Med ett leende på läpparna

Jag börjar med resan.

Jungfru till trots är jag inte en särskilt planerande människa. Mañana mañana-mentaliteten och "det löser sig"-tänket har de senaste åren sakta men säkert tagit över mitt tidigare åh-så-ängsliga väsen. Faktum är att få saker som jag får för mig att göra är särskilt genomtänkta eller planerade, och min semester till Yucatanhalvön var inget undantag. Precis som jag blev färdig med packningen kvällen innan avfärd parkerade jag mig, tillsammans med mina rumskamrater, framför tv:n och tittade på nyheterna. Ungefär halvvägs in i rapporteringen visade de ett inslag om en tropisk storm. Bilder på palmer som vek sig dubbelt av de kraftiga vindarna, kraftiga regn, människor som vadade fram genom floderna som förr brukade vara gator fick oss att gapa stort och utbrista "no mameees". Vart skedde detta någonstans? Jo, självklart på Yucatan. Bra jobbat P-G, varför googlade jag inte vädret innan jag bokade biljetten? Mina roomies skrattade skadeglatt åt min enfald, nu behövde de ju inte längre vara avis för att jag skulle lapa sol på playan medan de blev kvar och tragglade Guadalajara som alla andra dagar.

Oavsett vad beslutade jag mig för att åka. Bära eller brista (bära eller blåsa kanske hade varit en mer passande liknelse), tänkte jag, i värsta fall säljer de väl säkert ändå gummistövlar därborta. Jag anlände till ett molnigt men varmt Mérida någon gång på förmiddagen! Yes, vilken lycka - inga tropiska vindar eller regn! Rätt omgående hittade jag tre personer som blev mina nya mexikanska kompisar och som jag kom att umgås en hel del med under resten av resan. Det blev visst en bra start på resan och bra början på avslut på min tid i Mexico, tänkte jag.

Under dagen gick vi på museum och bekantade vi oss med staden som jag nog måste ranka som en av mina topp fem i Mexico. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det var som gjorde Mérida så speciellt, det var bara någonting i atmosfären. På kvällen hamnade vi på en bar. Någonstans under kvällens gång blev jag även bekant med en person som jag numera tydligen är förlovad med. I alla fall på Facebook, eller rättare sagt: på hans profilsida på Facebook. Att vi skulle komma att bli förlovade i hans inbillning visste jag dock inte då, och gick därför med på att följa med honom till en cenote en timme utanför Mérida dagen därpå. Cenote är ett slags underjordiskt vattenhål som skapades på Yucatanhalvön när meteoriten som dödade dinosaurierna slog ned strax utanför halvön för flera miljoner år sedan. Trycket gjorde att berggrunden öppnades och skapade underjordiska grottsysten där havsvatten trängde in. Hur imponerande och mäktigt som helst. En vän som har dykt i många av de grottorna berättade om hur han sett kompletta människo- och dinosaurieskelett därnere. Jag nöjde mig med att snorkla och bara det var häftigt nog, jag kände mig som den lilla sjöjungfrun.

När jag kände att jag var färdig med Mérida och när min inbillade fästman började bli lite för fäst vid mig begav jag mig därifrån. Nog med kultur och galenskaper, nu vill jag ha hav, mayaruiner och avkoppling! Tulum var destinationen. Jag mötte upp mexikanarkompisarna igen och vi bestämde oss för att hyra cyklar och cykla runt bland olika ruiner. När jag fick syn på en enorm trädstam mindes jag vad en shaman jag träffade i Mérida hade sagt till mig, och mer specifikt hans råd till mig: krama ett heligt träd och släpp dina sorger. Bland barnfamiljer och diverse turister klättrade jag därför upp på de enorma rötterna och tog ett rejält famntag om ceiban. Jag kände mig som Emil i Lönneberga när han ömsint säger "du och jag, Alfred" till sin klippa i stormen, Alfred. Trädet hade för mig inget namn, men det var ändå jag och det just där och då.

Mexikanarna och jag skildes åt efter heldagen tillsammans och jag åkte tillbaka till Tulum, de till playa del Carmen. Jag var återigen solo men inte ensam för överallt träffade jag människor som gjorde resan minnesvärd, från amerikanen E-J som byggt stigar och vägar större delen av sig 50-någonting-åriga liv och vars psyke var lika starkt som hans kropp. Eller de två flirtiga maya-killarna jag spelade kort och skrattade med samtidigt som de berättade spökhistorier från trakten. Eller en kanadensiska som var lika gåtfull som all världens mysterier tillsammans. Eller den unge muskelknutten som var lika högljudd som hans kropp var muskulös, men som bakom alla biceps, triceps och allt vad det heter bara var en liten osäker pojke.

Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och jag sitter här nu och tänker tillbaka på det med exakt samma leende på läpparna.