fast och nagra friska vindar var det inte tal om. De enda vindpustarna som kom hade lika garna kunnat ha haft sitt utsprung i en finsk bastu.
Naval, dar installerade vi oss hos en tjej, Marcelana, som vi hade letat upp pa couchsurfing. Hon visade sig vara en skon tjej med en lika skon familj. Dock jobbade hon pa Wal-Mart fran tidig morgon till sen eftermiddag sa hon lamnade av oss hos sin van Marco pa morgonen forsta dagen och hos honom blev vi sedan kvar resten av tiden. Marco korde snallt runt oss i stan och visade allt av intresse (muséer, gamla byggnader, katedralen, utsiktsplatser osv). Vi sag bl.a kyrkorummet dar sjalvstandighetshjalten, prasten Manuel Hidalgo, satt fangslad sina sista manader i livet innan han avrattades. Vi besokte aven Pancho Villas hem. Panho var mannen som bl.a stal kossor fran rika godsagare och salde kottet billigt till folket och pa sa satt byggde upp kapital for att kunna invadera USA. Har ar han en nationalhjalte och hans hus var fullt av hemliga lonngangar for att snabbt kunna fly ifall nagon skulle forsoka ta sig in. Ball.
En av hojdpunkterna var nog dock nar vi, av en slump, fick reda pa att Gloria Trevi (mexicos svar pa Madonna, som jag skrev i for nagra inlagg sedan) satt fangslad i Chihuahua. Marco var inte svarovertalad och stallde sjalvklart upp pa att ta oss dit och visa oss detta mytomspunna stalle. Dar hade vi en fotosession med sjalvkonstruerade plakat med texten "Gloria es inocente" (pa svenska: Gloria ar oskyldig) tills en sur vakt kom och sa att vi inte fick fota finkan.
Kvallen bjod pa utgang med Marco, Marcelana och en bunt andra skona typer. Den inleddes med drickande pa en skabbig kantina och avslutades med vild dans vid rodljusen pa en av stadens motorvagar. Klockrent.
Efter Barrancas del Cobre bar det av med buss till Chihuahua, en stad som bjod pa okenhetta. Inte sa konstigt kanske med tanke pa att den ar omringad av oken. Det var helt sjukt, kladerna limmades fast och nagra friska vindar var det inte tal om. De enda vindpustarna som kom hade lika garna kunnat ha haft sitt utsprung i en finsk bastu.
Naval, dar installerade vi oss hos en tjej, Marcelana, som vi hade letat upp pa couchsurfing. Hon visade sig vara en skon tjej med en lika skon familj. Dock jobbade hon pa Wal-Mart fran tidig morgon till sen eftermiddag sa hon lamnade av oss hos sin van Marco pa morgonen forsta dagen och hos honom blev vi sedan kvar resten av tiden. Marco korde snallt runt oss i stan och visade allt av intresse (muséer, gamla byggnader, katedralen, utsiktsplatser osv). Vi sag bl.a kyrkorummet dar sjalvstandighetshjalten, prasten Manuel Hidalgo, satt fangslad sina sista manader i livet innan han avrattades. Vi besokte aven Pancho Villas hem. Panho var mannen som bl.a stal kossor fran rika godsagare och salde kottet billigt till folket och pa sa satt byggde upp kapital for att kunna invadera USA. Har ar han en nationalhjalte och hans hus var fullt av hemliga lonngangar for att snabbt kunna fly ifall nagon skulle forsoka ta sig in. Ball.
En av hojdpunkterna var nog dock nar vi, av en slump, fick reda pa att Gloria Trevi (mexicos svar pa Madonna, som jag skrev i for nagra inlagg sedan) satt fangslad i Chihuahua. Marco var inte svarovertalad och stallde sjalvklart upp pa att ta oss dit och visa oss detta mytomspunna stalle. Dar hade vi en fotosession med sjalvkonstruerade plakat med texten "Gloria es inocente" (pa svenska: Gloria ar oskyldig) tills en sur vakt kom och sa att vi inte fick fota finkan.
Kvallen bjod pa utgang med Marco, Marcelana och en bunt andra skona typer. Den inleddes med drickande pa en skabbig kantina och avslutades med vild dans vid rodljusen pa en av stadens motorvagar. Klockrent.
fredag 4 juni 2010
Riding el Chepe
Efter 6h pa farjan anlande vi sa i Topolobampo klockan 9 pa kvallen. Malet var att ta taget till Barrancas del Cobre (oversattning: Kopparkanjonen) dagen darpa men eftersom det inte skulle inte avga forran vid 6-7 tiden pa morgonen darpa hade vi en massa timmar att ta kal pa. Efter lite dividerande (Tina ville ta in pa forsta basta parkbank i denna for oss okanda stad medan jag foredrog det mer rationella alternativet att ta in pa nagt vandrarhem och sova ut for att orka halla oss vakna under denna magnifika tagfard) beslutade vi oss for att valja det billigaste alternativet vi hittade i lonely planet. I beskrivningen ingick foljande rader:
"Sa javla illa kan det val inte vara" tankte vi och radfragade tva personer, som bagge sade till oss med ett stelt ansiktsuttryck "jag skulle definitivt INTE rekommendera det hotellet, det ligger i ett valdigt farligt omrade". What to do, what to do, tankte vi. Till slut kom en taxichaffis med alternativet att sova utanfor tagstationen. Enligt honom fanns det betydligt med sakerhetsvakter dar sa vi riskerade i alla fall inte att utsattas for nagot. Sagt och gjort och utan storre anstrangning oppnade de upp den tomma tagstationen for oss och vi gjorde det bekvamt for oss pa trabankarna och sov en stund.
Klockan sex var vi i alla fall nagot utvilade och redo att hoppa pa taget som vi hade hort sa mycket om. Barranca del Cobre ar en kanjon mer an 4 ganger storre and Grand Canyon i Arizona och dar ska finnas allt fran Mexicos hogsta vattenfall, fantastiska vyer, kyrkor som befinner sig pa platser langt avlagsna fran civilisation, indianer som bor i grottor osv. Vi hoppade av i staden Creel och tankte fa anvandning for det nyinkopta taltet omedelbums sa vi fixade skjuts till ett naturreservat som ags och bebos av Tarahumaraindianerna dar det skulle finnas en camping. Det visade sig att vi anlande under lagsasongen sa campingen var tom forutom oss tva. Tva svenskor bland en sjo, tallskog och stora stenformationer lat fantastiskt nar vi anlande. Under natten nar temperaturen i denna stad belagen 2500m over havet fros till iskallt och vi horde mystiska ljud utanfor taltet kandes det inte lika ballt. Min tunna sovsack var knappast idealisk for forhallandena men fungerade anda battre an Tinas alternativ: ingenting. Ingen sovsack, inget liggunderlag. In-gen-ting. Hon holl minst sagt pa att frysa ihjal och tog pa sig varenda plagg i ryggsacken samtidigt som hon mumlade "kroppsvarme, behover kroppsvarme" innan hon kurade ihop sig i fosterstallning bredvid mig. Det balla var dock att nar vi oppnade taltet for att midnattskissa sag vi det som lindrade besvaret atminstone lite av lidandet: himlen var fullkomligt upplyst av stjarnor. Jag har aldrig i hela mitt liv sett sa manga stjarnor.
Dagen darpa bestamde vi oss for att camping inte var var grej. I alla fall inte har, inte nu och definitivt inte under dessa forhallanen. Sa vi packade ihop taltet och sakerna och lamnade dem hos en snall parkvakt innan vi paborjade den langa farden genom okenhetta for att lara kanna reservatet battre innan vi lamnade det for good. En mil senare hade vi sett haftiga saker som inte gar att beskriva med ord. Bland annat var det gigantiska graa berg beprydda med enstaka trad, spartanska hyddor mitt ute pa torraste av torra omraden som var hem for Tarahumarafamiljer, stenformationer utan nagon logik, skrala betesdjur som at av nagot som inte fanns. Det var som att vi hade klivit in genom nagon slags portal och val pa andra sidan befann oss i nagot slags 1800-tal a la indianer korsat med lilla huset pa prarien. Otroligt ballt.
Nu har vi liftat oss in till stan och ska forsoka unna oss nagot slags dragligt boende dar vi vare sig slipper hallas vakna av rattor, horor, laskiga omgivningar eller kyla. Jag tror inte det ska vara for mycket begart. Jag hoppas inte det i alla fall. Pa sondag bar det formodligen av mot staden Chihuahua.
Karlek
"Hotell xx ar det billigaste alternativet i staden, men det ar aven ganska skitigt och genom att checka in har riskerar du att komma i kontakt med saval rattor som prostituerade och hog musik."
Klockan sex var vi i alla fall nagot utvilade och redo att hoppa pa taget som vi hade hort sa mycket om. Barranca del Cobre ar en kanjon mer an 4 ganger storre and Grand Canyon i Arizona och dar ska finnas allt fran Mexicos hogsta vattenfall, fantastiska vyer, kyrkor som befinner sig pa platser langt avlagsna fran civilisation, indianer som bor i grottor osv. Vi hoppade av i staden Creel och tankte fa anvandning for det nyinkopta taltet omedelbums sa vi fixade skjuts till ett naturreservat som ags och bebos av Tarahumaraindianerna dar det skulle finnas en camping. Det visade sig att vi anlande under lagsasongen sa campingen var tom forutom oss tva. Tva svenskor bland en sjo, tallskog och stora stenformationer lat fantastiskt nar vi anlande. Under natten nar temperaturen i denna stad belagen 2500m over havet fros till iskallt och vi horde mystiska ljud utanfor taltet kandes det inte lika ballt. Min tunna sovsack var knappast idealisk for forhallandena men fungerade anda battre an Tinas alternativ: ingenting. Ingen sovsack, inget liggunderlag. In-gen-ting. Hon holl minst sagt pa att frysa ihjal och tog pa sig varenda plagg i ryggsacken samtidigt som hon mumlade "kroppsvarme, behover kroppsvarme" innan hon kurade ihop sig i fosterstallning bredvid mig. Det balla var dock att nar vi oppnade taltet for att midnattskissa sag vi det som lindrade besvaret atminstone lite av lidandet: himlen var fullkomligt upplyst av stjarnor. Jag har aldrig i hela mitt liv sett sa manga stjarnor.
Dagen darpa bestamde vi oss for att camping inte var var grej. I alla fall inte har, inte nu och definitivt inte under dessa forhallanen. Sa vi packade ihop taltet och sakerna och lamnade dem hos en snall parkvakt innan vi paborjade den langa farden genom okenhetta for att lara kanna reservatet battre innan vi lamnade det for good. En mil senare hade vi sett haftiga saker som inte gar att beskriva med ord. Bland annat var det gigantiska graa berg beprydda med enstaka trad, spartanska hyddor mitt ute pa torraste av torra omraden som var hem for Tarahumarafamiljer, stenformationer utan nagon logik, skrala betesdjur som at av nagot som inte fanns. Det var som att vi hade klivit in genom nagon slags portal och val pa andra sidan befann oss i nagot slags 1800-tal a la indianer korsat med lilla huset pa prarien. Otroligt ballt.
Nu har vi liftat oss in till stan och ska forsoka unna oss nagot slags dragligt boende dar vi vare sig slipper hallas vakna av rattor, horor, laskiga omgivningar eller kyla. Jag tror inte det ska vara for mycket begart. Jag hoppas inte det i alla fall. Pa sondag bar det formodligen av mot staden Chihuahua.
Karlek
Första anhalten: Baja California
I söndags morgon klockan sex bar det av. Tina och jag hade ett flyg inbokat från Guadalajara med destination: La Paz på halvön Baja California som sticker ut på Mexicos nordvästra hörn. Trötta som två små djur anlände vi i La Paz någon timma senare och redan på flygplatsen får vi bakslag nummer ett: det går inga bussar mellan flygplatsen och centrum, det enda alternativet var att ta taxi och betala ett fast ockerpris. Redan griniga som vi var av på tok för lite sömn började vi omedelbart att förbanna skinnarstaden La Paz, men till vår stora lycka visade det sig att en av våra medresenärer hade vänner i stan som skulle plocka upp honom och att vi kunde få skjuts om vi ville. Yehaa! Säga vad man vill om mexare men sjukt hjälpsamma är de nästan alltid i alla fall.
Dagarna i La Paz gick åt till att ströva runt på de mysiga gatorna och strandpromenaden samt, såklart, besöka playorna. Jag hade i något backpackerforum hittat ett tips om stranden El Tecolote där man kunde hitta billiga turer till ön "Espiritu Santu" (översattning: Den helige anden) som låg mittemot stranden och där man kunde snorkla med vilda sjölejon. Enligt tipsaren skulle erfarenheten tydligen vara av superwow-kaliber så vi tänkte: varför inte? Vi åkte dit, flirtade till oss en hyfsad rabatt och sen bar det iväg! Det visade sig vara ett impulsbeslut som ingen av oss ångrade. Båten åkte runt hela ön, som är otroligt fin och finns med på UNESCOs världsarvslista. Enligt guiden tillkom den för sisådär 150 miljoner år sedan när halvön Baja California skilde sig från fastlandet. Ur lavan som trängde ut ur havsbottnen när plattorna i Stilla Havet separerades skapades ön som idag endast får bebos av fiskare. Området runtomkring ön ar rikt på koraller och fiskar, vilket vi tog fasta på nar vi snorklade.
En bit utanfor Espiritu Santu finns dessutom ytterligare en liten ö som huserar en koloni med sjölejon, och det var dit vi skulle för att snorkla. Vi såg en massa sjölejon, stora som små, som simmade förbi oss när vi snorklade och precis som vi skulle gå upp pa båten igen dök ett lekfullt sjölejon upp till mig och Tina och började leka. Leken bestod av att vi guppade med vara snorklar som tråkiga fånar medan sjölejonet kamikazisimmade emot oss. Precis som jag kände hur hjärtat började bulta snabbare av rädsla för en attack väjde sjölejonet undan, snurrade runt och bara allmänt lattjade. Otroligt häftigt.
Dagen därpå åkte vi till en för oss ny strand: Playa Balandra, där vi mest chillade, solade och njöt av vår sista dag i Baja California innan det var det var dags att bege sig av mot fastlandet igen. Innan vi hoppade på färjan som skulle ta oss till Topolobampo inhandlades det ett tält för vi insåg att tält och camping ar ett sjukt bra sätt att spara in pengar på under resorna, men mer om detta snart...
Dagarna i La Paz gick åt till att ströva runt på de mysiga gatorna och strandpromenaden samt, såklart, besöka playorna. Jag hade i något backpackerforum hittat ett tips om stranden El Tecolote där man kunde hitta billiga turer till ön "Espiritu Santu" (översattning: Den helige anden) som låg mittemot stranden och där man kunde snorkla med vilda sjölejon. Enligt tipsaren skulle erfarenheten tydligen vara av superwow-kaliber så vi tänkte: varför inte? Vi åkte dit, flirtade till oss en hyfsad rabatt och sen bar det iväg! Det visade sig vara ett impulsbeslut som ingen av oss ångrade. Båten åkte runt hela ön, som är otroligt fin och finns med på UNESCOs världsarvslista. Enligt guiden tillkom den för sisådär 150 miljoner år sedan när halvön Baja California skilde sig från fastlandet. Ur lavan som trängde ut ur havsbottnen när plattorna i Stilla Havet separerades skapades ön som idag endast får bebos av fiskare. Området runtomkring ön ar rikt på koraller och fiskar, vilket vi tog fasta på nar vi snorklade.
En bit utanfor Espiritu Santu finns dessutom ytterligare en liten ö som huserar en koloni med sjölejon, och det var dit vi skulle för att snorkla. Vi såg en massa sjölejon, stora som små, som simmade förbi oss när vi snorklade och precis som vi skulle gå upp pa båten igen dök ett lekfullt sjölejon upp till mig och Tina och började leka. Leken bestod av att vi guppade med vara snorklar som tråkiga fånar medan sjölejonet kamikazisimmade emot oss. Precis som jag kände hur hjärtat började bulta snabbare av rädsla för en attack väjde sjölejonet undan, snurrade runt och bara allmänt lattjade. Otroligt häftigt.
Dagen därpå åkte vi till en för oss ny strand: Playa Balandra, där vi mest chillade, solade och njöt av vår sista dag i Baja California innan det var det var dags att bege sig av mot fastlandet igen. Innan vi hoppade på färjan som skulle ta oss till Topolobampo inhandlades det ett tält för vi insåg att tält och camping ar ett sjukt bra sätt att spara in pengar på under resorna, men mer om detta snart...
fredag 21 maj 2010
Guadalajara i mitt hjärta
Igår återvände jag. Inte hem till Sverige utan till internetcafét med technicolor-färgerna och de små japanska kontorsbåsen på avenida Juarez. Den trogne bloggläsaren vet att det var därifrån jag skrev mitt första riktiga inlägg härifrån. Om jag inte missminner mig rapporterade jag om couchsurfar-Julian, mitt borttappade bagage, kära återseenden med Tina-Fina och lite annat. Då var Guadalajara för mig ännu en främmande stad i ett främmande land och jag kände mig konstant liten och vilsen. Alla de otaliga torgen, monumenten, kyrkorna gjorde det inte direkt lättare för mig att orientera mig i denna sexmiljonersstad, till slut såg ju allt bara likadant ut. Men. Så sent som för bara några veckor sedan kom känslan över mig. Eller kanske var det bara insiktspoletten som trillade ned. Det var i alla fall den där "jag är hemma"-känslan. Den kom när jag satt på bussen och insåg att jag visste precis vart den skulle svänga, innan chauffören ens hade börjat signalera. Den kom även när jag smärtfritt tog mig från plats A till B gåendes en väg jag inte kände till sedan innan. Även om jag ännu inte känner till alla platser, gator, områden i denna stad har jag nu lyckats tämja den såpass att jag känner mig trygg i att inte veta alla svaren eftersom jag vet att jag ändå kommer komma fram. Terminen här närmar sig sitt slut (de facto är skolan avklarad, finito, nedpackad och ivägskickad till en öde ö) men samtidigt känns det som att det knappt har hunnit börja.
Jag har kommit att lära mig att Guadalajara är en otroligt levande stad. Små rondeller mitt i högtrafikerade områden blir under helgerna hem för antingen konstnärer som ställer ut sina verk eller konserter. En av huvudgatorna i staden, Chapultepec, har gratiskonserter nästan varje helg i både stor och liten skala. Matmarknader finns det gott om, där man kan äta sig mätt på god och billig mexikansk mat eller förundras över alla otroliga mängder frukter och grönsaker som aldrig når svensk mark. Det kryllar av marknader där man kan fynda gamla böcker, smycken, egenhändigt designade kläder, väskor osv. Jag hittade för övrigt en bok om Sverige, skriven under 70-talet av någon italienare som var gift med en norska(!) som konstaterade att Sverige är paradiset och helvetet på en och samma gång. Enligt den skickar vi i Sverige våra mentalsjuka på lyxsemestrar under vinterhalvåret, vi har en anmärkningsvärd hög moral, vårt politiska system karakteriseras av en total avsaknad av spänning, svenska kvinnor är missnöjda med svenska mäns prestationer i sängen varför de föredrar latinosar osv osv. Högst roande lektyr.
Men trots denna kärleksförklaring till Guadalajara är Mexiko ett land med stora klyftor. Varannan latinamerikan som under 2009 föll in i fattigdom var mexikanare. Samtidigt friseras gräsmattorna, som även efter fyra månaders torka fortfarande har en perfekt grön färg, dagligen för hand på mitt fd mexikanska prestigeuniversitet . Personerna som ligger bakom det brukar jag se från bussfönstret på väg till skolan. De är unga män som cyklar till och från jobbet på sina halvskruttiga mountainbikes på den största motorvägen i Guadalajara, bland avgaser och galen mexikansk trafik, för att Tec de Monterrey ska kunna ha perfekta gräsmattor utan hjulspår efter en gräsklippare. Med tanke på att detta är en stad med sex miljoner invånare är chansen hyfsad att deras hem ligger långt ifrån jobbet och jag brukar ofta komma på mig själv att undra hur många timmar dagligen som går åt till att ta sig fram och tillbaka till jobbet för att jobba en heldag på ett arbete som ger lön i form av en spottstyver.
Det krävs inte något förstoringsglas för att hitta de som ligger längst ned på samhällsstegen. De går lättast att hitta vid motorvägarna, där de står hela dagarna under gassande sol och väntar på rödljus för att kunna hinna sälja så många fönstertvättar som möjligt. De går även att hitta på restauranger och caféer där man kan bli avbruten i sin matstund av en otvättad haltande man som tigger några slantar och som i utbyte ger en klubba av tacksamhet till sina givare. Det är en sorglig bild som blir ännu sorgligare med vetskapen om att det finns få saker som talar för en ljusning. Folket här vittnar om att det alltid varit illa, men att det på senare år bara blivit värre och värre. De två politiska partierna som slåss om makten erbjuder egentligen väljarna samma sak, den enda skillnaden är att ena partiet paketerar politiken i ett religiöst/konservativt papper medan det andra föredrar de moralistiska färgerna. Den som har sett den mexikanska filmen och politiska satiren "Herod´s Law" ("La ley de Herodes" på spanska), som jag för övrigt varmt kan rekommendera, vet dock att de i grund och botten levererar samma skit.
Men jag tänker inte avsluta min text om Guadalajara med trista fakta som gör en modstulen, jag vill istället lyfta fram musiken. Jag har alltid älskat musik och Guadalajara är på många sätt musik för mig. Var och varannan människa här är involverad i musik på ett eller annat sätt. Antingen har de ett hobbyband som spelar på vänners fester eller så har de större aspirationer, har släppt skiva, varit förband åt större artister, producerar musik åt sig själva och andra osv. Jag vill därför avsluta med att producera min egna hyllningslåt till Mexiko i allmänhet och Guadalajara i synnerhet. Någon gång ska ni få höra resultatet, men jag kan redan nu avslöja vad receptet kommer att innehålla:
- en del mariachi för Guadalajaras mariachirötter,
- en del banda för den otroliga kärleken till bandamusik alla mexare har,
- en del reggae för att staden dessutom har en skön avslappnad reggae-vibe plus att var och varannan person röker på här,
- en del tango för romantiken, kulturen och historian som genomsyrar varenda hörn av detta land,
- en del ska för all adrenalin och galenskap man dras med i,
- en del fado (jaa, jag vet att det är portugisiskt) för all melankoli
- en del Fanny Lu, helt enkelt bara för att.
P.S Imorgon ska jag och Tina på riktigt vara med och spela in en låt. Om den blir bra postar jag slutprodukten här, om den blir dålig kommer jag aldrig mer att nämna den. D.S
Jag har kommit att lära mig att Guadalajara är en otroligt levande stad. Små rondeller mitt i högtrafikerade områden blir under helgerna hem för antingen konstnärer som ställer ut sina verk eller konserter. En av huvudgatorna i staden, Chapultepec, har gratiskonserter nästan varje helg i både stor och liten skala. Matmarknader finns det gott om, där man kan äta sig mätt på god och billig mexikansk mat eller förundras över alla otroliga mängder frukter och grönsaker som aldrig når svensk mark. Det kryllar av marknader där man kan fynda gamla böcker, smycken, egenhändigt designade kläder, väskor osv. Jag hittade för övrigt en bok om Sverige, skriven under 70-talet av någon italienare som var gift med en norska(!) som konstaterade att Sverige är paradiset och helvetet på en och samma gång. Enligt den skickar vi i Sverige våra mentalsjuka på lyxsemestrar under vinterhalvåret, vi har en anmärkningsvärd hög moral, vårt politiska system karakteriseras av en total avsaknad av spänning, svenska kvinnor är missnöjda med svenska mäns prestationer i sängen varför de föredrar latinosar osv osv. Högst roande lektyr.
Men trots denna kärleksförklaring till Guadalajara är Mexiko ett land med stora klyftor. Varannan latinamerikan som under 2009 föll in i fattigdom var mexikanare. Samtidigt friseras gräsmattorna, som även efter fyra månaders torka fortfarande har en perfekt grön färg, dagligen för hand på mitt fd mexikanska prestigeuniversitet . Personerna som ligger bakom det brukar jag se från bussfönstret på väg till skolan. De är unga män som cyklar till och från jobbet på sina halvskruttiga mountainbikes på den största motorvägen i Guadalajara, bland avgaser och galen mexikansk trafik, för att Tec de Monterrey ska kunna ha perfekta gräsmattor utan hjulspår efter en gräsklippare. Med tanke på att detta är en stad med sex miljoner invånare är chansen hyfsad att deras hem ligger långt ifrån jobbet och jag brukar ofta komma på mig själv att undra hur många timmar dagligen som går åt till att ta sig fram och tillbaka till jobbet för att jobba en heldag på ett arbete som ger lön i form av en spottstyver.
Det krävs inte något förstoringsglas för att hitta de som ligger längst ned på samhällsstegen. De går lättast att hitta vid motorvägarna, där de står hela dagarna under gassande sol och väntar på rödljus för att kunna hinna sälja så många fönstertvättar som möjligt. De går även att hitta på restauranger och caféer där man kan bli avbruten i sin matstund av en otvättad haltande man som tigger några slantar och som i utbyte ger en klubba av tacksamhet till sina givare. Det är en sorglig bild som blir ännu sorgligare med vetskapen om att det finns få saker som talar för en ljusning. Folket här vittnar om att det alltid varit illa, men att det på senare år bara blivit värre och värre. De två politiska partierna som slåss om makten erbjuder egentligen väljarna samma sak, den enda skillnaden är att ena partiet paketerar politiken i ett religiöst/konservativt papper medan det andra föredrar de moralistiska färgerna. Den som har sett den mexikanska filmen och politiska satiren "Herod´s Law" ("La ley de Herodes" på spanska), som jag för övrigt varmt kan rekommendera, vet dock att de i grund och botten levererar samma skit.
Men jag tänker inte avsluta min text om Guadalajara med trista fakta som gör en modstulen, jag vill istället lyfta fram musiken. Jag har alltid älskat musik och Guadalajara är på många sätt musik för mig. Var och varannan människa här är involverad i musik på ett eller annat sätt. Antingen har de ett hobbyband som spelar på vänners fester eller så har de större aspirationer, har släppt skiva, varit förband åt större artister, producerar musik åt sig själva och andra osv. Jag vill därför avsluta med att producera min egna hyllningslåt till Mexiko i allmänhet och Guadalajara i synnerhet. Någon gång ska ni få höra resultatet, men jag kan redan nu avslöja vad receptet kommer att innehålla:
- en del mariachi för Guadalajaras mariachirötter,
- en del banda för den otroliga kärleken till bandamusik alla mexare har,
- en del reggae för att staden dessutom har en skön avslappnad reggae-vibe plus att var och varannan person röker på här,
- en del tango för romantiken, kulturen och historian som genomsyrar varenda hörn av detta land,
- en del ska för all adrenalin och galenskap man dras med i,
- en del fado (jaa, jag vet att det är portugisiskt) för all melankoli
- en del Fanny Lu, helt enkelt bara för att.
P.S Imorgon ska jag och Tina på riktigt vara med och spela in en låt. Om den blir bra postar jag slutprodukten här, om den blir dålig kommer jag aldrig mer att nämna den. D.S
Som ur en telenovela...
Många av våra vänner här i Mexico är lika matglada som vi tre. Efter många och långa samtal om svensk mat hade såväl de som vi fått igång en ansenlig salivproduktion, så en svensk middag tycktes helt enkelt oundviklig. I måndags bjöd vi därför in ett gäng vänner till vårt hem för att provsmaka det svenska köket. På menyn stod bl.a. köttgryta med svamp, vodkapasta med parmaskinka och fyllda paprikor (den sistnämnda fick ge representation för mina och Tinas juggerötter).
Vi var närmare tjugo personer som åt, drack och hade det trevligt. Efter några glas av Julias magiska bål fick vi dessutom för oss att det var en bra idé att hoppa in i vår barnbassäng, belägen på uteplatsen. Allt fick dock ett abrupt slut när vi plötsligt hörde glas krossas och falla ned mot marken där vi befann oss. Ingen förstod riktigt vad som hade hänt men vi tänkte att ett av fönstrena på övervåningen kanske hade slagit igen av något slags korsdrag och därmed gått sönder. Vi sprang upp för att kolla läget och möttes av en chock. Julias rum var fullkomligt fullt av glassplitter. Det gapade tre stora hål i fönstret och på golvet nedanför låg två stora stenar (i efterhand hittade vi en tredje som hade hamnat under hennes säng). Tittar man ut rakt över uteplatsen ser man att det fanns egentligen bara ett hus stenarna kan ha kommit ifrån utan att ha trotsat fysikens lagar (ingen har väl någonsin sett stora stenar svänga i luften?). Det var helt uppenbart att någon granne hade slängt in inte en, inte två, utan tre stenar genom vårt fönster. Tänk om någon hade legat i sängen just då, som efter den handlingen var fylld av glassplitter. Helt sjukt..
Jag tog med mig Rodrigo, som vi hyr huset av, och begav mig först till vakterna för att rapportera vad som hänt och sedan till gatan där huset står (våra hus står på olika gator, fast rygg-mot-rygg och med uteplatserna mitt emot varandra). Vi knackade på dörren och en dramatisk och defensiv kvinna öppnade. Hon förnekade att det var hon som hade slängt stenarna men sade att hon hade all förståelse i världen för den som hade gjort det. Sedan "de utländska tjejerna" (hon verkade först inte förstå att jag var en av "dem") hade flyttat in hade det varit fester varje helg till klockan fem på morgonen. Det var även sexuella lekar som försiggick i "det där huset" som hennes döttrar hade sett. Oj, som hon bredde på med dramatiska utsvävningar kring vårt syndfulla leverne... Hennes tal hade lika gärna kunnat vara taget ur någon slags predikan. När jag förklarade vem jag var och att det hon hade anklagat oss för inte stämde ens i närheten blev hon provocerad och började höja rösten. Jag fortsatte genom att vänligt påpeka att om någon av grannarna hade problem med oväsendet var de mer än välkomna att antingen knacka på och be oss dämpa oss eller ringa vakterna alternativt polisen, istället för att ta till drastiska medel som att slänga stenar och eventuellt skada någon. Faktum är att den kvällen hade vi inte tagit emot ett enda klagomål, vare sig direkt eller via vakterna och under hela vår tid här har vi blivit tillsagda en endaste gång av vakterna att vi måste dämpa oss. Droppen som fick bägaren att rinna över för den dramatiska damen var dock när såväl jag som Rodrigo sade till henne att det som försiggår i vårt hus är vår ensak och att hon borde be sina döttrar inte spionera på sina grannar, vi kollar ju inte vad som händer i sovrummet mellan henne och hennes man. Oj, då tog det hus i helvete och vi blev utslängda i samma stil som Jazz alltid blev utkickad av mr.Banks i serien Fresh Prince i Bel Air.
Vi återgick till festen, men den galna kvinnans dramatiska, ogenomtänkta handlingar och sura kommentarer bet sig fast och jag hade svårt att njuta av resten av kvällen. Det var dessvärre ett tråkigt avslut på en annars jättetrevlig kväll.
Vi var närmare tjugo personer som åt, drack och hade det trevligt. Efter några glas av Julias magiska bål fick vi dessutom för oss att det var en bra idé att hoppa in i vår barnbassäng, belägen på uteplatsen. Allt fick dock ett abrupt slut när vi plötsligt hörde glas krossas och falla ned mot marken där vi befann oss. Ingen förstod riktigt vad som hade hänt men vi tänkte att ett av fönstrena på övervåningen kanske hade slagit igen av något slags korsdrag och därmed gått sönder. Vi sprang upp för att kolla läget och möttes av en chock. Julias rum var fullkomligt fullt av glassplitter. Det gapade tre stora hål i fönstret och på golvet nedanför låg två stora stenar (i efterhand hittade vi en tredje som hade hamnat under hennes säng). Tittar man ut rakt över uteplatsen ser man att det fanns egentligen bara ett hus stenarna kan ha kommit ifrån utan att ha trotsat fysikens lagar (ingen har väl någonsin sett stora stenar svänga i luften?). Det var helt uppenbart att någon granne hade slängt in inte en, inte två, utan tre stenar genom vårt fönster. Tänk om någon hade legat i sängen just då, som efter den handlingen var fylld av glassplitter. Helt sjukt..
Jag tog med mig Rodrigo, som vi hyr huset av, och begav mig först till vakterna för att rapportera vad som hänt och sedan till gatan där huset står (våra hus står på olika gator, fast rygg-mot-rygg och med uteplatserna mitt emot varandra). Vi knackade på dörren och en dramatisk och defensiv kvinna öppnade. Hon förnekade att det var hon som hade slängt stenarna men sade att hon hade all förståelse i världen för den som hade gjort det. Sedan "de utländska tjejerna" (hon verkade först inte förstå att jag var en av "dem") hade flyttat in hade det varit fester varje helg till klockan fem på morgonen. Det var även sexuella lekar som försiggick i "det där huset" som hennes döttrar hade sett. Oj, som hon bredde på med dramatiska utsvävningar kring vårt syndfulla leverne... Hennes tal hade lika gärna kunnat vara taget ur någon slags predikan. När jag förklarade vem jag var och att det hon hade anklagat oss för inte stämde ens i närheten blev hon provocerad och började höja rösten. Jag fortsatte genom att vänligt påpeka att om någon av grannarna hade problem med oväsendet var de mer än välkomna att antingen knacka på och be oss dämpa oss eller ringa vakterna alternativt polisen, istället för att ta till drastiska medel som att slänga stenar och eventuellt skada någon. Faktum är att den kvällen hade vi inte tagit emot ett enda klagomål, vare sig direkt eller via vakterna och under hela vår tid här har vi blivit tillsagda en endaste gång av vakterna att vi måste dämpa oss. Droppen som fick bägaren att rinna över för den dramatiska damen var dock när såväl jag som Rodrigo sade till henne att det som försiggår i vårt hus är vår ensak och att hon borde be sina döttrar inte spionera på sina grannar, vi kollar ju inte vad som händer i sovrummet mellan henne och hennes man. Oj, då tog det hus i helvete och vi blev utslängda i samma stil som Jazz alltid blev utkickad av mr.Banks i serien Fresh Prince i Bel Air.
Vi återgick till festen, men den galna kvinnans dramatiska, ogenomtänkta handlingar och sura kommentarer bet sig fast och jag hade svårt att njuta av resten av kvällen. Det var dessvärre ett tråkigt avslut på en annars jättetrevlig kväll.
måndag 10 maj 2010
Pa-pa-pa-pokerface
Igår kväll begav vi oss ut till två relativt nyfunna vänners, Sergio och Omar, hem för att spela kort. Deras vänner, syskon, svågrar och mamma slöt upp och det resulterade i att vi blev ett stort gäng som bjöd på fin stämning och många skratt. Att mitt pokerface inte är det bästa visste jag sedan innan, och jag fick det även bekräftat igår då mina bluffar konstant synades. Tina utsattes för en kupp och tvingades straffdricka Tequila medan Julia befann sig på andra änden av skalan och fuskade som att det inte fanns någon morgondag. Jag å min sida var hederlig hela vägen, så klart.
Idag firas även Mors Dag här i Mexiko, så när klockan slog tolv inatt slöt alla pokerproffs upp i sång för brödernas rara lilla mor vars leende lös upp hela rummet.
Hot in herre
Ville bara meddela att det är varmt här. Det är väldigt, väldigt varmt här. Jag ligger i mitt rum, under en takfläkt som sedan länge sett sina effektivaste dagar passera förbi. Sömnen har de senaste veckorna varit en bristvara eftersom jag sover i en kokande kittel utan möjlighet att öppna fönstret för lite svalka eftersom det skulle innebära en invasion av dengue-mygg. Minsta rörelse från min sida orsakar en sällan skådad svettattack så lösningen blir helt enkelt att göra så lite som möjligt, särskilt mitt på dagen. Jag lever ett sengångarliv, kan man säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
