På resande fot

Jag sitter i min kompis Raquels och hennes familjs nygamla hus och myser. Tina står i duschen och Julia läser pa om vad som finns att göra i Costa Rica. That´s right, vi ar här nu! Vi spenderade fredag-måndag i Mexico City och jag säger bara: Wow! Vilken stad! Jag lyckades till min stora glädje lokalisera toaletten med panoramavy över staden (och lika mycket insyn som utsikt) och spenderade några ljuvliga ögonblick där med att förena nytta med nöje (naturbehov och filosoferande). Vi har dessutom varit inne i en sjunkande katedral, sett ett fantastiskt konstverk av Diego Rivera som portratterar landets historia, och en massa annat.

Men nu ar vi som sagt här och det blir säkert inte mycket tid över för vare sig vila eller bloggande den kommande veckan. Jag ville mest skicka en hälsning och säga att allt är bra. Imorgon bär det forhöppningsvis av till stranden!

Uppdatering om såval Mexico City som Costa Rica kommer framöver!

Kärlek

Cowboy för en dag

Julia fyllde år i lördags och det firades genom att vi åkte ut till vår vän Pepes ranch tillsammans med ett gäng andra människor och grillade kött och quesadillas för en hel bataljon, drack kalla öl, red på hästar, spelade munspel och improvisationskompade på flaskor, tomma hinkar och annat användbart. Men mest av allt hade vi det bara riktigt jävla nice. Ranchen var väldigt spartansk och hade inte ens en toalett, men landskapet runtomkring var desto härligare. Det var otroligt vackert, inbäddat bland lummiga gröna kullar och öppna landskap med vacker grönska. På kvällen återvände vi till Guadalajara. Vi var ungefär 15 personer som klämde in oss i Pepes pickup och undertecknad hamnade på flaket tillsammans med bland andra allsångsgalna Julia som styrde upp en redig sångsession. Bland grusmoln och med en stjärnklar himmel ovanför våra huvuden rev vi av den ena klassikern efter den andra. Vackert!



Snart är det fredag och då ska vi få ett skönt avbrott från skolan och livet i Guadalajara eftersom vi tar vårt pick och pack och åker till den smått mytomspunna metropolen Mexico City. Som vi har hört många historier om den staden! Om så bara hälften av det alla säger stämmer är jag säker på att vi kommer få det riktigt nice. Högt upp på min att göra-lista är i alla fall att gå på en toalett som är belägen några hundra meter upp i luften i en skyskrapa med fri sikt över hela staden (och fri sikt inåt toan, likväl). Sen är Frida Kahlo-muséet också ett måste. Om det är någon läsare som har tips kring vad som kan göras/ses i Mexico City, hör gärna av er!

På tisdag morgon bär det sedan av till mitt andra hemland, Costa Rica, för en veckas semester. Längtar!

Med öppna ögon ser man klarare

Det är ledighetsonsdag och jag tänkte skriva några rader innan jag tar mig i kragen och styr upp saker och ting. Utan att gå in på för mycket detaljer har livet här förändrats lite på sistone. Nya dörrar har öppnats medan vissa gamla stängts. Man får ibland en insikt om vissa människor som man helst av allt vill blunda för eftersom man så gärna vill tro det bästa. Men sticker man huvudet i sanden gör man sig själv en otjänst och vi har definitivt gjort det för länge. Men nu är våra ögon öppna och vi ser klart igen. Nu kan vi börja om.

Sen sist i bilder

Torsdagsfest på himla trevliga la Mutualista

Fest i vårt hus. Den där ringdansen alltså...

Garagemarknaden i förorten Tlaquepaque

Tinas ostlunch i Tlaquepaque

Men restaurangen var i alla fall trevlig och vi fick se både traditionell dans och lyssna på Mariachis.

Vi och ballongerna i baksätet på Rodrigos bil på väg till Jonathans födelsedagskalas.

Detta är världens bäste Rodrigo och tillika vår hyresvärd.

Födelsedagsbarnet och tre headbangers

En födelsedag utan eldkastare är ingen riktig födelsedag

Det kommer mera

Som vissa redan har påpekat tycks mitt bloggande numera gå på sparlåga. I början drevs mitt skrivande av entusiasmen av att vara i ett nytt land och konstant få många nya intryck. Men nu när två och en halv månad har passerat ter sig inte saker och ting lika nya och spännande som förr. Helt naturligt egentligen, men för bloggens räkning innebär det att jag inte har så mycket "nytt" att delge. Men men, för mina trognaste två läsare (hej syrran! hej moa!) ska jag nu försöka klämma ur mig något nytt.

Vi kan börja med en liten resumé av vad som har hänt sedan sist. I torsdags förra veckan hade jag min presentation av machostudien, eller snarare teorin som skulle ligga till grund för den kommande studien. Nervös som jag var innan kunde jag inte sova på hela natten och det, i kombination med att jag hade stressat mig igenom hela dagen utan att ha fått i mig någon vettig föda, satte senare sina spår när jag, Jullan, Tina och vår fantabulösa hyresvärd Rodrigo gjorde stan osäker på kvällen. Första destinationen var stans äldsta cantina som är otroligt opretentios men himla härlig förutom det faktum att det enda som krävs för att man ska få hela ställets uppmärksamhet är att man har en livmoder. I en stad där kvinnorna generellt sett är otroligt vackra förundras jag över det faktum att männen här kan bli så till sig när de ser en tjej. Borde de inte vara vana vid det här laget? Hursom, efter en vodkadrink sade det tjoff! och yours truly var uträknad. Därefter åkte vi vidare hem till Jonathan som fyllde 30år med konfettin i nävarna och bilen fullproppad med röda ballonger (Julias gamla McDonaldskalasskills sitter fortfarande i märkte vi). Där försökte Pantoja lära mig spela saxofon utan vettigt resultat innan vi åkte vidare till någon hemmafest på ett hustak inne i stan. I säng hamnade vi inte förrän klockan sex på morgonen och klockan sju var det så dags att gå upp och åka till skolan. Vi låg i taxin som tre utslagna kadaver hela vägen till universitetet och väl på benen var likheterna mellan oss och zombies slående. Jag kämpade frenetiskt för att hålla ögonen öppna och huvudet upprätt under spanskan samtidigt som mina klasskamrater diskret försökte plocka bort konfettiresterna ur mitt hår. Inte roligt.

Efter att ha sovit igen några timmar på eftermiddagen var det så återigen dags göra sig i ordning för kvällen. Jonathan skulle i äkta rockstjärnestil ha ännu en födelsedagsfest och utan att egentligen vara särskilt sugna bestämde vi ändå för att åka dit och fira karln. Dock skulle vi vänta in några av Pantojas kompisar först. Två timmar efter utsatt tid dök de så upp: Leo, Saul och Bladimir, men vid det laget var klockan så mycket att det inte kändes lönt att åka igenom halva stan för att gå på Jonathans fest, så vi stannade hemma och chillade och försökte lära oss dansa banda och andra latinodanser, med föga imponerande resultat. Det blev en hyfsat tidig kväll för min del och jag fick äntligen möjligheten att sova ut. I närmare tolv timmar var jag okontaktbar och låg i djup dvala.

På lördagen fick Julia och jag en inbjudan av vår kompis Quicke att gå och käka på en argentinsk restaurang, som enligt honom var hans favorit. Tanken på en god mör köttbit satte omedelbart igång salivproduktionen och vi tackade självklart ja. Beslutet gjorde oss inte besvikna, det var det godaste jag ätit på länge och efteråt tog han med oss till en annan restaurang som var specialiserad på viner. De två sakerna vi hade saknat mest fick vi avnjuta inom loppet av en timme. Åh, så gott, så gott!

Eftersom måndagen var en helgdag här i Mexiko hade vi långhelg. Därför passade vi på att tacka ja till inbjudan att åka till la Primavera, en skog inte långt ifrån staden på söndagen. Där hyrde vi några rum och badade, solade, åt oss äckligt mätta på buffé och tog det allmänt lugnt innan det så var dags att åka tillbaka igen på måndagen. Ett skönt avbrott i vardagen.

Förutom skola och helgäventyr upptas våra tankar av det faktum att vi vill flytta. Vi har kommit fram till att vi trivs bättre i stan, även om det är längre från universitetet och möjligtvis även osäkrare än här. Men det är tusen gånger roligare, med bättre atmosfär och närmare till allt, så vi tycker att det jämnar ut sig. Så idag vandrade Tina och jag, i stekande hetta, runt i de gamla mysiga kvarteren och höll utkik efter "uthyres"-skyltar. Det gick sådär. Vi fick kika på ett hus som visade sig vara på tok för stort för oss och dessutom omöblerat. Vi fick även kika in i ett hus som var helt fantastiskt utav det lilla vi kunde se, men dörren var låst och ägarinnan Betty hörde inte våra desperata rop. Så vi får nog försöka gå tillbaka någon annan gång.

Det som ligger närmast i tiden är Feria Internacional som ska hållas på vårt brat-universitet imorgon. Då ska vi stå där, med gul/blå-kläder och dra upp onödig fakta om Sverige för de som är intresserade. Vi funderade även på att bjuda på något "svenskt" i matväg, men det enda vår fantasi kunde komma på, som skulle vara möjligt att tillaga (eftersom ugnsbruk är uteslutet) var chokladbollar och köttbullar men shit vad tråkigt att bara bjuda på bruna bollar av olika slag. Vi vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men vi får se.

Det var allt för denna gång. Bilder kommer snart!

Puss!

Filmpremiär, Tlaquepaque och reggaekonsert

Vår vän Pantoja är något av en allkonstnär. Han sysslar med musik, poesi och skådespelande, förutom det allmänna filosoferandet som omgärdar hans person från morgon till kväll. Till hans och vår stora stolthet har denne hårt arbetande man fått en av huvudrollerna i en mexikansk independentfilm som utspelar sig här i Guadalajara, och i torsdags var det så dags för filmpremiären till vilken vi tre var bjudna. Filmpremiärer i Hollywood associerar man ju med pampigt överdåd, medan Sverige befinner sig på andra änden av glamourskalan med bl.a familjen Wahlgren i spetsen. Vi visste därför inte riktigt vad vi skulle ha på oss så vi bestämde oss för att höra med vår länk, skådisen himself, vad som gällde. Han fick oss att förstå att detta var något oerhört stort och viktigt för honom och sade att han hade köpt en ny frack som han skulle bära enbart för det speciella tillfället. "OK, om han bär frack måste vi vara ganska uppklädda med andra ord", tänkte vi, så det blev till att ta det finaste vi hade och slå på stort.

Väl framme i köpcentret där biografen fanns och premiären skulle ske möttes vi av den synen vi allra minst ville se. Där fanns inga galaklädda människor eller glamour, utan snarare finniga tonåringar med jeans och tandställning som med öppen mun och frågande blickar tuggade sina popcorn medan de stirrade på de tre fånen som klampade in och trodde att de var Paris Hilton. Vi hade blivit blåsta, big time. Detta var ingen exklusiv premiär, det var en som var öppen för allmänheten och glamourfaktorn var i botten tillsammans med vår självkänsla. Men nog om oss, vår vän Pantoja gjorde väldigt bra ifrån sig i en allvarlig och hemsk film som handlade om trafficking och droger, och efteråt fick han bra respons från viktiga personer inom film- och teaterbranchen här i Guadalajara till allas vår stora glädje.

Efter ett kort eftermingel på ett av stadens hotell bjöd Jonathan in alla till en efterfest hos honom. Förutom Pantoja dök bl.a. huvudrollsinnehavaren och tillika producenten, samt en bunt andra skådisar upp. Huvudrollsinnehavaren, en 45-årig herre, blev förtjust i Tina och bad mig översätta "jag är kär i dig" från spanska till svenska. Han viftade till och med med en morot i form av ett erbjudande om att vara med i en av hans filmer framför hennes ögon för att vinna hennes gunst. Det gick tyvärr inte så bra för hans del. Festen var tokrolig och vi hamnade inte i säng förrän vid 7-tiden på morgonen.

I lördags bestämde Tina och jag oss för att åka till stadsdelen Tlaquepaque som vi hade hört så mycket om. Den ligger ungefär 30min ifrån Guadalajara centrum och ska ha en ganska konstnärlig och bohemisk framtoning. I alla fall enligt Lonely Planet och mina klasskamrater. Vi gick till den lokala marknaden och kollade in diverse hantverk, tittade på byggnader, torg och kyrkor. Efter ungefär en timme hade vi betat av det mesta av intresse och bestämde oss för att göra det vi gör bäst: äta. Likt kråkornas lockelse av skinande saker följde vi musiken vi hörde på avstånd och hamnade kort därefter inne i en uråldrig vacker byggnad som huserade en restaurang som hade underhållning i form av traditionell dans och mariachiband. Maten var dock en besvikelse. Tina beställde något som hon trodde skulle vara någon form av mixtallrik men som visade sig vara en grytpanna med enbart smält ost och cirkus tio burkchampinjonbitar. Även fast min beställning var något mer lyckad förlorade jag aptiten när jag såg Tina kämpa med osttrådar som aldrig tycktes ta slut.

Efter att ha råkat hoppa på fel buss hem från stan och ha väntat på tok för länge med att kliva av befann vi oss, klockan nio på kvällen, helt plötsligt i några riktigt skumma och mörka kvarter. Det fanns knappt något folk på gatan och såg vi någon var det definitivt ingen av kvinnligt kön. Med vårt gnäggande panikskratt och vår svarta humor och sarkasm förvärrade vi saken ytterligare för oss själva genom att slå vad om vem av oss som skulle bli skjuten först av gängmedlemmarna som vi intalade oss att vi såg i varje förbipasserande. Taxibilar var inte att tala om i de kvarteren och vi stod och väntade på bussen i vad som kändes som en evighet framför ett gäng killar som stod och glodde på oss. Slutligen kom så bussen och vi kunde ta oss hem igen.

Bara någon timme senare hade vi skakat av oss traumat av vår icke-existerande nära döden-upplevelse och var på G igen, för då hade vi fått tips om en gatufest inne i stan. Det visade sig vara en reggaekonsert med något ganska känt band som jag inte minns namnet på. Jag lyssnade helt ärligt inte så mycket på musiken för jag stod och snackade med några tokroliga typer som förlängde mitt liv med några år genom alla skratt de bjöd på. Resten av kvällen följde ett märkligt, men trevligt, mönster som dock inte lär vara så roligt att läsa om så därför sätter jag punkt här.

Puss på er.

Här är trailern till filmen vi såg, tyvärr är inte Pantoja med här. Mannen med bockskägget som förekommer i ungefär varenda klipp är dock Tinas friare, för den intresserade.

Andningspaus

Inte mycket har förändrats sedan det förra inlägget. Jag sitter fortfarande här i Bunker Mansion i ett hav av anteckningar, stenciler och skolböcker. Det är nämligen dags för den andra tentaomgången, och den sedvanliga paniken börjar sakta med säkert ge sig tillkänna. Imorgon har jag både spanskatenta och presentation, på spanska, av en undersökning kring machokulturen i Mexiko som jag och en annan tjej håller på med. Det känns sådär, helt ärligt. Jag vill bara kura ned mig under ett täcke och autistgunga bort allt det jobbiga. Å andra sidan är jag rätt känd för att vara bra på att måla fan på väggen, så helt åt helvete ska det nog inte behöva gå.

Det som hjälper till att hålla humöret uppe är det faktum att jag och brudarna igår impulsköpte biljetter till Costa Rica över påskledigheten. Javisst! Så går våra tentor åt skogen får vi dränka våra sorger med Imperial-öl och goda vänners sällskap i ett av världens bästa länder. Pura vida!

Finaste Playa Conchal med några av de bästa minnena från Costa Rica.

Nu får ni ursäkta mig. Plikten och inmatandet av relativa pronomen hägrar.

Peace.