The End

Till de som har orkat med ända hit kommer en tröst: slutet är nära! Jag tänker inte avsluta med något utdraget och tungt inlägg som summerar allt jag varit med om in i minsta detalj, utan jag vill avsluta kort, kärnfullt och glatt. Därför tänkte jag ha en liten prisutdelning. Jag har än så länge inte råd med någon hipp kändis som programledare, så ni får helt enkelt nöja er med mig. Here it goes, vi börjar med...

DET MEST UTTJATADE
Denna var svår men efter långa och många överläggningar med juryn bestående av mig och mig själv har jag kommit fram till två segrare. På delad förstaplats har vi... (trumvirvel) tadaaa: mansgrisar och "jaha du är från Schweiz alltså?". "Nej, jag är från SVE-RI-GE". Lika tung suck åt bägge, om än något tyngre åt grisarna, som finns överallt verkligen.

STÖRSTA ADRENALINKICKEN
Att åka pulka nedför en nicaraguansk vulkan 74km i timmen, aaaaaah!

TILLBAKA TILL BARNDOMEN-PRISET
Jag hade tydligen en omedveten fascination för undervattensgrottor visade det sig för när jag väl hamnade i en kände jag mig som ett lyckligt litet barn. Löjligt kul var det. På andraplats hamnar trädkramningen i Yucatan. Jag kände mig liten men jag kände mig bra. Och dagen därpå var jag som pånyttfödd. Mer trädkramning åt folket!

MEST SJÄLVDISTANSERADE
Minns ni couchsurfar-Julian? Den rödhårige snobben jag och Julia bodde hos i fyra dagar innan vi flyttade till vårt bunkerhus. Detta lilla slöseri med människokött hade förutom en dryg och självupptagen attityd mage att bli sur på oss för att vi inte träffade honom något, trots att vi bjöd in honom på event han inte behagade att dyka upp till. Något han i motsats inte gjorde med oss. Han skickade även över sin mamma(!) att skälla ut oss för att vi träffar hans vänner och inte honom. Men pricken över i:et var när jag skickade en facebook shout-out till alla människor jag träffat i Mexiko och tackade dem för den här tiden och Julian, först ut med att kommentera, kärnfullt säger: "Varsågod". Haha! Man måste bara älska hur världsfrånvänd människan är.

DET MEST UNDERSKATTADE
Mycket kan man säga om Guadalajara men staden har de trevligaste taxichaufförerna jag någonsin stött på. Jag gjorde en ovetenskaplig undersökning på samtliga ställen jag besökte, såväl i Mexiko som Centralamerika, och slutsatsen är fast som berget: Guadalajara - du är bäst! Jag har pratat med Guadalajaras taxichaufförer om spansk erövring (la Malinche, indiankvinnan som förråde aztekerna till förmån för spanjorerna, var Mexikos första prostituerade fick jag bland annat höra), knarkkriget, spanska kontra svenska efternamn (en chaffis kunde inte förstå hur vi i Sverige bara hade ett efternamn var, det bäddade ju för en massa missförstånd såsom incest bland halvsyskon), borderjumping (en chaffis berättade för mig hur han gick tillväga för att lura myndigheterna) osv osv. En outtömlig källa av fascination och en krydda i resandet.

DET MEST STABILA
Stammiscaféet på Pedro Moreno, Café D´Val, som stått där i vått och torrt. De gamla gubbarna är alltid desamma, kaffet och maten likaså, servitriserna vet vad jag vill beställa innan jag öppnat munnen och samma tondöve xylofonspelare ställer sig alltid utanför caféets ingång vid exakt samma tid och river av exakt samma hjärnblödningsframkallande trudelutt vareviga dag. Café D´Val är min klippa i stormen.

DET MUMSIGASTE
Jag är väldigt svag för stekarna på en argentinsk restaurang vi varit på, men eftersom inte det är traditionell mexikansk mat räknas det inte. Därför går priset till Sopa Azteca. Så enkel, så raffinerad, så god. Tortillasoppa med tomatsmak, innehållandes avocado och ost bland annat. Som efterrätt väljer jag skivad mango med chilipulver och limesaft - mumma!

DET MEST UPPSKATTADE
Att faktiskt ha hittat två mexikanska tjejkompisar. Av någon anledning är det svårt som tjej att hitta tjejkompisar i Mexiko. Allt handlar om kille + tjej = sant.
Alla är ute efter en partner och ingen går ut för att hitta kompisar. Därför blev jag så glad när jag lärde känna de två tjejerna som kom att bli mina enda riktiga mexikanska tjejkompisar, och shit vilka sköna typer de är!

DET TRÅKIGASTE
Att höra att vår vän Pepes pappa blivit ihjälskjuten av folk ur en knarkkartell. Eller att höra att Gallos bror också blivit ihjälskjuten. Eller att en fransk utbytesstudent drunknade på en resa till playan en vecka efter att hon anlänt till Mexiko. Eller att en spanjorska gick bort efter att en mexikansk läkare underlåtit att undersöka henne och bara skrev ut smärtstillande medicin när hon besökte honom efter att ha gått omkring med magsmärtor i en månad. Eller att folk dör på löpande band i allmänhet i Mexiko.

DET VACKRASTE
Kopparkanjonen i Mexiko var hänförande. Ord kan inte beskriva känslan av att vara där.

DET FULASTE
Alla gubbslem. Ja, jag har redan nämnt mansgrisarna, men de är så fula så de förtjänar ett helt eget pris också, inte bara delad plats.

DET STORA GÄSPPRISET
Detta pris går oavkortat till mitt Mexikanska universitet - Tec de Monterrey. Privat, exklusivt och helt värdelöst. Kass kvalitet på utbildningen och en vedervärdig politik i allmänhet. Tydligen med för fina gräsmattor för att sitta på dessutom. Är även nominerad till det stora bajsbombspriset.

DET STORA REPETITIONSPRISET
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Behöver jag upprepa det mer eller förstår ni poängen?

DU VET ATT DU LEVER-PRISET
När du sent på kvällen av misstag hamnar i mörka kvarter med igenmurade fönster, folktomma gator, förfallna hus och enbart killar med rakade skallar och gängtatueringar på gatorna vet du att du lever och att du gärna så förblir.

BÄSTA MINNET
Oj, det finns många men en favorit är glädjefesten i vår vän Jonathans hus den där kvällen i januari. Åtta timmar av lycka, skratt, musik och dans gav mig till slut kramp i kinderna av allt smilande.

Likt min tid i Mexiko har härmed även prisutdelningen kommit till sitt slut, men det var himla trevligt så länge det varade. Tack alla ni som har följt bloggen under den här tiden ett särskilt tack till er som kommenterat den både inom och utanför bloggen. Ta hand om er så ses vi snart igen - i cyberrymden eller ännu bättre: i verkligheten.

God Jul och Gott Nytt År!