Vem fan är Simon?

Så var det ju det där med slang eller spansk slang närmare bestämt. Ända sedan jag kom hit har jag försökt få grepp om den inofficiella spanskan, gatuspanskan. Mest för att jag tycker det är intressant och kul men även för att det berikar språket. Nåväl, nu är förvisso kanske inte min största ambition med vistelsen här i Mexiko att lära mig alla tusen sätt man kan använda universaluttrycket "que pedo" (översättning: vilken prutt) till, men det hade ändå varit kul att ha med sig något i bagaget när man kommer hem som inte är kopierat ur vilken spansk grammatikbok som helst. Sagt och gjort för under de här tre-fyra månaderna här i Guadalajara har jag samlat på mig några favorituttryck och/eller andra roliga saker mexarna har för sig som definitivt inte går att hitta i ordböckerna. Här kommer några favoriter:

"Ahuevo" betyder ungefär "självklart!". Stammen i ordet (huevo) betyder ägg. Vad ägg har med självklarheter att göra har jag ingen aning om.

"Banda" är antingen en musikgrupp som spelar bandamusik, eller så kan det vara vilken musikgrupp som helst, eller ett gäng med ungdomar som oftast antas syssla med något illegalt.

"Cabron" kan antingen betyda manlig get (ordboksdefinitionen) eller typ "dude" (slang). Allt ligger dock i framförandet: fel betoning och det blir en förolämpning. Rätt betoning och allt är guld och rosa ponnyhästar. Är ej att förväxla med ordet "camaron" som betyder räka. Julias utbristande "ay camaron!" i tid och otid ses väldigt konstigt på.

"Chavos" är tonåringar.

"Güey" uttalas trots den märkliga stavningen ungefär som det engelska ordet "way". Güey är den mexikanska slangens okrönta kung, ordet används precis hela tiden. Betydelsen är ungefär samma som Cabron, dvs "dude" eller "kompis".

"Morritos" ungdomar i de lägre tonåren.

"No mames" betyder boksvavligt talat "dia/sug inte" men har mer av en innebörd som kan jämföras med "du skojar!". Med tanke på uttryckets sanna betydelse är det viktigt att man uttalar det precis som sig bör, en lärdom som Tina inte riktigt hade koll på när hon först kom till Mexiko och trodde att uttrycket var "no me mames", vilket i såna fall betyder ungefär "sug inte av mig". Ack, dessa språkförbistringar.

"No manches" har samma innebörd som "no mames" men är en lite mindre vulgär version. Bokstavligt talat betyder det "kladda/fläcka inte".

"Padre" har även det ordet, som så många andra, dubbel betydelse. Förutom far betyder det även att någonting är riktigt nice.

"Pinche" kan jämförans med vårt "jävla". Släng in pinche framför vilket ord som helst och du har en svordom, en väldigt populär svordom här i Mexiko.

"Poca madre" även detta uttryck betyder att något är riktigt bra, dock med större eftertryck än "padre".

"Que pedo" betyder ordagrant som sagt "vilken prutt" men beroende på situation, betoning, timing osv kan dessa två pluttord transformeras till i stort sett vilken betydelse som helst.

"Simon" är inte bara ett killnamn, det är även ett sätt att säga "ja" på här i Mexiko. "Si", tycks någonstans på vägen muterat och blivit "Si-mon". Det tog mig några veckor att förstå varför mexarna konstant i samtalen nämnde den där Simooon, men nu både hajart och gillart jag!

Men min absoluta favorit är ändå den ickeverbala versionen av att säga ja till på något. I Sverige nickar vi med våra huvuden, i Mexiko nickar de med pekfingret. Det gäller att kröka och räta på pekfingret några gånger om man vill förmedla ett jakande svar (tänk: den lilla pojken i filmen "the Shining" som har en kompis i sitt pekfinger). Detta har visat sig ytterst matnyttigt i situationer där man vill överlåta andra handlingar än tal till munnen, som exempelvis att dricka. Högst tidsekonomiskt.

Puss!

Persona non grata

Jag gillar verkligen min spanskalärare Claudia. Hon är smart, trevlig, duktig, snygg och bästa av allt: hon lär mig en massa. Lärdomarna jag införskaffat när jag kliver ut ur klassrummet efter lektionerna handlar inte bara om kunskaper om när man ska använda sig av subjuntivo vs indicativo (läs: den spanska grammatikens motsvarighet till tortyr), utan hon öppnar mina ögon och får mig att förstå detta landet ännu bättre. Vi diskuterar ämnen såsom sophämtning, politik, miljöförstöring, våld, knarkkriget osv. Kanske inte de roligaste rätterna på menyn, men som jag skrev i förra inlägget kan man inte bara plocka ut godbitarna ur kakan. Det är mitt ansvar att ta reda på vad det är för land jag bor i. Ja må leva i ett inspärrat område, men jag vill inte ha ett sinne som är omgärdad av lika höga murar bara för den sakens skull.

Någon gång i slutet av januari i år blev en grupp ungdomar ihjälskjutna på en fest i Ciudad Juarez. Enligt DN var det "beväpnade män som öppnade urskillningslös eld" mot ett hus där en tonårsfest pågick. Beväpnade män får tankarna automatiskt att vandra vidare till brottslingar, skurkar, fula typer, ja välj fritt i synonymordboken, men så var inte fallet denna gången och så är inte fallet alltför ofta här i Mexiko. Eller det beror förstås på hur man definierar skurkar. Gemene mans uppfattning brukar dock vara att det är sådana som står utanför lagen, inte de som har som heltidssysselsättning att se till att den ska upprätthållas. Den kvällen i slutet av januari var det president Calderons militär som tog sig in på en tonårsfest och sköt ned varenda en av de fjorton ungdomar i åldrarna 14 år och uppåt som befann sig på plats den kvällen för att fira sin 18 årige väns födelsedag.

Idag visade Claudia oss ett Youtube-klipp som inte visats på de statligt kontrollerade TV-kanalerna, och som heller aldrig kommer att visas. Bakgrunden är att presidenten Felipe Calderon några dagar efter massakern åkte upp till Ciudad Juarez för att förklara händelseförloppet för invånarna, och säkerligen även pressen. Som så ofta när militären har varit inblandade i dödsskjutningar här är den officiella förklaringen att personerna som skjutits varit brottslingar och/eller på något sätt involverade i knarkhandel, trots att det är långt ifrån sanningen. När han så även efter denna massaker urskuldrade dödsskjutningarna genom att kalla de bortgångna ungdomarna för brottslingar höjde den modigaste kvinnan jag sett på länge rösten. Hennes två barn, hennes två enda barn, befann sig på festen och blev berövade sina liv den kvällen. Droppen som fick hennes bägare att rinna över var att höra hennes eget lands president kalla hennes barn för brottslingar när de i själva verket var vanliga ungdomar som pluggade på gymnasiet. Hennes ord av förtvivlan, frustration, ilska och sorg gav mig gåshud och fick tårarna att rinna nedför mina kinder.

Här är det omtalade klippet. Vad vore inte världen med flera människor som denna kvinna? Dessvärre är det helt och hållet på spanska.

Tillbaka till verkligheten

När jag bodde i Växjö brukade jag och vännerna ofta ha samtal om hur pass avskärmat vårt lilla campus tycktes vara från resten av verkligheten. Där fanns liksom inte lika många moraliska lagar som utanför. På campus var allt var möjligt och ingenting fördömdes. Våra tankar delades av många andra, och ett av bevisen går att finna när man korsar vägen som utgör gränsen mellan campus och resten av Växjö. Ovanför tunneln går att läsa: "tillbaka till verkligheten". Det är en lustig text som många av oss kände igen oss i. Den världen vi levde i då var inte den sanna.

Ibland svävar man på sina små moln och blundar för sånt som egentligen finns där men som man inte riktigt vill se. Som när man är så sjukt kär att man viftar undan alla tecken på olikheter eller dåliga sidor hos den andre fastän någonting inom en säger att det är något som är fel. Förr eller senare, när lull-lullet skingrats, vaknar man upp och får sig en ordentlig reality-check.

Många av mina inlägg kring livet här i Mexiko har varit lite som en kärlekssaga. Det har varit fest, skoj, resor, filmpremiärer, hitan och ditan. Jag har förklarat min fascination för allt ifrån bussresorna (som egentligen är ett smärre helvete), människor (som tyckts varit en frisk vind men som i efterhand visat sig vara manipulativa) och gudomligt god mat (som om den inte gör mig magsjuk ger mig halsbränna). Men jag har även samlat på mig erfarenheter under dessa fyra månader som utgjort de där små tecknen som man märkt av men valt att blunda för till förmån för att kunna fortsätta njuta av sin smekmånad. Men nu har det ackumulerats så mycket att det är dags att vakna upp och känna kaffet. "Mitt Mexiko" är inte det riktiga Mexiko, man kan inte bara plocka ut russinen ur lussebullarna. Det ni läser enstaka artiklar om i Sverige skrivs det spaltmetrar om här. Fantastiskt vackra, rika och på många sätt underbara Mexiko är ett land med stora problem. Brottsligheten och det beryktade knarkkriget påverkar även oss, på ett eller annat sätt.

För några veckor sedan satt jag i taxin och halvslumrade när jag hörde en röst på radion berätta att tre studenter från vårt universitet hamnat olyckligt i en konfrontation mellan en knarkkartell och regeringsstyrkor och skjutits ihjäl. Detta ägde rum strax utanför universitetet. Mina ögon blev plötsligen betydligt mer vakna och öronen sattes på helspänn för att försöka förstå vad som sades. Det visade sig att det hade skett på vårt universitets huvudcampus, i Monterrey (norra Mexiko) och alltså inte där vi studerar. Förvisso är det långt ifrån oss, men vem säger att det inte hade kunnat hända här? Förutom offren, gick tankarna även ut till de Växjömänniskor som jag vet finns på plats där nu, ännu närmare händelsernas epicentrum. Jag ägnade även en tanke åt det faktum att jag för ett år sen funderade på att söka dit, men av olika skäl till slut hamnade här.

En annan händelse som berörde mig var när jag tog en taxi till skolan med den trevligaste mexikanska chaffisen hittills. Han berättade för mig att han var från Ciudad Juarez, en av de städer hårdast drabbat av knarkkriget. Han hade inte haft något annat val än att lämna sin stad, situationen hade blivit för ohållbar. Någonstans har jag hört att uppåt tjugo personer dagligen dödas där. Hans morbror, en lokal polis i staden, hade skjutits i huvudet en dag när han stod på bensinstationen och tankade sin bil. Som hederlig polis hade hans huvud ett pris på sig och dagen då han stod vid bensinmacken bestämde sig någon att ta tillfället i akt att avsluta hans liv för att eliminera ännu ett farthinder och för att tjäna sig en hacka pengar. Han fortsatte att berätta att det är nästintill omöjligt att förbli okorrumperad i Mexiko, för ställer du dig inte på kartellernas sida kommer det som hände morbrodern att hända dig. George Bushs ord "den som inte är med oss är emot oss" passar skrämmande bra in på bilden av dagens Mexiko. Ett bevis på det går att finna bara genom att ta sig ut på stadens gator för överallt finns listor med namn uppsatta. Namn på de som är härnäst.

Scen tre. Tina lärde känna en kille för några veckor sedan som hon gick på en dejt med. Två dagar senare blev killens bror ihjälskjuten. Inte i Monterrey, Ciudad Juarez eller Mexico City, utan här i Guadalajara. Ingen vet varför det skedde, det verkar som att det bara handlar om någon som råkat befinna sig på fel ställe vid fel tid. Enligt brodern var han en ganska tyst och blyg kille som alltid höll sig på rätt sida av lagen. Sista samtalet bröderna hade haft handlade om den ene broderns dejt med Tina.

Och så igår. En del av er har jag redan berättat detta för och för andra blir det en nyhet. Igår gick jag och Tina ut tillsammans med vår kompis (hyresvärden) Rodrigo. Julia bestämde sig för att roa sig på annat håll, med några andra kompisar. Vi hamnade på en avslappnad bar vid namn the Rusty Trombone där den sköna musiken som den mustaschprydde DJ´n spelade fick våra ben att studsa och våra överkroppar att gunga. Ytterligare ett tiotal vänner slöt sedan upp och vi hade en riktigt trevlig kväll. Såpass trevlig att vi inte ville att den skulle sluta när baren stängde, så väl utanför bestämde vi oss för att ta oss till en annan bar och fortsätta kvällen. Sagt och gjort och vi sade "ses snart" och begav oss av till våra olika bilar. När vi befann oss femtio meter längre ned på gatan såg jag i ögonvrån hur en kille kom gående mot oss i snabb takt. Jag tänkte först att han skulle vara ännu en i mängden mexare som skulle försöka limma, men den tanken försvann lika snabbt som den kom och istället förbyttes den mot en känsla av att någonting var fel, ordentligt fel. Killens ansiktsuttryck och kroppspråk signalerade att han inte bara var en slumpmässig jobbig mexare. En halv sekund senare tar han tag i Rodrigo och trycker upp honom mot väggen och väser "ge mig dina pengar, alla dina pengar, snabbt!". När jag flyttade blicken nedåt såg jag en glänsande pistol i hans hand och snart lade han sin andra hand ovanpå den och "klick", pistolen var osäkrad och klar. Jag vet inte var hans kompanjon kom ifrån men plötsligt var även han där och tog sig an mig och Tina. Även han hade en pistol i sin hand. Det hela tog säkert inte särskilt lång tid, men det kändes som en evighet och när de sa till oss "seså, stick nu! spring för fan!" var inte jag den som var den. Med skakiga ben och en känsla av att jag inte riktigt hade förstått vad som precis hade hänt tog jag mig ändå därifrån. Snabbt. Jag vågade inte titta tillbaka i rädsla av att möta någon av deras blickar och eventuellt utlösa någon slags reaktion. En handväska, en mobiltelefon och ett ID-kort fattigare förvisso, men det hade kunnat gå fan så mycket värre.

Jag älskar fortfarande Mexiko, men jag tror definitivt att min smekmånad är över nu.

Tiquicia

Här kommer nästa reseuppdatering!

Efter DF bar det som bekant av till Costa Rica, landet som jag betraktar som mitt andra hemland. Slumpen förde mig dit för första gången 2004 då jag volontärade mitt ute i ingenstans och samtidigt hade en av de bästa upplevelserna hittills i mitt liv och hjärtat förde mig tillbaka tre gånger efter det. Vem vet hur många fler gånger i min livstid jag kommer att återvända till lilleputtlandet som trots den otroligt smaklösa maten samtidigt väller över av grönska och sköna vibbar vilket gör att man trots de långa och tröttsamma resorna orsakade av landets dåliga infrastruktur är rädd för att somna och gå miste om de fantastiska vyer som bjuds på nästan vart man än befinner sig. Det är kanske inte heller så konstigt att man blir kär i ett land där uttrycket "pura vida" (översättning: "det rena livet") är landets uttrycksmässiga motsvarighet till allroundkryddan. Det går att applicera på allt. Men man kan inte förneka att uttrycket har en skön känsla ändå. Det rena livet, liksom. Pura vida.

Där borta spenderade vi de första dagarna på stranden tillsammans med några av mina gamla kompisar. Vi solade, badade dagtid såväl som nattetid, drack öl och guaro, lyssnade på trubadurer som körde så fina versioner av bra låtar att hjärtat smälte, skådespelade i vår alldeles egna telenovela, grillade på stranden, återuppväckte gamla minnen, skojade, tände lägereldar, skrattade så vi kiknade, dammade av gamla romanser, tvättade hamburgare i havet, lärde ticosarna både det malmöitiska och stockholmska uttalet på en mängd oumbärliga fraser (typ: skål) och hade det allmänt grymt. Där borta lyckades vi även stöta på ännu en växjöit och tillika vår fd klasskamrat: Maria, som liksom jag lärde känna Costa Rica för första gången som volontär. Hon passade också på att lämna livet i Bogotá för en stund för att hälsa på under semana santa. Visst är världen liten!

Efter dagarna på stranden begav vi oss till regnbältet mitt inne i landet, inte alls långt ifrån min lilla by Rio Cuarto. La Fortuna heter staden som ligger vid foten av den aktiva vulkanen Arenal som sprutar lava mest hela tiden och som blev vår bas i några dagar. Därifrån tog vår resa en mer äventyrlig spin och vi passade på att testa på whitewater rafting en av dagarna. Hur kul som helst! När jag i efterhand såg bilderna som raftingpersonalen hade tagit under den 3 timmar långa färden satt jag med samma lycksaliga grin på varenda bild. Jag såg inte klok ut, men fasen så kul jag hade! Samma kväll satte vi oss på en ganska populär restaurang och beställde in mat och vem får vi se komma emot oss om inte vår raftingguide Armando och hans norska flickvän Linda. Under resten av kvällen (som slutade framåt småtimmarna) hängde vi med dem och gick till två uteställen, dock med ett pit-stop däremellan för ett nattligt dopp vid ett becksvart stup bredvid ett vattenfall. Ja, i efterhand var det kanske inte det mest genomtänkta att med hög sangriapromille bege sig dit, kasta såväl kläderna som sig själv utför något man knappt kunde se. Men det gick bra och ingen skadade sig och kvällen var hur kul som helst.

Sista dagen splittrade så trio med bumba på sig och jag åkte tillbaka till San Jose för att ta farväl av de gamla vännerna jag träffat under dessa dagar och samtidigt hinna säga hej till de som jag ännu inte hade hunnit med att träffa, som exempelvis min parkamrat under volontärutbytet. Jag tog även med mig en bunt vänner till Marias födelsedagsfest på en av klubbarna i San Jose under kvällen och där blev det såväl födelsedags- som dans-, kram- och farvälkalas. Tjejerna hade inte samma dragning tillbaka till San Jose och bestämde sig därför för att stanna kvar och fortsätta utforska la Fortuna en dag till. Vi möttes istället upp på flygplatsen där Costa Ricas utreseskatt var nära på att sätta stopp för Tina och Julias hemresa. Drama drama, men till slut kom vi alla iväg.

Allt som allt var det en grym semester och ett välbehövligt avbrott från ett liv i Mexico som befann sig i en tillfällig svacka pga en rad olika skäl. Även om jag gärna hade stannat kvar lite, lite till känns det ändå som att jag återvänt till Guadalajara med laddade batterier och det känns riktigt bra. Livet ter sig dessutom ännu ljusare nu sedan vi släppt besvikelsen och förlikat oss med tanken på att vi inte kommer att kunna flytta härifrån och istället köpte oss en barnbassäng som nu upptar halva vår uteplats/bunker som plåster på såren. Håll utkik efter bilder från vårt nästa poolparty a la Hugh Hefner! Men först kommer lite bilder från Costa Rica!

Kärlek till er alla och en särskild hälsning till Moa som enligt mexikansk tid i alla fall fortfarande är inne på sin födelsedag! Grattis!!

Pressa! Pressa! Pressa! Brudarna grillade sig som roterande kycklingar med den heta solen över sig och den varma stranden under sig med resultatet: brännskada. Rookiesar. Under tiden satt jag och de övriga pensionärerna i skuggan och smuttade kall öl.

Låt mig presentera Daniel Perez, professionell öldrickare och hamburgergrillare i lyxförpackning. Halvgalen och helunderbar vän sedan sex år tillbaka och numera en lucha libre-mask rikare.

Till sin hjälp hade han två assistenter som i själva verket gjorde det mesta jobbet. Tina uppvisade sin lojalitet genom att greppa en skållhet burgare som trillat ned från grillen i sanden i sin hand och ta fart mot över den lika brännheta sanden för att skölja burgaren ren i havet medan femsekundersregeln fortfarande var en möjlighet. Varför hon inte bara stannade kvar och tog vattenflaskan som låg bredvid grillen för att skölja av burgaren är det ingen som vet, ingen som vet. Men som Borat sa: dat was föni, we lafd.

Kanske låg svaret i att hon följde denne mans fotspår. Gerardo, mannen med ölglaset inopererat i handen, är en inspiration för många.

På Montezumas gator kvällstid med Marias vänner och våra vänner. Det var fint.

Där slängde vi emellanåt ett getöga åt gatuartisterna och deras förehavanden. Pengarna som samlades in gick till tydligen oavkortat till organisationen Jesus barn. Det visade sig att en av killarna som uppträdde hette Jesus och han hade barn.

Tyvärr blev inte många bilder tagna i la Fortuna, men här är jag på väg till bussen för att ta mig till San Jose och längst bort kan man se vulkanen Arenal.

Här är vi nyraftade. Tina, Julle och jag åkte som sagt med guiden Armando (längst bak, längst ut till höger) men i båten fanns även ytterligare två svenskar. Alla som är förvånade över svenskbåtens påfund att styra upp paddeltakten genom att ropa "ett, två, ett, två", säg tuppenjag. Jag skulle haft fler balla raftingbilder (från floden!) att bjuda på om det inte vore för att de två andra tjockisarna jag hänger med glömde köpa CD:n med bilder under sista dagen i la Fortuna trots att jag bönade och bad om det. Suck

Distrito Federal

Eller kort och gott "DF" är vad miljonstaden Mexico City är mer känd som här i Latinamerika. Som jag tidigare skrev är det en helt fantastiskt stad, man blir alldeles hänförd. Där finns allt: historia, kultur, vackra byggnader, härlig atmosfär osv, osv. Här följer en bildkaskad med kortfattad info om varje bild. Enjoy!

Första dagen tog vår värd Pato (killen i gul tröja, längst till vänster på översta bilden) oss till den gamla Mayastaden Teotihuacan. Den var under sin tid en av de största städerna i Mesoamerika och hade en imponerande organisation. Hela 150.000-200.000 personer ska ha levt här fram till någon gång efter att spanjorerna gjorde sitt intåg. Där vandrade vi längs Dödsavenyn som sammanlänkar staden och besteg såväl Sol- som Månpyramiden. Det var mäktigt. Och brant.

Sen åkte vi även till stadsdelen Coyoacán där Frida Kahlo och Diego Rivera en gång i tiden bodde. Där hann vi tyvärr inte gå på Frida Kahlo-muséet, men däremot var vi på en ball hippiemarknad, åt glass, strövade runt och tittade på människor. Vi frestades även av tanken att smaka den urgamla mexikanska specialiteten friterade gräshoppor men beslutade oss till slut för att hoppa det.

På kvällen var vi bjudna på en Couchsurfingfest där jag tyvärr inte tog några bilder. Alla gäster fick en gratis salsalektion av en fd OS-tävlande och han gav en del matnyttiga tips som vi säkerligen kommer få användning av i framtiden. Ett av dessa var uppmaningen "föreställ er att er käre sitter i fängelse!". Vilket danssteg detta går hand i hand med får jag nog ta och visa live nästa gång vi ses men att man ska omsluta sig av en sorgsen aura framgår nog rätt tydligt.

Resten av tiden spenderade vi genom att bekanta oss med staden. Vi gick till Bellas Artes (den vita byggnaden med kupol) där Mexico Citys symfoniorkester gjorde sig redo för att spela när vi anlände. Vi besökte Café de Tacuba, som måste vara ett av världens äldsta och vackraste caféer. Vi förundrades av Diego Riveras majestätiska muralmålning inuti Palacio Nacional. Vi tog en titt inuti en sjunkande katedral och undrade varför folk nålat fast hårtussar lite här och var. Vi utförde naturbehov på höga höjde med utsikt över mångmiljonstaden Mexico City. Vi dansade på gatorna och lyssnade på komiker som i det heliga Jesuslandet inte ansåg något vara heligt.

Kort sagt: DF, I love you!