Ode till Nicaragua

Jag ar fortfarande kvar i Nicaragua, landet med den galna hettan, den vackra naturen, de konstanta paminnelserna om revolutionens dagar och de brunstiga mannen. Jag har funnit en oas som jag inte kanner att jag vill lamna. Bara nagra fa timmar harifran hagrar mitt Costa Rica med plastfamilj och vanner som vantar pa att jag ska uppenbara mig, men det enda jag gor ar att skjuta det framfor mig. Klockan tickar och mitt reseschema skriker om lite uppmarksamhet och ansvarstagande, thank you very much. Men la-la-la-la, jag ar inte redo, inte riktigt an...

No hay que llorar, que la vida es un carnaval

Här kommer några låtar, mest gamlingar, som får mig att antingen
1. må bra eller
2. vilja skaka min booty eller
3. både och.

Puss!

Honduranska mansgrisar

Jag befinner mig just nu i Leon, Nicaragua. Jag hamnade har efter fyra dagar i Honduras, landet jag gillat minst an sa lange. Jag sag forvisso ytterst lite av landet men de vidriga mannen jag traffade dar tog kal pa all lust att utforska nya territorier.

Det borjade med att jag, bara nagra timmar efter att jag korsat gransen, blir uppraggad av en kille som hade "skummis" intatuerat i pannan. Han ville inte saga vad han jobbade med (staden jag befann mig i, Copan Ruinas, ar kant for att vara en droginkorsport mellan Guatemala och Honduras), han menade att ringen han bar pa sitt vanstra ringfinger inte var en vigselring och efter att ha hort mig saga max tva meningar pa spanska kunde han dels dra slutsatsen att min spanska var perfekt och att jag var en godhjartad, varm person som han ville bjuda pa lunch, middag, frukost om jag sa bara ville. Hur skum han an var sa var det dock valdigt skrattretande att hora honom bre pa med allehanda klyschor.

Ett mindre trevligt mote var nar en anstalld vid den arkeologiska platsen jag befann mig pa forfoljde mig, ropade ackliga kommentarer efter mig samtidigt som han tog sig sjalv pa kuken. Spiken i kistan var de konstanta kommentarer av man i alla aldrar jag horde vart jag an gick. Det later overdrivet men det var inte en enda man som gick forbi mig pa gatorna som inte hade nagot att kommentera.

Kanske var det helt enkelt bara for att jag reste ensam som jag var mer utsatt eller sa ar mannen dar varre an pa andra platser jag hittills besokt. Hjarnan och fornuftet sager mig att det formodligen beror det forra alternativet, men egentligen bryr jag mig inte. Erfarenheterna jag upplevde gjorde bara att jag ar sjukt glad over att jag kom darifran.

Om att resa

Manga aker till Antigua och Guatemala for att lara sig spanska, volontara eller gora sin praktik. Innan jag hamnade pa det blot hund- och bajsluktande hotellet bodde jag pa samma hostel som en danska vid namn Stine. Hon var ensam och verkade trevlig sa jag fragade henne om hon ville folja med mig och Tina till notfarmen. Hon tackade ja, och pa sa satt larde vi kanna henne lite grann.

Hon berattade att hon kom till Guatemala for tre manader sedan for att gora praktik pa en skola for handikappade barn. Skolan ar belagen i en liten stad vid Lake Atitlan vid namn Santiago, och en stor del av befolkningen dar ar indianer. Turisterna orkar oftast inte leta sig dit utan de haller sig till San Marco eller San Pedro. Jag blev fascinerad av hennes berattelser darifran och fragade henne hur de handikappade barnen behandlades i sitt lilla samhalle, om familjer sag det som en "skam" att ha ett barn som var annorlunda. Hon forklarade att det i hogsta grad var sa i Santiago, att familjer ser fodseln av ett handikappat barn, vare sig det ar fysiskt, psykiskt eller bade och, som ett straff fran gudarna. Som att de sjalva hade gjort nagot fel i tidigare liv och darfor bestraffades genom att foda ett sjukt barn. Hon hade sjalv sett och hort talas om flera fall som gjort henne ledsen.

Den ena historien handlade om en flicka som hade epilepsi som en kvall tragiskt nog fick ett anfall precis i narheten av en lagereld familjen hade tant och foll i. Flickan overlevde, men foraldrarna sag hennes epilepsianfall som att hon var besatt av djavulen och band omedelbart efter olyckan fast henne vid ett trad for att skydda sig sjalva och resten av familjen fran denna satan. Flickan gick alltsa fran att ha brants levande till att bindas fast vid ett trad och behandlas som ett djur utan nagonting daremellan. Inget lakarbesok, ingenting. Nar en lokal prast sedan fann henne hade hon varit fastbunden dar i flera dagar.

Hon berattade aven om en pojke som saknade hander och hade underutvecklade fotter sedan fodseln. Tydligen ar det inte ett helt ovanligt scenario nar modern under graviditeten ater valdigt ensidig kost och inte far i sig tillrackligt av alla nodvandigheter. Denna pojkes mamma hade 12 eller 13 barn och han var den allra yngste. Pappan dog for manga ar sedan sa mamman var den ensamma forsorjaren av ett smarre fotbollslag av personer. Hon berattade hur syskonens klader gick i arv och hur pojken, i egenskap av yngst, alltid bar trasiga klader. Nar hon en dag sag honom med skor som hade stora hal i sulan och inte ens tackte de fa tar han hade kunde hon inte langre sta emot och bestamde sig for att kopa honom ett par nya skor. Det var det minsta hon kunde gora.

Pa en annan plats, i San Cristobal de las Casas i Chiapas, Mexico, larde vi kanna en kille som hette Rudy som drev hostelet vi bodde pa tillsammans med sin gravida polska flickvan Monika. Rudy ar utbildad advokat men jobbar, forutom pa hostelet, for en NGO som kampar for indiankvinnors rattigheter inom olika indiansamhallen i narheten av San Cristobal. Han berattade historier om hur kvinnor har valdigt liten eller ingen talan i deras samhallen, som styrs helt och hallet av man. Han berattade aven om att de ofta far motsta fysiska och psykiska overgrepp men inte har nagot annat val an harda ut. Lamnar de sin man blir de automatiskt utstotta ur hela samhallet och kan aldrig mer atervanda. Tank vilket svart beslut det maste vara att fatta att lamna ett samhallet som innefattar hela ens liv och familj, for nagot som i vissa fall inte ar sarskilt mycket battre. Indianer i hela latinamerika utstar mycket diskriminering ute i det "vanliga" samhallet. Det blir som att lamna ett morker for ett annat. Men Rudy berattade att han och hans kollegor arbetar for att utbilda kvinnorna till att bli sjalvforsorjande, de erbjuder dem utbildning, skyddat boende, stod osv men trots dessa satsningar ar det manga kvinnor som till slut inte orkar eller vaga sta emot och atervander till sina samhallen och man. Hans blick sade mer an tusen ord om hur tung besvikelsen kanns nar en kvinna valjer att ta det sjalvdestruktiva beslutet att atervanda till fortryck och vald. Dessvarre hander det alltfor ofta.

Manga ganger fragar mig manniskor varfor jag reser. Svaret var till en borjan trevande men nu efter denna typ av moten har jag insett att resandet for mig inte bara handlar om att bygga pa en arsenal av bilder pa vackra platser som man besokt, eller samla stamplar i passet som man sedan kan skryta om. Istallet ar precis sadana har saker det handlar om - att lara mig. Hur ledsen jag an blir av att hora sadana har historier, och jag blir verkligen lika ledsen varje gang, ar det viktigt att de berattas for att man nagonstans ska kunna borja jobba for forandring.

Nuts

Jag skriver fran Antigua, Guatemala, en vacker stad som jag spenderat fler dagar an planerat i. Efter alla korta stopp har och dar var det bara sa skont att stanna lite langre pa ett stalle och bara vara, utan stress, utan planering for nasta anhalt, utan nagonting annat an lugn.

Vi traffade en karl i en bar i lordags som driver en farm som producerar makadamianotter strax utanfor Antigua. Han bjod in oss att aka dit och kolla in det dagen darpa, vilket vi i brist pa annat att gora gjorde. Dar fick vi reda pa att notterna ar universalkuren for alla varldens problem, fran fattigdom till hudsjukdomar och kliande myggbett.

Idag fick jag min andra narkontakt med centralamerikanska notter nar jag hoppade pa en buss som skulle ta mig till Honduras. Helt plotsligt svanger chaufforen in pa en bilverkstad i Guatemala City, som ligger ungefar 45min fran Antigua. Vad hander, fragade jag. Han svarar att de bara ska byta dacken eftersom de ar sa slitna, men att vi snart ar ivag igen. Tre timmar senare borjar jag och tyskan som sitter i samma buss bli lite snea och otaliga. Dacken var fortfarande inte klara. Da sager han "ah, vi aker tillbaka till Antigua, va?". Vi svarade med gapande munnar: va? Varpa han sager att vi anda inte skulle komma fram forran vid midnatt i Honduras och att det kunde vara osakert. Sa efter lite sura miner fran oss erbjod han oss en gratisnatt pa ett hotell i Antigua som luktar blot hund, sa har ar vi helt enkelt. Tillbaka pa ruta ett. Javla centralamerikanska notter.