Ett strå i Panama-hatten

När man ska resa hem efter en utlandssemester vill man bara komma fram så snabbt som möjligt, och efter Mexiko ville jag bara hem, jag hade ingen lust att upptäcka något nytt däremellan. "Är jag inte här vill jag vara hemma", tänkte jag. I mitt fall kom dock min hemresa från Mexiko att bli en fem dagar lång en. Eller egentligen inte, men det kändes så eftersom jag på grund av mitt stela flygbolag var tvungen att bekanta mig med Panama i 2,5 dagar innan jag kunde påbörja den långa färden hem till Sverige.

"Jag får väl göra det bästa av situationen", tänkte jag och lämnade Guadalajara precis som hela staden gjorde sig redo för storslaget Halloweenfirande och än mer spännande: Dia de los Muertos-firandet (översättning: De Dödas Dag). Det sistnämnda skulle gå av stapeln samma dag som mitt flyg till Sverige skulle avgå från Panama City. Surt var bara förnamnet.

Men avstickaren till Panama visade sig inte vara så illa som jag hade trott. Jag träffade en amerikanska, Michelle Susanne eller Susanne Michelle (jag lärde mig aldrig ordningen och kallade henne bara "Susanne" i slutändan) som liksom jag reste ensam. Hon delade såväl min torra humor som mina erfarenheter av märkliga latinomän och vi bondade så pass mycket på en chickenbus på väg någonstans att vi missade vår hållplats och fick ta en taxi tillbaka. Jag blev fäst vid den där Susanne, som visade sig vara svenskättad och en hejare på pingis. Tillsammans åkte vi till Panama-kanalen och beundrade denna löjligt avancerade konstruktion. När vi tittade på en informationsfilm om kanalens historia och konstruktion tillsammans med vad som tycktes vara hela Floridas pensionärsbefolkning utbrast hon besviket: "men alla som dog då, varför nämnde de inte alla de döda?". "Va?" svarade jag. "Jomen det var ju sjukt många som dog under bygget av kanalen", sa hon. Det var nyheter för mig och precis som hon påpekade nämndes inget om det i filmen. När vi gick ut från biosalongen letade vi därför upp en informatör som vi passade på att fråga om just det. Han sade att cirka 50.000 personer, som man vet om, som dog under bygget. Men på den tiden förde man inte särskilt noggranna register över vem som fanns på plats och vem som inte fanns, så det är mycket troligt att dödssiffran är ännu högre. Och det nämndes alltså inte med ett enda ord i informationsfilmen.

Susanne åkte vidare till nästa destination redan samma kväll och jag återvände till mitt rum, packade mina väskor och for sed tidigt i gryningen hem till Sverige. Panama var inte så illa, trots allt: ett strå i Panama-hatten för Panama!