Låt den sista ljuva tiden...

Del två i Guadalajara började som sagt med kaos. Efter den sköna backpackingen genom Centralamerika i somras möttes vi enbart av motgång och otur när vi återigen vandrade mexikansk mark. Vi gick och lade oss till mörka utsikter och vaknade till om möjligt ännu mörkare tider. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Ekonomin, boendesituationen, framtiden - allt var kaos. Och när man trodde att det inte kunde bli värre, blev det det.

Jag är obeskrivligt tacksam över att vi hade människor som hade en extra fallskärm att låna ut när man befann sig i fritt fall. Som exempelvis Paco, som körde runt oss till alla stadens bankomater i hopp om att åtminstone någon av dem skulle acceptera våra kort, när vi var helt panka och inte hade en peso på fickan. Jag är tacksam över att samma Paco frågade om vi var hungriga när vi skämdes för mycket för att be vår fattiga studentkompis om pengar eller mat, och köpte oss en pizza när han såg våra håglösa blickar glimra till. Eller Louis, en australiensisk kompis från snobbuniversitetet som vid tillfället var långt ifrån en nära vän, men som trots det öppnade sitt hem för oss och erbjöd oss tak över huvudet i en vecka när vi befann oss i den djupaste av svackor. Eller Julia som ringde min bank från Sverige när jag inte hade pengar att tanka på mitt skypekonto och försökte få klarhet i vad problemet var. Och med tiden och med hjälp av snälla människor löste sig till slut problemen, det ena efter det andra. Lättnad. Vi kunde återgå till att leva igen.

Mina sista månader i Mexiko var just det: levande. När orosmolnen hade skingrats kunde jag släppa ångesten och bara vara. Kanske var det vetskapen om att jag var inne på de slutgiltiga kapitlen i historien om Mitt Mexiko som gjorde att jag kände ett lugn. Snart är jag hemma igen men innan dess, låt mig bara stanna upp och uppskatta det jag har här, tänkte jag. Och det gjorde jag. Varje gång jag gick omkring i mitt hem blev jag lycklig - det var ju bara så fint! Och mina rumskompisar var ju de bästa jag någonsin kunnat önska mig: alltifrån den smågrinige och mumlande Simpsonsfanatikern Leo, till Wendy vars humör pendlade som en berg-och dalbana, till Jonathan som pratade så snabbt att mina ögon gick i kors men som alltid fick mig att skratta, till Till, ja, en av mina rumskompisar hette faktiskt så. Till var tysk, underbar och han hade ett gnäggande skratt som från början drev mig till vansinne men sedermera kom att skina upp mina dagar.

Det känns lite som när man arbetar jättehårt i ett år för att spara ihop till en långresa för de där sista två månaderna kändes som min utdelning, min belöning. Alla de människor jag knutit till mig och inte minst sållat bort under det första halvåret gjorde att kvar fanns bara guldkornen och människorna som gjorde mina sista veckor lite, lite bättre och som gör att jag i Mexico hittat ett nytt hem och i många delar av världen har människor jag vet är vänner på riktigt.

Jag är mer än nöjd.