Vykort!

Jag ar pa semester och har det oforskamt bra. Jag tyckte att jag fortjanade en sista get-away innan jag get-awayar tillbaka till Sverige igen om snart tva veckor. Att ladda mina batterier med solsken for att orka med den langa svenska vintern, om man sa vill. Destinationen blev Yucatanhalvon, den enda delen av Mexico som fattades att checka av pa listan innan jag kunde atervanda hem och kanna mig nojd (for ett litet tag i alla fall). Jisses, sager jag bara! Snacka om att overtraffa mina forvantningar. Tokfint ar det, snudd pa magiskt, och jag har sett och gjort sa mycket som bara vid tanken pa det varmer mig inombords och far mig att ga omkring med ett fanigt dumflin pa lapparna. Sen att jag traffat en massa harliga sjalar pa vagen ar bara ett av manga plus som gor att denna vecka kommer att etsa sig fast i mitt minne ett bra tag.

En mer genomforlig text om upplevelserna har kommer forhoppningsvis snart. Tills vidare far ni noja er med lite bilder.

Karlek!

Porque yo en el amor soy un idiota

Igår kväll hamnade jag på en salsaklubb vid namn la Mutualista. Det blev inte så mycket dans denna gången utan mest trevligt mingel och flams med gamla vänner och några nya bekanta.

Precis som vi skulle göra sorti spelade bandet denna låten, som är en av de där jag tycker så himla mycket om när jag hör den, men som jag alltid lyckas glömma bort efteråt. Denna gången var jag dock snabb att plocka upp mobilen och plita ned några sångrader för att kunna googla fram den vid ett senare tillfälle. Den handlar, precis som alla andra latinolåtar, om kärlek och mer specifikt olycklig sådan. Igenkänningsfaktorn tycks vara hög för den brukar alltid lyckas frammana en allsång i refrängen som lyder: "när det kommer till kärlek är jag en idiot".

Oh yes, alla har vi väl varit där någon gång...

Tick tack

Man förlorar ofta tidsuppfattningen när man lever utanför inrutade mönster som innehåller en massa måsten och jag förnekar inte att denna delen av mitt liv kanske inte är den mest produktiva eller ansvarstagande. Alltsedan terminen på snobbuniversitetet övergick i sommarlov har dagarna flutit ihop till nån slags behaglig röra. Man vaknar när man vill, går och lägger sig när man behagar, man kan gå ut och festa vilken veckodag som helst eftersom det inte är någon tidig lektion på universitetet på andra sidan stan som skulle sätta käppar i hjulet för planerna osv osv. Ni fattar. Men den röran gör att jag finner att det tar mig längre och längre tid att klura ut svaret på den å så enkla frågan "vad är det för dag idag?" ju längre bort från rutmönstret jag kommer, och vid det här laget är jag ganska långt bort.

Döm då om min förvåning när jag bara häromdagen insåg att "Shit! Jag åker ju hem till Sverige snart!". Förutom att det såklart ska bli jätteskoj att träffa alla igen, äta den mat som jag saknat så mycket och känna den kalla friska svenska luften återigen fylla lungorna kände jag även: "Panik! Vad har jag gjort sedan jag kom tillbaka till Mexico egentligen?! Jag har ju fortfarande så många saker kvar på min att göra-lista, gaah!" Så fr.o.m nu blir det andra bullar! Här ska varenda liten dag tas tillvara på som om den vore en liten unik guldklimp och förhoppningsvis börjar jag redan imorgon genom att åka till stranden. På så sätt kan jag om sisådär 3,5 veckor njuta av den svenska luften utan några förbehåll.

Puss och kram och vi ses snart!

Oaxaca på tapeten

Häromdagen när jag gick in på DN:s hemsida såg jag nyheten om kraftiga jordskred i den mexikanska delstaten Oaxaca (uttalas typ wa-hacka) som begravde uppåt tusen människor i sömnen. Visst blir man ledsen varje gång man läser eller hör tråkiga nyheter överlag, men det svider liksom till lite extra när man har en egen koppling till det man läser, vare sig det berör någon man känner eller om det bara är en plats man svängt förbi som turist en gång i tiden.

För läsaren som inte minns det besökte jag just färgstarka och sprudlande Oaxaca i somras. Oaxaca är den magiska platsen där i stort sett alla insekter är ätbara, där hantverken och tygerna är färgstarka, där jag sett de största politiska demonstrationerna hittills i Mexan, samt är hem till den traditionella chokladbaserade matsåsen mole som är deras motsvarighet till svensson-brunsåsen. Delstaten rymmer dessutom några av de vackraste platserna jag sett i hela mitt liv och är det ställe där jag blev bekant med det mexikanska band som snabbt kom att bli en av mina favoritgrupper.

För någon vecka sedan berättade en mexikansk kompis för mig att Beiruts senaste skiva spelats in just i Oaxaca och till den har man använt sig av den lokala musikaliska traditionen i Oaxaca med lokala musiker och traditionella instrument. Han var upprörd över att det ska krävas att folk utifrån ska belysa hur bra traditionell mexikansk musik faktisk är och kan vara och jag höll med honom. Det lustiga är att musiken och det som hände i Oaxaca på något känns som att de hör ihop. De är bägge otroligt mäktiga och sorgliga. För att lyssna på skivan, klicka här (för den som har spotifykonto).

Jag kommer göra det och ägna en tanke åt folket som drabbades i Oaxaca. Ni får göra det och tänka på precis vem eller vad ni vill men håll med om att det är mäktigt och inte minst vackert.

Kärlek