En storm är på väg, stå inte allena

Vi befinner oss i Guatemala och vi ar fast i en orkan. Oj, vad dramatiskt det dar lat. Sanningen ar att Yucatanhalvon har varit epicentrum for en orkan de senaste dagarna och dess kanningar marks av aven har i Guatemala. Inte i form av vindar som blaser taken av husen utan genom regn, regn och ater regn. Gud sa det regnar, fran tidig morgon till sen kvall. Uppehallen stracker sig oftast inte langre an en halvtimme innan det borjas igen.

Nu maste jag packa for vi ska byta hostel, men vi hors snart igen! Tills dess, njut av Kapten Rods ljuva stamma.

Puss!

Politikern

Om nagra veckor ar det val har i Mexico. Dock inte presidentval, utan "enbart" regionala val, dvs guvernorer och dylikt ska valjas fram. Fran Chihuahua i norr, dar varenda centimeter utmed vagarna kantas av affischer av politiker med lismande leenden och tomma glasartade blickar, till Oaxaca i soder, dar stadens gator och torg knappt gar att passera eftersom de var fyllda av presenningar under vilka strejkande larare hade slagit upp talt och skanderade for forandringar inom skolan - kort sagt ar hela landet engagerat i valet. Aven om manga har foraktar politik och politiker gar det inte att varja sig fran den gigantiska kampanjapparat som dragits igang.

Tina och jag skrattade gott at politikern vars namn vi sag mest i Oaxaca, Eviel hette han. Vi associerade snabbt till det engelska ordet "evil" och den roda bakgrundsfargen spadde pa skamtet annu mer. "Evil for governor", hoho haha. Men sanningen ar inte alltid sa langt darifran.

Sista reseberattelsen jag skrev om i bloggen var fran Puebla, dar jag berattade om Edgar. En intressant sak han sa var att guvernoren i Puebla, Mario Marin heter han om jag inte minns helt fel, var inblandad i en skandal for ett eller tva ar sedan. Journalister hade lyckats banda ett samtal mellan honom och en valkand mexikansk affarsman som man vet aven pysslar med fuffens saker, dar Marin bestallde ett mord pa en kand mexikansk journalist som hade eller var pa vag att publicera en bok som avslojade Marin som pedofil. Marin fornekade, men oberoende rostexperter bekraftade den ene efter den andre att det de facto var Marins rost. Vad hande med Marin darefter? Jo, mannen sitter kvar pa sin guvernorstron, som att ingenting har hant. I Sverige far politiker vinka farval av fortroendeposten for att ha anvant jobbkreditkortet lite val generost, i Mexiko kan man bestalla ett mord men anda sitta kvar.

I Oaxaca stiftade vi bekantskap med en politiker/affarsman. Hans acklighet hade forvisso fler lager an en jugoslavisk burek, men det som anda skramde mig mest var hur pass manipulativ och skicklig den manniskan var. Han kunde med sin retorik snacka omkull varenda en av oss och innan vi visste ordet av stod vi dar med byxorna nere och en lang nasa. Denne man berattade i alla fall stolt och skrytsamt att han minsann satt pa en unik reserv av Mezcal (ungefar som Tequila fast starkare och kommer oftast ackompanjerat med en liten larv i flaskan) pa 20 liter som hade aldrats blandat med marijuana i 20ars tid. Han fortsatte att beratta att han, i form av affarsman, en gang befann sig i ett mote med lokala politiker angaende nagot slags tillstand han sokte till sin verksamhet. Politikerna var motvilliga och ville inte skriva pa de nodvandiga papprena. Da kommer var "van" pa idén att bjuda pa lite mezcal, for att latta upp stamningen. Politikerna tackar ja, ovetande om den speciella "kryddningen". Efter ett glas kommenterar de den speciella smaken, affarsmannen svarar att de har lagrats tillsammans med olika orter. Ett glas till, tjoff. Sen sager affarsmannen: "hor ni herrar, vad ar problemet har egentligen? egentligen tror jag inte att vi har nagot problem, eller vad sager ni?". Politikerna tittar pa varandra, fulla och sakerligen latt drogpaverkade, innan de brister ut i skratt och sager "na, det ar klart vi inte har! hit med papprena!". Och kontraktet var paskrivet.

Skamtet "Evil for governor" ter sig inte lika roligt langre. Snarare skrammande.

Mexico City och Puebla

Trots att jag for narvarande befinner mig i Oaxaca, i landets sydligare delar tankte jag dela med mig av de senaste stoppen pa trippen, namligen Mexico City och Puebla.

I Nexico City hangde vi som tidigare namnt med Pepe som var var guide, klippa, van och gav oss precis det vi behovde efter 2,5 veckors hattande - lugn och ro och en hetsfri tillvaro. Vi sov ikapp, tittade pa TV (det kanns lite bisarrt att beskriva hur en dumburk kan te sig som en otrolig lyx efter nastan 6 manader utan, men sa ar det ibland). Det mesta vi lyckades astadkomma under de fyra dagarna var att ga pa antrpoligimuséet, som maste vara ett av varldens haftigaste muséer alltsa. Denna gigantiska byggnar lamnar ett lika gigantiskt intryck av det kulturella och historiska arv detta landet besitter. Helt galet imponerande var det.

Vi spenderade aven en heldag i Tapotzlan (osaker pa stavningen) 1,5h utanfor Mexico City dar vi kom precis i tid till en doplunch och darefter styrde upp dansgolvet tillsammans med dansglada tanter och gubbar som var sminkade och stylade som att de kommit direkt till festen efter en inspelning av ett Dallas-avsnitt. Det var piñator, fri alkohol, pardans och mat for en hel bataljon och so, sig bor avslutades festen med spansk allsang (klagosang) till mexikanska balladklassiker. Dar kickade dock somnpillret in for oss och vi gick och lade oss.

Vi hade aven en utekvall med en couchsurfare som hade tagit kontakt med Tina under dan och undrade om vi ville ta en ol med honom. Vi begav oss till stadsdelen Condesa dar vi letade upp nan irlandsk-aktig pub och borjade tjota. Vi hade sa trevligt att kvallen inte avslutades forran fyra pa morgonen och dagen darpa var det bara att ta vart pick och pack och bege oss av.

Nasta anhalt: Puebla. Puebla ar Mexicos fjarde storsta stad och dar inackorderade vi oss hos en gosse vid namn Edgar och hans familj. Man kan saga att resten av tiden i Puebla utmarktes av ett karleksskimmer gentemot dessa manniskor - vi blev helt enkelt kara. Mamman och pappan har varit vegetarianer i 35 ar och har aven uppfostrat barnen till att bli detsamma. De har utovat yoga i fler ar an jag har levt och de var i unga dagar aven aktiva i en NGO som jobbade for mansklig utveckling. Hur detta gick till vet jag dock inte. Pappan, osm ar inne pa ett sabbatsar fran sitt jobb som professor har sjalv couchsurfat i Kina. Mamman var minst lika ball i.o.m att hon emellanat brukade ta sitt pick och pack och lamna sin karl en lapp dar det stod "jag drar till staden xx, vi ses om nagra dagar. tja". Edgar a sin sida pysslar med antropologi och fotografi och vill garna kombinera dessa tva. Vi fick se pa bilder han tagit i Bosnien, Palestina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och pa en bunt andra stallen som han ska presentera i en utstallning i en popular utstallningshall/cafè/bibliotek. Vi spenderade inte overdrivet mycket tid tillsammans med dem men den tiden vi fick villsammans lamnade starka intryck.

Men nog om denna karleksforklaring. Puebla ar en otroligt mysig stad, som dock inte kanns sarskilt mexikansk. Forklaringen ligger kanske i att Puebla ar en av fa stader som spanjorerna byggt fran grunden, dvs inte tagit nagot befintligt mexikanskt som de sedan omvandlat till sitt. Byggnaderna hade lika garna kunnat ligga i Madrid som i Puebla. Andock valdigt vackert.

En av dagarna akte vi ut till fororten/grannstaden Cholula dar det tydligen varldens storsta pyramid skulle finnas. Storsta i det har fallet raknas i total massa, inte hojd och/eller bredd. Det roliga ar att pa toppen av pyramiden ligger en kyrka. Vi klattrade saklart upp och besokte kyrkan och det maste nog vara den skrytsammaste kyrkan jag sett i hela mitt liv. Det var guldkrumelurer fran topp till ta. Visserligen imponerande i sin detaljrikedom men aven ett uppenbart skrytbygge fran spanjorernas sida.

Nu ar vi i Oaxaca och det har startat bra. Staden ar otroligt mysig och de laga, fargglada husen paminner om Cuba eller Rio. Otroligt charmigt. Det har redan hant lite grejer men jag aterkommer nar anekdoterna har byggts pa ytterligare lite och jag ar mer att beratta om om staden.

Karlek

Real de Catorce

Nästa anhalt efter Chihuahua blev Real de Catorce i delstaten San Luis de Potosi. Jag fick nys om staden av min spanskalärare här i Mexiko, som berättade att den en gång i tiden hade varit en blomstrande stad med stora rikedomar på grund av gruvindustrin som utvann silver ifrån de omgivande bergen. När silverpriset drastiskt föll någon gång i början på seklet övergav dock i stort sett samtliga invånare staden och lämnade kvar något som har kommit att liknas vid en spökstad. Från att ha haft ett invånarantal på cirka 40.000 personer under sina glansdagar återstod inte ens ett tusental efter den stora utvandringen. Staden har dock stått kvar och när man kommer ut på andra sidan av den 2,5 km långa tunnel som är den enda ingången till staden så är det som att man rest tillbaka i tiden; staden ser ut som en historik relik, oförändrad genom tiden. Flertalet av stadens byggnader är tomma och övergivna.

På senare år har staden börjat få liv igen på grund av turismen, och befolkningen börjar återigen sakta men säkert att öka. Det kraftigt ökade världsmarknadspriset på silver har även föranlett diskussioner och eventuella planer på att sätta igång gruvindustrin igen. Om så blir fallet finns det en stor chans att Real snart kommer att blomstra igen.

Förutom att vi var nyfikna på denna mytomspunna spökstad bestämde vi oss även för att bekanta oss mer med omgivningarna, som är minst lika intressanta. Vi betalade därför en guide för att hyra hans hästar och följa oss ned till den heliga öknen som ligger vid foten av bergskedjan som omger staden. Det innebar att vi var tvungna att rida ned från cirka 2700 meters höjd längs smala serpentinvägar tills vi slutligen nådde öknen. Min skrala pålle hade en viss försmak för att gå hemskt nära stupkanten, vilket gav mig både svindel och dödsångest. Men när nervositeten väl hade lagt sig och jag började känna mig trygg med min häst övergick ridturen till att bli något särdeles fantastiskt och jag kunde njuta av upplevelsen och de intryck som omgav mig under färden.

Framme i den heliga öknen band vi fast hästarna vid ett träd och satte oss genast i skuggan under ett träd för att vila. Temperaturen hade ju stadigt tickat uppåt under den två timmar långa ridturen och öknen bjöd på betydligt starkare strålar än uppe på berget. Otaliga kaktusar, den ena vackrare än den andra, omgav oss. Guiden passade på att visa oss kaktusen som ar själva anledningen till områdets heliga status bland huicholindianerna. Peyote ar en liten pluttkaktus som knappt växer ovanför markytan. Den är helt fri från taggar och ser mest ut som någon pumpaliknande grönsak. Just den öknen som vi befann oss i, som ligger i den inre av indianernas tre geografiskt heliga cirklar, brukar Huicholerna årligen vallfärda till enbart for att äta peyotekaktusen som har hallucinogena effekter. Det sägs att genom att äta kaktusen kommer indianerna i kontakt med naturen och sig själva. Jag hade hoppats på att se några shamaner vandra omkring i öknen men dessvärre sker inte vallfärderna förran någon gång i juli, så jag fick klara mig utan. Real de Catorce var trots det en upplevelse för sig, olikt något annat jag hittills stött på i Mexiko.

Chihuahua

Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Pa resande fot ar det svart att ta sig tid for bloggskrivande, men nu kanner jag ro sa har kommer en snabbresumé av vad som har hant sedan sist.

Efter Barrancas del Cobre bar det av med buss till Chihuahua, en stad som bjod pa okenhetta. Inte sa konstigt kanske med tanke pa att den ar omringad av oken. Det var helt sjukt, kladerna limmades fast och nagra friska vindar var det inte tal om. De enda vindpustarna som kom hade lika garna kunnat ha haft sitt utsprung i en finsk bastu.

Naval, dar installerade vi oss hos en tjej, Marcelana, som vi hade letat upp pa couchsurfing. Hon visade sig vara en skon tjej med en lika skon familj. Dock jobbade hon pa Wal-Mart fran tidig morgon till sen eftermiddag sa hon lamnade av oss hos sin van Marco pa morgonen forsta dagen och hos honom blev vi sedan kvar resten av tiden. Marco korde snallt runt oss i stan och visade allt av intresse (muséer, gamla byggnader, katedralen, utsiktsplatser osv). Vi sag bl.a kyrkorummet dar sjalvstandighetshjalten, prasten Manuel Hidalgo, satt fangslad sina sista manader i livet innan han avrattades. Vi besokte aven Pancho Villas hem. Panho var mannen som bl.a stal kossor fran rika godsagare och salde kottet billigt till folket och pa sa satt byggde upp kapital for att kunna invadera USA. Har ar han en nationalhjalte och hans hus var fullt av hemliga lonngangar for att snabbt kunna fly ifall nagon skulle forsoka ta sig in. Ball.

En av hojdpunkterna var nog dock nar vi, av en slump, fick reda pa att Gloria Trevi (mexicos svar pa Madonna, som jag skrev i for nagra inlagg sedan) satt fangslad i Chihuahua. Marco var inte svarovertalad och stallde sjalvklart upp pa att ta oss dit och visa oss detta mytomspunna stalle. Dar hade vi en fotosession med sjalvkonstruerade plakat med texten "Gloria es inocente" (pa svenska: Gloria ar oskyldig) tills en sur vakt kom och sa att vi inte fick fota finkan.

Kvallen bjod pa utgang med Marco, Marcelana och en bunt andra skona typer. Den inleddes med drickande pa en skabbig kantina och avslutades med vild dans vid rodljusen pa en av stadens motorvagar. Klockrent.

Riding el Chepe

Efter 6h pa farjan anlande vi sa i Topolobampo klockan 9 pa kvallen. Malet var att ta taget till Barrancas del Cobre (oversattning: Kopparkanjonen) dagen darpa men eftersom det inte skulle inte avga forran vid 6-7 tiden pa morgonen darpa hade vi en massa timmar att ta kal pa. Efter lite dividerande (Tina ville ta in pa forsta basta parkbank i denna for oss okanda stad medan jag foredrog det mer rationella alternativet att ta in pa nagt vandrarhem och sova ut for att orka halla oss vakna under denna magnifika tagfard) beslutade vi oss for att valja det billigaste alternativet vi hittade i lonely planet. I beskrivningen ingick foljande rader:

"Hotell xx ar det billigaste alternativet i staden, men det ar aven ganska skitigt och genom att checka in har riskerar du att komma i kontakt med saval rattor som prostituerade och hog musik."

"Sa javla illa kan det val inte vara" tankte vi och radfragade tva personer, som bagge sade till oss med ett stelt ansiktsuttryck "jag skulle definitivt INTE rekommendera det hotellet, det ligger i ett valdigt farligt omrade". What to do, what to do, tankte vi. Till slut kom en taxichaffis med alternativet att sova utanfor tagstationen. Enligt honom fanns det betydligt med sakerhetsvakter dar sa vi riskerade i alla fall inte att utsattas for nagot. Sagt och gjort och utan storre anstrangning oppnade de upp den tomma tagstationen for oss och vi gjorde det bekvamt for oss pa trabankarna och sov en stund.

Klockan sex var vi i alla fall nagot utvilade och redo att hoppa pa taget som vi hade hort sa mycket om. Barranca del Cobre ar en kanjon mer an 4 ganger storre and Grand Canyon i Arizona och dar ska finnas allt fran Mexicos hogsta vattenfall, fantastiska vyer, kyrkor som befinner sig pa platser langt avlagsna fran civilisation, indianer som bor i grottor osv. Vi hoppade av i staden Creel och tankte fa anvandning for det nyinkopta taltet omedelbums sa vi fixade skjuts till ett naturreservat som ags och bebos av Tarahumaraindianerna dar det skulle finnas en camping. Det visade sig att vi anlande under lagsasongen sa campingen var tom forutom oss tva. Tva svenskor bland en sjo, tallskog och stora stenformationer lat fantastiskt nar vi anlande. Under natten nar temperaturen i denna stad belagen 2500m over havet fros till iskallt och vi horde mystiska ljud utanfor taltet kandes det inte lika ballt. Min tunna sovsack var knappast idealisk for forhallandena men fungerade anda battre an Tinas alternativ: ingenting. Ingen sovsack, inget liggunderlag. In-gen-ting. Hon holl minst sagt pa att frysa ihjal och tog pa sig varenda plagg i ryggsacken samtidigt som hon mumlade "kroppsvarme, behover kroppsvarme" innan hon kurade ihop sig i fosterstallning bredvid mig. Det balla var dock att nar vi oppnade taltet for att midnattskissa sag vi det som lindrade besvaret atminstone lite av lidandet: himlen var fullkomligt upplyst av stjarnor. Jag har aldrig i hela mitt liv sett sa manga stjarnor.

Dagen darpa bestamde vi oss for att camping inte var var grej. I alla fall inte har, inte nu och definitivt inte under dessa forhallanen. Sa vi packade ihop taltet och sakerna och lamnade dem hos en snall parkvakt innan vi paborjade den langa farden genom okenhetta for att lara kanna reservatet battre innan vi lamnade det for good. En mil senare hade vi sett haftiga saker som inte gar att beskriva med ord. Bland annat var det gigantiska graa berg beprydda med enstaka trad, spartanska hyddor mitt ute pa torraste av torra omraden som var hem for Tarahumarafamiljer, stenformationer utan nagon logik, skrala betesdjur som at av nagot som inte fanns. Det var som att vi hade klivit in genom nagon slags portal och val pa andra sidan befann oss i nagot slags 1800-tal a la indianer korsat med lilla huset pa prarien. Otroligt ballt.

Nu har vi liftat oss in till stan och ska forsoka unna oss nagot slags dragligt boende dar vi vare sig slipper hallas vakna av rattor, horor, laskiga omgivningar eller kyla. Jag tror inte det ska vara for mycket begart. Jag hoppas inte det i alla fall. Pa sondag bar det formodligen av mot staden Chihuahua.

Karlek

Första anhalten: Baja California

I söndags morgon klockan sex bar det av. Tina och jag hade ett flyg inbokat från Guadalajara med destination: La Paz på halvön Baja California som sticker ut på Mexicos nordvästra hörn. Trötta som två små djur anlände vi i La Paz någon timma senare och redan på flygplatsen får vi bakslag nummer ett: det går inga bussar mellan flygplatsen och centrum, det enda alternativet var att ta taxi och betala ett fast ockerpris. Redan griniga som vi var av på tok för lite sömn började vi omedelbart att förbanna skinnarstaden La Paz, men till vår stora lycka visade det sig att en av våra medresenärer hade vänner i stan som skulle plocka upp honom och att vi kunde få skjuts om vi ville. Yehaa! Säga vad man vill om mexare men sjukt hjälpsamma är de nästan alltid i alla fall.

Dagarna i La Paz gick åt till att ströva runt på de mysiga gatorna och strandpromenaden samt, såklart, besöka playorna. Jag hade i något backpackerforum hittat ett tips om stranden El Tecolote där man kunde hitta billiga turer till ön "Espiritu Santu" (översattning: Den helige anden) som låg mittemot stranden och där man kunde snorkla med vilda sjölejon. Enligt tipsaren skulle erfarenheten tydligen vara av superwow-kaliber så vi tänkte: varför inte? Vi åkte dit, flirtade till oss en hyfsad rabatt och sen bar det iväg! Det visade sig vara ett impulsbeslut som ingen av oss ångrade. Båten åkte runt hela ön, som är otroligt fin och finns med på UNESCOs världsarvslista. Enligt guiden tillkom den för sisådär 150 miljoner år sedan när halvön Baja California skilde sig från fastlandet. Ur lavan som trängde ut ur havsbottnen när plattorna i Stilla Havet separerades skapades ön som idag endast får bebos av fiskare. Området runtomkring ön ar rikt på koraller och fiskar, vilket vi tog fasta på nar vi snorklade.

En bit utanfor Espiritu Santu finns dessutom ytterligare en liten ö som huserar en koloni med sjölejon, och det var dit vi skulle för att snorkla. Vi såg en massa sjölejon, stora som små, som simmade förbi oss när vi snorklade och precis som vi skulle gå upp pa båten igen dök ett lekfullt sjölejon upp till mig och Tina och började leka. Leken bestod av att vi guppade med vara snorklar som tråkiga fånar medan sjölejonet kamikazisimmade emot oss. Precis som jag kände hur hjärtat började bulta snabbare av rädsla för en attack väjde sjölejonet undan, snurrade runt och bara allmänt lattjade. Otroligt häftigt.

Dagen därpå åkte vi till en för oss ny strand: Playa Balandra, där vi mest chillade, solade och njöt av vår sista dag i Baja California innan det var det var dags att bege sig av mot fastlandet igen. Innan vi hoppade på färjan som skulle ta oss till Topolobampo inhandlades det ett tält för vi insåg att tält och camping ar ett sjukt bra sätt att spara in pengar på under resorna, men mer om detta snart...