Drömmen om VISA

Allt strul med pengar och mitt VISA-kort de senaste veckorna verkar ha traumatiserat mig mer än jag trodde. Inatt drömde jag att jag var höggravid. Med vem vet jag inte, det framgick inte så mannen måste ha varit oviktig i sammanhanget. Men det knäppaste var att läkarna kunde konstatera att förutom att jag hade ett barn därinne så simmade även mitt VISA-kort runt i kroppen och de visste inte hur de skulle få ut det, något som var en "absolut nödvändighet" innan själva förlossningen kunde sätta igång, enligt läkarna.

Ganska lustigt drömtema med tanke på att mitt kort på riktigt försvann i förra veckan och med tanke på att återvändandet till Mexico medfört mer strul och otur än jag oftast upplever på ett helt år. Hursomhelst, precis som spänningen i drömmen kulminerade och en storm utbröt ringde Julia mig, på riktigt alltså, för att höra om jag skulle följa med till gymmet. Neeeej! Efter det var det såklart omöjligt att hitta tillbaka till drömmen, sjukhuset och stormen och få reda på svaret: skulle de lyckas få ut VISA:t? Så huruvida kortet någonsin skulle uppenbara sig är det ingen som vet, ingen som vet..

I verkligheten hittade jag det dock lyckligtvis efter fem dagars frånvaro. :)

Den gamle och boken

Det är inte bara Sverigedemokraterna som har en bestämd uppfattning om svenskhet och vad som definierar en riktig svensk. Här i Mexiko får jag alltid höra: "Va, är du verkligen svensk? Men du ser inte svensk ut, du är ju inte blond och lång". Tung suck. "Nej det är jag inte, och alla mexikanare har inte mustasch, bär sombrero eller rider på åsnor bland kaktusarna ute i öknen heller" är ett svar som balanserar på min tungspets men som jag än så länge lyckats hålla inne med.

I våras någon gång gick Tina och jag till stadens äldsta cantina, belägen några kvarter från den stora katedralen. Det är mer regel än undantag att Tina får applåder och hurrarop av 60+ gubbarna som är genomsnittsklientelet när hon kliver in genom portarna, och denna gång var inget undantag. Denna långa blonda nästan utomjordiska varelse, vars ben aldrig tycks ta slut. Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i deras gubbsjuka små huvuden. Hursomhelst, just denna kväll kom en herre fram till henne som påstod sig vara konstnär (det är för övrigt lustigt hur alla män man pratar med "råkar" vara just konstnärer, författare, filosofer, debattörer eller något annat "intressant") och som menade att han alltid haft en fascination för Sverige och velat besöka vårt kära Moder Svea. Såklart. Men vad är då källan till hans fascination? Varför just Sverige?

Och här kommer det som fick båda oss att dra på smilbanden. För många, många år sedan, förklarade gubben, hade han läst precis den bok jag nämnde för några månader sen i bloggen där en italienare(!) fått för sig att bena ut myterna om Sverige och svenskarna och förklara varför vi svenskar är som vi är. För den som inte minns mitt tidigare inlägg om boken beskriver den bland annat att svenska män är dåliga på att uppfylla svenskornas sexuella behov och att vi av den anledningen föredrar latinoälskare. Författaren skriver även att vi skickar våra mentalsjuka på kostsamma semestrar till varmare breddgrader under vinterhalvåret. Helt uppåt väggarna alltså, men det roligaste är alltså att denna bok, förutom att bara vara en dammig bok jag hittade på ett loppis, alltså är källan till att intresset för Sverige väckts hos åtminstone en person i det här landet.

Att en mexikanare som kanske aldrig tidigare stött på en "riktig svensk" tror på sådana saker är naivt men förståeligt. Att en Sverigedemokraterna har lika banala föreställningar om vissa människor låter jag bli att kommentera.

Skit ska ha skit

Igår kom vi hem efter en femdagarsturné i självständighetens och revolutionens namn. Som jag skrev i förra inlägget var jag lite nervös med tanke på förra årets tråkigheter. Vilken vidskeplig själ som helst skulle dessutom gjort i byxorna om han, precis som jag och Tina, under vår promenad till bussen, av en ren slump gick förbi ett femtal olika rullstolsaffärer. Vad fan, liksom? Men inga bomber och granater denna gång, turligen. Säkerheten var på topp och vi fick gå igenom metalldetektorer och bli kroppsvisiterade såväl som lämna ifrån oss vattenflaskor.

Däremot skedde ett annat missöde. I samma veva som vi såg presidentens helikopter flyga in över torget och folksamlingen började jag känna mig yr. Det blev snabbt värre och snart snurrade allt, jag började se suddigt hade svårt att få luft. Paniken var ett faktum, jag var tvungen att ta mig ut ur den packade folkmassan, nu nu nu. Jag trodde det rörde sig om cellskräck, vi hade stått som packade sardiner längst fram utan möjlighet att röra på oss i över en timme, men även när jag hade trängt mig ut från folkmassan dröjde det sig fortfarande kvar, det jobbiga illamåendet. Jag behövde spy, men kön till bajamajorna ringlade sig ofantligt lång och jag kände att jag inte hade tid att vänta så jag sprang istället bort till ett hotell där jag övertygade receptionisten att låta mig använda deras toalett. Men väl framme kände jag att, nej det va nog inte att spy jag behövde utan... ja, ni hajar. Inifrån mitt mörka lilla bås hörde jag fem minuter senare presidenten Felipa Calderons tal till nationen eka: "Viva Mexico!" utropade han. "Viva!" svarade folket. "Viva Hidalgo!" (Manuel Hidalgo, prästen som startade självständighetsrörelsen), "Viva!" osv osv. Först kändes det lite surt att ha stått i 2 timmar och väntat på presidenten på denna historiska dag bara för att, fem minuter innan han klev ut, drabbas av akut illamående. Men medan jag satt där och kontemplerade insåg jag hur passande det egentligen var: varför ska jag stå där och hurra för någon som orsakat så mycket skit i ett land som egentligen är så himla bra?

Jag kom tillbaka till Guadalajara efter fem dagar utan internet och möts av beskedet att Sverigedemokraterna nått riksdagen. Från en skit till en annan.

Viva México cabrones!

Idag är det en viktig dag här i Mexico, idag firas nämligen 200 år sedan självständigheten och 100 år sedan revolutionen. Sveriges 6:e juni kan slänga sig i väggen, är det några som vet hur saker och ting ska firas är det mexarna! Som en rumskompis sa: "här i Mexico firar vi allt - från husdjurets första bajskorv, till ett VG i betyg, för att inte tala om födelsedagar, helgondagar och nationaldagsfirande." Med detta i ryggsäcken lär idag och imorgon bli balla, riktigt balla. Om inte...

Förra året under självständighetsfirandet slängde någon in en granat i en folkmassa i Morelia och dödade runt femtio och lämnade lika många skadade, somliga för livet. Av den anledningen drar jag idag på mig dubbla Jesusarmband och ber en sån där "snälla Gud, vaka över mig idag så lovar jag dig att vara dig för evigt trogen"-bön (med fingrarna i kors bakom ryggen) när jag åker iväg till Dolores Hidalgo, där självständighetens vagga ligger och dit presidenten kommer flyga in med direkthelikopter efter sitt tal i Mexico City. Mamma Mia. Men går det illa så kommer jag säkerligen att ha haft det kul på vägen.

Puss!!

Guess who´s back....

...back again,
Paco´s back,
tell a friend...

Ja, nu är jag minsann tillbaka! Vindarna har vänt och läget ser ljusare ut. Ett nytt bankomatkort, som fungerar, har landat i mitt knä. På kuppen blev jag bästis med en tokskön konsulatdam som ser exakt ut som Joan Collins a la 80-tal. Förutom pengafrågan är även husfrågan löst för numera har jag tak över huvudet i mitt alldeles egna hus! Hemlöshetsdagarna är förbi, hejs svejs! Rummet är en blygsam liten bunker utan fönster men det ligger i ett fantastiskt gammalt kolonialhus med vackra kolonner, kakel och högt i tak och bäst av allt: det ligger bara fem kvarter från mitt favoritcafé där jag trängs med schackspelande gamla gubbar. Det går bra helt enkelt bra nu, kompisar, det går bra nu.

Pissa i motvind

Suck! Ja, jag kan nog inte summera det bättre än så. Sedan Costa Rica har flytet försvunnit och oturen integrerats in i vardagen. Från haveri med ombokning av flygbiljett, till insikten om att man blivit blåst av en manipulativ gris, till kontokort som inte fungerar och en svensk bank som gör allt annat än saken bättre, till motgång i hemletandet, till ens dator som fungerar lite när den vill, till studieoro och fan vet hur många saker till.

Jag önskar jag vore en björn som kunde gå i ide tills vinden vänder.