På äldre dagar har jag inte missbrukat Guds namn för triviala småsaker såsom prov eller pianolektioner (erfarenheten visade ju dessutom att det inte fungerade). Istället har relationen utvecklats till en latent sådan som endast blommar ut i existentiella situationer (jag snackar Liv och Död). Lite som ett munsår. Jag menar fortfarande inte att jag är troende, men precis som fotbollsspelaren som alltid bär sina smutsiga turkallingar under matcherna vågar man inte riktigt utesluta möjligheten. Särskilt när vi snackar la muerte. Vid 26 års ålder tror jag mig därför våga påstå att Gud och jag har hittat en kombination som gynnar oss båda: han/hon/den räddar mitt liv och i gengäld får han/hon/den lite religiös tacksamhet av mig. Längden på den religiösa tacksamheten står i direkt proportion till situationens allvar.
Eftersom jag inom cirka ett halvt dygn kommer befinna mig på ett flyg till Amerikat, så är det en liten bit av mig som inte kan undgå att vara lite, lite orolig. Terrorattentatet gjorde väl inte direkt underverk för att mildra nervositeten. Därför utesluter jag inga alternativ och hoppas att Gud ska hålla sin andel av vårt deal och se till att jag kommer fram säkert till Mexiko. För att ställa in mig lite extra har jag inhandlat tre små träarmband med religiösa ikoner på som lyckoamulett.
Ungefär så här ser armbanden ut som jag hoppas ska se till att plussa på mitt karmakonto lite.Men nu parkerar jag min resfebriga noja för en liten stund för innan det bär av till varmare breddgrader ska det firas in ett nytt år, ja det ska det! Gott Nytt År på er alla och varmt välkomna till min blogg!
Kram!
