Buenas rolas

Världens bästa pluggsällskap måste nog vara bra musik och jag tänkte passa på dela med mig av några sköna spanska låtar som säkerligen kommer leta sig in på min spellista idag när jag sitter och slavar med alla mina läxor.

Ha en mysig söndag!

Lucha libre

Igår kollade vi som sagt på Lucha Libre på Coliseum här i Guadalajara. Wow, vilken grej! Sånt borde vi ha i Sverige också! För den som inte vet vad det är kan man väl säga att det i stora drag påminner om amerikansk wrestling (som för övrigt hämtat sin inspiration just från den mexikanska formen) - fejkbrottning med andra ord. De stora skillnaderna ligger i de klassiska åtsittande ansiktsmaskerna som döljer brottarnas identiteter, skådespeleriet och, som jag förstått det, även i akrobatiken. Medan de amerikanska wrestlarna bara är biffiga muskelberg som fejkslår varandra, antar de mexikanska luchadorerna olika kroppsformer (från fläskberg till beefcake - ingen diskrimineras inom luchan) och slänger sig obehindrat från översta repet på ringen, voltar ett par gånger i luften innan de slår ned i motståndaren som står på marken utanför ringen, drygt tre meter nedanför. Ingen dödsfruktan där inte! Inom luchan finns det alltid en god och en ond personlighet som slåss mot varandra och dessa representerar samma sidor hos människan. Luchadorerna som kommer från den mörka sidan tar ofta till lite fulare knep för att vinna sina ronder och får därför inte lika mycket sympatier från publiken som de goda.

Ännu ett viktigt element, om inte det viktigaste, inom Lucha Libre är publiken, vars energi bidrar lika mycket till stämningen som själva brottningen. Förolämpningarna, vissa mer innovativa än andra, haglar mellan de olika brottarnas anhängare i publiken och även mellan publiken och spelarna. Brottarna svarar genom diverse obscena gester tillbaka. På så sätt triggar de varandra tills stämningen blir helt galen. Igår såg vi bland annat hur en av brottarna sa något provokativt till några tjejer vid sidan av scenen, som i sin tur svarade med att bli helt Ricki Lake-galna. Det var en orgie av dramatiska handgester och ormhalsrörelser och brottarna svarade lojt med att göra barnförbjudna gester, vilket gjorde tjejerna ännu mer galna. Det tog resten av publiken en nanosekund att hänga på och snart skrek vi alla "que se suben, que se suben!" (översättning: "upp i ringen, upp i ringen!") till tjejerna. Ett tag trodde jag på fullaste allvar att de faktiskt skulle hoppa upp i ringen och visa brottarna var skåpet ska stå, men så blev det aldrig.

Här turistar vi oss med en av kvällens brottare. Oklart vilken, dock

Igår bevittnade vi totalt tre olika matcher där de onda respektive goda segrade om vartannat. Men den största stjärnan av dem alla var definitivt Maximo, som entrade scenen allra sist. Föreställ er en superkort mexare med rosa mohikan och en kort brottarklänning som dolde ungefär hälften av hans fläskiga röv. Hans gester var stereotypiskt fjolliga och han tog med jämna mellanrum, utan förvarning, paus från brottningen för att klä av sina biffiga motståndare deras tröjor, varpå han vid åsynen av deras vältränade överkroppar svimmade. Haha, töntigt med väldigt underhållande. Han vann både matchen, publikens och våra hjärtan. Hans team som hjälpte honom fram till segern bestod bland annat av en barbröstad orch-liknande varelse vars gimmick var dansa salsa och spotta tre meter upp i luften och sedan fånga upp samma loska i munnen igen. Sicken svärmorsdröm!


Låt mig presentera.....världens minsta Maximo!

Strand och hippiebröllop

Jaha, då har det gått en vecka sedan det senaste inlägget och det börjar bli dags att uppdatera bloggen. Det har hänt en del sedan sist, för er som även följer Julias blogg kommer följande inlägg kanske inte verka alltför obekant, men jag kör ändå.

I torsdags var det så dags för middagen i la casa de las suecas. Jag har dessvärre ärvt mina föräldrars något osympatiska ådra att alltid vara pessimistisk, varför jag såklart antog att något skulle gå åt helvete under förberedelserna till middagen. Dessvärre besannades mina farhågor när vår gasugn, som vi aldrig tidigare hade använt, visade sig inte kunna värmas upp till mer än sisådär 80-100 grader. En ren omöjlighet för att göra potatisgratäng, med andra ord. Så det blev istället till att ta till plan B och hälla över potatisarna och gratängsmeten i stekpannor och stå och gassa på dem. I tre timmar stod vi med de jävla potäterna och nästan precis i samma veva som de blev klara tog gasen slut. Tur i oturen, för lyckat blev det trots allt till slut! Alla gäster var mätta och belåtna och bålmästar-Julia fortsatte hålla fanan högt från Lissabon genom att erbjuda delikat bål som kittlade smaklökarna och orsakade berusning. Musikerna kom med sina instrument och rev av den ena dansanta dängan efter den andra medan vi uppfyllde vår deal av avtalet genom att dansa, le och kompa på de icke-instrument vi fick tag på (jag övade mina djembekunskaper på en tom vattendunk, det gick sådär). Vi bara inväntade grannarnas eller kvartersvakternas arga knackningar, men de kom aldrig, så vi fortsatte till klockan fem då folk antingen droppade av eller däckade. En av killarna, Mario, skulle ha en viktig presentation av en skiss på en offentlig toalett för kommunpolitikerna i sin hemstad, fem timmar norr om Guadalajara, tidigt på morgonen därpå. Han skulle egentligen lämnat festen klockan elva på kvällen men kom inte härifrån förrän klockan fyra på morgonen då han tog en taxi till busshållplatsen, hoppade på bussen, åkte till Zacatecas och väl framme rusade in på en offentlig toalett och snabbrakade sig innan han sprang vidare till mötet. Det är rock´n´roll.

Dagen därpå var det så dags att bege sig till playan. Jonathan och Pantoja hade däckat här och när de åkte iväg på morgonen för att ordna med sina grejer sa de "fixa er nu så kommer vi och hämtar er om en timma". En timme på mexikospråk är fyra timmar i verkligheten, fick vi erfara, men till slut kom vi iväg. Sex personer, ett trumset, en saxofon, två keyboards, ett tält och en sjuhelvetes massa packning i världens minsta bil kan ge er en aning om hur bekväm resan var. Men det spelade ingen roll för vi lirade skön musik, drack öl och njöt av det vackra landskapet under tiden. Väl framme rev killarna och deras cellist Diana av en konsert på en halvfancy restaurang innan vi åkte till vår förhyrda bungalow på stranden Sayulita och somnade gott. Jag hade turen att lotta till mig den största sängen på övervåningen med fri sikt ut mot himlen, stranden, havet och horisonten. Det sista jag såg innan ögonlocken blev för tunga och jag somnade var stjärnorna lysa upp den kolsvarta himlen och det sista jag hörde var vågorna som slog mot stranden.

Utsikten från sängen dagtid. Utanför hägrar det lilla röda tältet Julia lottade till sig.

Jag hade hört talas om Sayulita innan. Kanadensiskan Jessica hade nämligen berättat att det skulle vara en ganska laid back och hippieaktig liten by, vilket jag märkte av när jag var där. Dessvärre tyckte jag ändå att den var lite för turistig för min smak. Den genuina charmen som lär ha funnits där en gång i tiden har nog försvunnit i takt med att fler och fler läst om den i Lonely Planet. Men men, är man fast i en storstad veckorna i ända blir man ändå tacksam för den lilla strand man får. Dagen gick i solens, badandets och fisktacosens tecken, medan kvällen var tillägnad bröllopet som bandet skulle spela på. Traditionellt mexikanskt bröllop - inte någonstans. Detta var ett tvättäkta hippiebröllop där ritualer till Moder Jord genomfördes i hopp om framtida befruktning, majs och havre blandades för att symbolisera mexikanskans och hennes kanadensiske makes olika rötter och alla manliga gäster såg ut som Jesus i hampakläder. Flummigt men ändå väldigt fint. Kvinnorna var något mindre bohemiska i sina utseenden, men gemensamt var i alla fall att samtliga gäster bar vitt. Så man kan lätt säga att vi stack ut i våra färgglada klänningar. Pinsammast var när brudgummen, efter att festen på restaurangen var slut kom fram och sa "vad härligt att ni var med, vem hade anat att det skulle krävas en bunt groupies för att få igång dansgolvet". Då insåg man hur det såg ut utifrån med det helmanliga bandet och de lika många "tjejkompisarna" (vi fyra, plus två tyskor), som stod vid sidan av och dansade, klappade och log. Lite skämmigt, men ähhh.

På söndagskvällen bar det av hemåt och Julia kände redan innan hemfärden av att något inte stod rätt till i kroppen. Några timmar efter avfärd kom den så, den första spyan. Från att ha varit soloartist under kvällen och natten stämde jag och Tina dagen därpå upp i spykören. Gårdagen gick därför i utslagenhetens tecken, men nu mår vi i alla fall bra. Vi har tömt oss själva redigt så inget av ondo har haft en chans att stanna kvar, heh..

Det var nog allt för nu. Nu ska Tina, Manel och jag snart iväg och kolla på när vuxna män med gimpmasker brottas, även kallat Lucha Libre. Rapport om det kommer framöver!

Ta hand om er!

Celebert besök

Idag öppnade vi våra armar och vårt hem för allra käraste Manel som kommit långväga (Växjö represent!) för att hälsa på oss här i Guadalajara. Wieee! Som varje väluppfostrad gäst sig bör kom hon med gåvor, och mycket uppskattade sådana därtill. Vi snackar knäckebröd, lösgodis, tuttifrutti, en massa chokladkakor, curry, dipmix och tuggummin. Mumma! Jag ger det max två dagar, sen kommer allt vara slut i huset av tjoggisar.

En galning i behov av en exorcist och världens bästa Manel, a.k.a Bubbles!


Tyvärr medförde dock vår gästs besök dåligt väder så vi har inte fått många knop gjorda i dagens regn, men imorgon är vi uppe på sadeln igen för då ska vi bjuda våra allra finaste kömpisar här i Mexico på svensk middag! Needless to say sover jag inatt med mina ikonarmband under kudden och önskar att vår klena spis står pall för matlagning för 13 personer. Annars kan det nämligen bli ganska svettigt.

Någon gång på fredag bär det sedan av till en liten hippieby på stranden, där det på lördag ska upplevas en konsert alternativt ett äkta mexikanskt bröllop (vi får något tvetydiga besked kring vilket det är som gäller från mexarna) där våra musikervänner ska spela. Oavsett vilket kan det nog bli riktigt fint.

Puss puss!

P.S Manel har också en blogg. För att komma till den, klicka här D.S

Suecia, Suiza - potejto potato

Lite så känns det ibland faktiskt, för trots att mexarna är otroligt nyfikna och frågvisa så blir det alltid tvärstopp när man kommer till det spanska namnet på kära Moder Svea. "Ah, Suecia! Då är du en sån där suiza (schweiziska), va?" "Nä, i Sverige är vi suecas.." Och i det ögonblicket korvar deras ansikten ihop sig till formen av ett stort frågetecken, för mycket att smälta på en och samma gång, tycks det. "Menar du att de är två olika?" När man kommit till det stadiet av konversationen är det bara att rycka på axlarna, ta ett djupt andetag och sätta igång reciterandet av det inarbetade manus kring skillnaderna mellan de två länderna som man komponerat ihop efter femtioelfte gången ett samtal lett in på samma spår.

När jag sitter där och kör min monolog ser jag att motparten nickar artigt och kommer med inflikande "ohh", "ahh" och "jaså?", fast deras ögon i själva verket vittnar om att de egentligen ingen har den blekaste aning om vad/var Sverige är. Schweiz har de däremot hyfsad koll på och det får mig att undra; vad är egentligen dealen, Sverige? Är vi Europas blindfläck, och hur kommer det sig att folk blandar ihop oss med ett lilleputtland som knappt är känt för något annat än sin neutralitet, direktdemokrati och storbanker? Hur många genomsnittliga mexare har någonsin kommit i kontakt med någon av de tre, liksom? Vi skulle ju geografiskt sett kunna svälja typ tio Schweiz och har dessutom många fler internationella beröringspunkter för gemene man (hallå IKEA, H&M och åtminstone förr i tiden: Saab och Volvo, för att nämna några). Men varför känner ändå ingen till oss, eller för att vara mer specifik; varför vet folk i Mexiko mer om Schweiz än om Sverige? Hade Fader Fourah kommit med den luringen på "Fångarna på fortet" hade tamejfasen alla hamnat i fängelsehålan...

Hursomhaver, nu är det OS-tider och jag håller såklart alla tummar och tår för Sverige i Vancouver. Kalla ledde vägen för förhoppningsvis många fler medaljer, så nu är det bara att säga: heja heja Sverige! Jag hoppas att vi gör riktigt bra ifrån oss (eller åtminstone bättre än Schweiz)!

Livet i bilder

I downtown Guadalajara.


Pretty in pink.


Giddiup!


Ett av otaliga torg i Gdl


Solning i vår park


Jesus finns som sagt överallt. Här i fyrverkeriform.


Världens godaste drink - Yerba Buena. Kostar sisådär 20 spänn.


Jonah lirar gitarr och bjuder på skönsång.


Poet-Pantója spelar saxofon med sina Charlie Chaplin-byxor.


Och vi har det himla fint.


Vickningstacos

Konsten att åka buss

Det är nog få saker som kan orsaka osäkerhet såsom konsten att bruka kollektivtrafiken i ett främmande land, eller ens en annan stad för den delen (jag fattar exempelvis fortfarande inte hur spårvagnssystemet i Gbg funkar). Hur gör man här? Betalar man olika pris beroende på vart man ska eller är det ett fast pris oavsett hur långt du åker? Ska man säga sin destination eller bara le och räcka fram pengarna? Kan man betala kontant eller måste man köpa ett kort eller häfte av något slag? Ja, ni fattar poängen.

Jag tänkte härmed skriva lite om hur det är att åka buss i Mexiko. Vi spenderar trots allt 1-2 timmar varje dag på bussen och den är en stor del av vår vardag. Ibland är den en glädjekälla, andra gånger önskar man att man hade en kalaschnikov nära till hands som man kunde avfyra mot chaufförens bakhuvud. Spridda skurar med andra ord. Jag har dock några små lärdomar som jag tänkte dela med mig av:

1) Jesus vakar över dig. Bortsett ifrån att i stort sett alla bussar har sånt där kitschigt fluff runt backspeglarna har varje buss har sin egen "pimp my bus"-personlighet. Den vanligaste stilen är att insidan är målad i lila (hej gayfärgen) och att den är pyntad av diverse Jesusbilder som är uppsatta lite överallt på innerväggarna. Den lila Jesus-inredningens största konkurrent utgörs av den etiopiska flaggan och marijuana-bilder.

2) När man tror att en buss är full går det alltid att klämma in sisådär 20 personer till ty "ingenting är omöjligt", som Gunde Svan skulle ha sagt. Vem hade kunnat ana att mittgångarna (som är lika breda som i svenska bussar) kan rymma sisådär tre filer med människor? Man kan skatta sig lycklig om man med sitt lillfinger får tag i något som kan hjälpa en bibehålla balansen under de galna färderna. Min personliga favorit är dock när man får stå som en flamingo med enbart en fot på nedersta trappsteget samtidigt som man är semiklämd av bussdörrarna. Personligt utrymme är, som indikerat, inte att tala om och jag funderar starkt på om min andra förkylning på lite drygt en månad inte kommer från någon mysig typ som man delat luft med på bussarna.

3) En bussrutt är aldrig skriven i sten, trots att specifika linjekartor finns för varje buss. Det beror nämligen på dagshumöret hos chauffören om han vill hålla sig till det konventionella eller utforska nya territorier. I det senare fallet är det bara is i magen som gäller. Häromdagen fick chauffören för sig att genskjuta hela trafikstockningen genom att svänga av på en okänd avfart och lalla runt lite där innan han racerkörde ut på motorvägen igen. Jag satt där med ett stort frågetecken i pannan, men när jag observerade mina medpassagerare var det ingen som rörde en min. Min slutsats är att detta inte är någon ovanlighet här.

4) Kommission. Denna punkt är sammankopplad med tvåan och trean för hur obekväma de än är så ligger logiken bakom trängseln, spontanrutterna och det galna körandet i att busschaufförerna arbetar på kommission. Ju fler passagerare de kör, desto mer tjänar de. Så när man märker att busschauffören kör någon sorts gatlopp med en annan buss från samma rutt är det bara att hålla i hatten, för de tävlar nämligen om samma resenärer och det kan bli galet. Förhoppningsvis har man på sig ett par bra promenadskor för du kommer med all sannolikhet inte bli avsläppt på din hållplats utan först när en vinnare utsetts.

Det var nog allt för dagens mexikolektion. Class dismissed.

Sin palabras

Jag tänker fatta mig kort, för jag vill inte genom ord dissekera något som egentligen inte kan beskrivas. I ett av stadens ruffigare områden, hemma hos en nyfunnen bekantskap här i Guadalajara, grävde vi igår guld - big time. Kort och gott hade jag en av de allra bästa och lyckligaste kvällarna i mitt liv. Det var en åtta timmar lång glädjefest som inbegrep livemusik, skratt, dans, kärlek, härliga människor och en obeskrivlig atmosfär. Alldeles, alldeles underbart.

Kontraster

Även om mycket av det som skrivs här i bloggen återberättar en ganska problemfri vardag är jag självklart medveten om att Mexiko är ett land med många problem. Jag är otroligt tacksam över att ha hamnat i en förhållandevis säker stad som Guadalajara (även om den såklart också har sin beskärda del av problem och orättvisor), och inte exempelvis någonstans i norr där kampen mellan drogkartellerna och de statliga styrkorna i vissa fall är jämförbar med fullskaliga krig. Julia har, i sin blogg, skrivit ett väldigt bra inlägg om kontrasterna här i Mexiko. Läs om det här

Språka på allt

Bah! Det spöregnar ute och vi sitter alla tre i varsitt hörn i huset med näsorna i skolböckerna. Tentaveckan för den första av de fyra delmomenten under terminen närmar sig med stormsteg och jag är först ut på plankan. Redan imorgon ska domen avkunnas och mina spanskakunskaper sättas på prov. Jag har bunkrat upp med ett berg av tilltugg bestående av tomma kalorier och noll procent i vitalt näringsinnehåll som förhoppningsvis ska lyckas hålla mig vaken under småtimmarna. Redan nu börjar dock motivationen tryta och jag finner mig mer intresserad av att klura ut hur den mexikanska slangen är funtad är att böja regelbundna och oregelbundna verb i all oändlighet.

Jag har nämligen kommit till insikt om att min vardagsspanska funkar alldeles utmärkt för dagligt bruk i affären, med folk man möter på gatan, lärare osv, men i en situation där man befinner sig bland ett gäng unga mexare hade mitt språk lika gärna kunnat åldersdateras ända tillbaka till dinosauriernas dagar. Varför fick man exempelvis inte lära sig i skolan att "prutt" på mexikansk-spanska har kan ha universalinnebörden av allt ifrån "läget då?", "jag är full", "snabbt", "problem", "bra" osv. En hel vetenskap uppenbarar sig plötsligt runt pruttarna. Fascinerande. Därför sitter jag nu och lär mig allt jag behöver veta för att kunna bli en värdig tapatía (slang för guadalajara-bo) och slippa säga "que?" efter varenda mening. Jag föreslår att ni gör detsamma, särskilt om ni planerar att åka till Mexiko en vacker dag. Det är rätt roligt, ska ni se.

Nu: tillbaka till skolböckerna!

Puss!

Sand mellan tårna

Den gångna helgen åkte vi och campade på stranden la Manzanillera, långt ifrån avgaser, storstad och civilisation. Det var fantastiskt underbart. Vi var i stort sett de enda där (med "enda" menar jag vår lilla grupp på 150 personer) och dagarna spenderades genom uteslutande oproduktiva handlingar såsom latande på stranden, badande, öldrickande och allmänt mysande. Ganska skön omväxling efter all skolhets med dagliga läxor och uppgifter, med andra ord. Det något obekväma faktumet att vi sov i tält kompenserades med råge av den utsikt vi åtnjöt varje gång vi öppnade samma tält. Med turkost hav och en vacker strand framför sig var det svårt att inte vara ödmjuk.

Två som definitivt borde vara ödmjuka är Tina och Julia för de råkade hamna olyckligt bland de starka strömmarna och vågorna och släpades upp och ned för stranden vilket resulterande i uppskrapade sår lite överallt på kroppen, tillhörande chock och en än större portion respekt för havet än innan. Min egna ödmjukhet borde utökas till att även inbegripa insikt om min egen enfald. Vid 26 års ålder borde man veta bättre än att ligga en heldag på stranden under gassande sol utan att använda solskyddsfaktor. Jag har inga ord, jag skäms. Min grisrosa hy är en plågsam påminnelse om en läxa jag förhoppningsvis lär mig en dag.

När mörkret väl föll doldes våra kroppsliga skavanker av den förmånliga ickebelysningen och vi kunde släppa skammen lite. Kvällarna bjöd på fest under ett rangligt tak på stranden. Halvsprängda högtalare spelade låtar rakt av någons playlist vilket ibland bjöd på charmerande zappande. På något konstigt vänster blev jag, mitt i en pågående diskussion med någon på dansgolvet (även känt som stranden), ofrivilligt indragen i ett sånt där kitschigt copacabana-danståg och personen bakom mig ägnade mer tid åt att bakhållspussa mig på mina kinder än att dansa med i tåget. Högst bisarrt var det. Jag vände mig om för att se vem det var men jag hann knappt uppfatta ansiktet innan tåget löstes upp och min mystery-kisser försvann in i folkmängden. Efter det återsågs vi aldrig mer.

Nu är jag tillbaka bland avgaserna i storstaden och civilisationen och det känns helt OK. Jag orkar inte ladda upp bilder på bloggen eftersom vårt internet är segare än Kristina Lugn, men däremot kan jag dela med mig av en partylåt jag hörde för första gången när jag var i Panama för fyra år sen och som fick en kär revival i helgen med tillhörande allsång.

Håll tillgodo!