The End

Till de som har orkat med ända hit kommer en tröst: slutet är nära! Jag tänker inte avsluta med något utdraget och tungt inlägg som summerar allt jag varit med om in i minsta detalj, utan jag vill avsluta kort, kärnfullt och glatt. Därför tänkte jag ha en liten prisutdelning. Jag har än så länge inte råd med någon hipp kändis som programledare, så ni får helt enkelt nöja er med mig. Here it goes, vi börjar med...

DET MEST UTTJATADE
Denna var svår men efter långa och många överläggningar med juryn bestående av mig och mig själv har jag kommit fram till två segrare. På delad förstaplats har vi... (trumvirvel) tadaaa: mansgrisar och "jaha du är från Schweiz alltså?". "Nej, jag är från SVE-RI-GE". Lika tung suck åt bägge, om än något tyngre åt grisarna, som finns överallt verkligen.

STÖRSTA ADRENALINKICKEN
Att åka pulka nedför en nicaraguansk vulkan 74km i timmen, aaaaaah!

TILLBAKA TILL BARNDOMEN-PRISET
Jag hade tydligen en omedveten fascination för undervattensgrottor visade det sig för när jag väl hamnade i en kände jag mig som ett lyckligt litet barn. Löjligt kul var det. På andraplats hamnar trädkramningen i Yucatan. Jag kände mig liten men jag kände mig bra. Och dagen därpå var jag som pånyttfödd. Mer trädkramning åt folket!

MEST SJÄLVDISTANSERADE
Minns ni couchsurfar-Julian? Den rödhårige snobben jag och Julia bodde hos i fyra dagar innan vi flyttade till vårt bunkerhus. Detta lilla slöseri med människokött hade förutom en dryg och självupptagen attityd mage att bli sur på oss för att vi inte träffade honom något, trots att vi bjöd in honom på event han inte behagade att dyka upp till. Något han i motsats inte gjorde med oss. Han skickade även över sin mamma(!) att skälla ut oss för att vi träffar hans vänner och inte honom. Men pricken över i:et var när jag skickade en facebook shout-out till alla människor jag träffat i Mexiko och tackade dem för den här tiden och Julian, först ut med att kommentera, kärnfullt säger: "Varsågod". Haha! Man måste bara älska hur världsfrånvänd människan är.

DET MEST UNDERSKATTADE
Mycket kan man säga om Guadalajara men staden har de trevligaste taxichaufförerna jag någonsin stött på. Jag gjorde en ovetenskaplig undersökning på samtliga ställen jag besökte, såväl i Mexiko som Centralamerika, och slutsatsen är fast som berget: Guadalajara - du är bäst! Jag har pratat med Guadalajaras taxichaufförer om spansk erövring (la Malinche, indiankvinnan som förråde aztekerna till förmån för spanjorerna, var Mexikos första prostituerade fick jag bland annat höra), knarkkriget, spanska kontra svenska efternamn (en chaffis kunde inte förstå hur vi i Sverige bara hade ett efternamn var, det bäddade ju för en massa missförstånd såsom incest bland halvsyskon), borderjumping (en chaffis berättade för mig hur han gick tillväga för att lura myndigheterna) osv osv. En outtömlig källa av fascination och en krydda i resandet.

DET MEST STABILA
Stammiscaféet på Pedro Moreno, Café D´Val, som stått där i vått och torrt. De gamla gubbarna är alltid desamma, kaffet och maten likaså, servitriserna vet vad jag vill beställa innan jag öppnat munnen och samma tondöve xylofonspelare ställer sig alltid utanför caféets ingång vid exakt samma tid och river av exakt samma hjärnblödningsframkallande trudelutt vareviga dag. Café D´Val är min klippa i stormen.

DET MUMSIGASTE
Jag är väldigt svag för stekarna på en argentinsk restaurang vi varit på, men eftersom inte det är traditionell mexikansk mat räknas det inte. Därför går priset till Sopa Azteca. Så enkel, så raffinerad, så god. Tortillasoppa med tomatsmak, innehållandes avocado och ost bland annat. Som efterrätt väljer jag skivad mango med chilipulver och limesaft - mumma!

DET MEST UPPSKATTADE
Att faktiskt ha hittat två mexikanska tjejkompisar. Av någon anledning är det svårt som tjej att hitta tjejkompisar i Mexiko. Allt handlar om kille + tjej = sant.
Alla är ute efter en partner och ingen går ut för att hitta kompisar. Därför blev jag så glad när jag lärde känna de två tjejerna som kom att bli mina enda riktiga mexikanska tjejkompisar, och shit vilka sköna typer de är!

DET TRÅKIGASTE
Att höra att vår vän Pepes pappa blivit ihjälskjuten av folk ur en knarkkartell. Eller att höra att Gallos bror också blivit ihjälskjuten. Eller att en fransk utbytesstudent drunknade på en resa till playan en vecka efter att hon anlänt till Mexiko. Eller att en spanjorska gick bort efter att en mexikansk läkare underlåtit att undersöka henne och bara skrev ut smärtstillande medicin när hon besökte honom efter att ha gått omkring med magsmärtor i en månad. Eller att folk dör på löpande band i allmänhet i Mexiko.

DET VACKRASTE
Kopparkanjonen i Mexiko var hänförande. Ord kan inte beskriva känslan av att vara där.

DET FULASTE
Alla gubbslem. Ja, jag har redan nämnt mansgrisarna, men de är så fula så de förtjänar ett helt eget pris också, inte bara delad plats.

DET STORA GÄSPPRISET
Detta pris går oavkortat till mitt Mexikanska universitet - Tec de Monterrey. Privat, exklusivt och helt värdelöst. Kass kvalitet på utbildningen och en vedervärdig politik i allmänhet. Tydligen med för fina gräsmattor för att sitta på dessutom. Är även nominerad till det stora bajsbombspriset.

DET STORA REPETITIONSPRISET
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Chili, Lime och Tortillas. Tortillas, Chili och Lime. Lime, Tortillas och Chili.
Behöver jag upprepa det mer eller förstår ni poängen?

DU VET ATT DU LEVER-PRISET
När du sent på kvällen av misstag hamnar i mörka kvarter med igenmurade fönster, folktomma gator, förfallna hus och enbart killar med rakade skallar och gängtatueringar på gatorna vet du att du lever och att du gärna så förblir.

BÄSTA MINNET
Oj, det finns många men en favorit är glädjefesten i vår vän Jonathans hus den där kvällen i januari. Åtta timmar av lycka, skratt, musik och dans gav mig till slut kramp i kinderna av allt smilande.

Likt min tid i Mexiko har härmed även prisutdelningen kommit till sitt slut, men det var himla trevligt så länge det varade. Tack alla ni som har följt bloggen under den här tiden ett särskilt tack till er som kommenterat den både inom och utanför bloggen. Ta hand om er så ses vi snart igen - i cyberrymden eller ännu bättre: i verkligheten.

God Jul och Gott Nytt År!

Ett strå i Panama-hatten

När man ska resa hem efter en utlandssemester vill man bara komma fram så snabbt som möjligt, och efter Mexiko ville jag bara hem, jag hade ingen lust att upptäcka något nytt däremellan. "Är jag inte här vill jag vara hemma", tänkte jag. I mitt fall kom dock min hemresa från Mexiko att bli en fem dagar lång en. Eller egentligen inte, men det kändes så eftersom jag på grund av mitt stela flygbolag var tvungen att bekanta mig med Panama i 2,5 dagar innan jag kunde påbörja den långa färden hem till Sverige.

"Jag får väl göra det bästa av situationen", tänkte jag och lämnade Guadalajara precis som hela staden gjorde sig redo för storslaget Halloweenfirande och än mer spännande: Dia de los Muertos-firandet (översättning: De Dödas Dag). Det sistnämnda skulle gå av stapeln samma dag som mitt flyg till Sverige skulle avgå från Panama City. Surt var bara förnamnet.

Men avstickaren till Panama visade sig inte vara så illa som jag hade trott. Jag träffade en amerikanska, Michelle Susanne eller Susanne Michelle (jag lärde mig aldrig ordningen och kallade henne bara "Susanne" i slutändan) som liksom jag reste ensam. Hon delade såväl min torra humor som mina erfarenheter av märkliga latinomän och vi bondade så pass mycket på en chickenbus på väg någonstans att vi missade vår hållplats och fick ta en taxi tillbaka. Jag blev fäst vid den där Susanne, som visade sig vara svenskättad och en hejare på pingis. Tillsammans åkte vi till Panama-kanalen och beundrade denna löjligt avancerade konstruktion. När vi tittade på en informationsfilm om kanalens historia och konstruktion tillsammans med vad som tycktes vara hela Floridas pensionärsbefolkning utbrast hon besviket: "men alla som dog då, varför nämnde de inte alla de döda?". "Va?" svarade jag. "Jomen det var ju sjukt många som dog under bygget av kanalen", sa hon. Det var nyheter för mig och precis som hon påpekade nämndes inget om det i filmen. När vi gick ut från biosalongen letade vi därför upp en informatör som vi passade på att fråga om just det. Han sade att cirka 50.000 personer, som man vet om, som dog under bygget. Men på den tiden förde man inte särskilt noggranna register över vem som fanns på plats och vem som inte fanns, så det är mycket troligt att dödssiffran är ännu högre. Och det nämndes alltså inte med ett enda ord i informationsfilmen.

Susanne åkte vidare till nästa destination redan samma kväll och jag återvände till mitt rum, packade mina väskor och for sed tidigt i gryningen hem till Sverige. Panama var inte så illa, trots allt: ett strå i Panama-hatten för Panama!

Låt den sista ljuva tiden...

Del två i Guadalajara började som sagt med kaos. Efter den sköna backpackingen genom Centralamerika i somras möttes vi enbart av motgång och otur när vi återigen vandrade mexikansk mark. Vi gick och lade oss till mörka utsikter och vaknade till om möjligt ännu mörkare tider. Det var rent ut sagt skitjobbigt. Ekonomin, boendesituationen, framtiden - allt var kaos. Och när man trodde att det inte kunde bli värre, blev det det.

Jag är obeskrivligt tacksam över att vi hade människor som hade en extra fallskärm att låna ut när man befann sig i fritt fall. Som exempelvis Paco, som körde runt oss till alla stadens bankomater i hopp om att åtminstone någon av dem skulle acceptera våra kort, när vi var helt panka och inte hade en peso på fickan. Jag är tacksam över att samma Paco frågade om vi var hungriga när vi skämdes för mycket för att be vår fattiga studentkompis om pengar eller mat, och köpte oss en pizza när han såg våra håglösa blickar glimra till. Eller Louis, en australiensisk kompis från snobbuniversitetet som vid tillfället var långt ifrån en nära vän, men som trots det öppnade sitt hem för oss och erbjöd oss tak över huvudet i en vecka när vi befann oss i den djupaste av svackor. Eller Julia som ringde min bank från Sverige när jag inte hade pengar att tanka på mitt skypekonto och försökte få klarhet i vad problemet var. Och med tiden och med hjälp av snälla människor löste sig till slut problemen, det ena efter det andra. Lättnad. Vi kunde återgå till att leva igen.

Mina sista månader i Mexiko var just det: levande. När orosmolnen hade skingrats kunde jag släppa ångesten och bara vara. Kanske var det vetskapen om att jag var inne på de slutgiltiga kapitlen i historien om Mitt Mexiko som gjorde att jag kände ett lugn. Snart är jag hemma igen men innan dess, låt mig bara stanna upp och uppskatta det jag har här, tänkte jag. Och det gjorde jag. Varje gång jag gick omkring i mitt hem blev jag lycklig - det var ju bara så fint! Och mina rumskompisar var ju de bästa jag någonsin kunnat önska mig: alltifrån den smågrinige och mumlande Simpsonsfanatikern Leo, till Wendy vars humör pendlade som en berg-och dalbana, till Jonathan som pratade så snabbt att mina ögon gick i kors men som alltid fick mig att skratta, till Till, ja, en av mina rumskompisar hette faktiskt så. Till var tysk, underbar och han hade ett gnäggande skratt som från början drev mig till vansinne men sedermera kom att skina upp mina dagar.

Det känns lite som när man arbetar jättehårt i ett år för att spara ihop till en långresa för de där sista två månaderna kändes som min utdelning, min belöning. Alla de människor jag knutit till mig och inte minst sållat bort under det första halvåret gjorde att kvar fanns bara guldkornen och människorna som gjorde mina sista veckor lite, lite bättre och som gör att jag i Mexico hittat ett nytt hem och i många delar av världen har människor jag vet är vänner på riktigt.

Jag är mer än nöjd.

Med ett leende på läpparna

Jag börjar med resan.

Jungfru till trots är jag inte en särskilt planerande människa. Mañana mañana-mentaliteten och "det löser sig"-tänket har de senaste åren sakta men säkert tagit över mitt tidigare åh-så-ängsliga väsen. Faktum är att få saker som jag får för mig att göra är särskilt genomtänkta eller planerade, och min semester till Yucatanhalvön var inget undantag. Precis som jag blev färdig med packningen kvällen innan avfärd parkerade jag mig, tillsammans med mina rumskamrater, framför tv:n och tittade på nyheterna. Ungefär halvvägs in i rapporteringen visade de ett inslag om en tropisk storm. Bilder på palmer som vek sig dubbelt av de kraftiga vindarna, kraftiga regn, människor som vadade fram genom floderna som förr brukade vara gator fick oss att gapa stort och utbrista "no mameees". Vart skedde detta någonstans? Jo, självklart på Yucatan. Bra jobbat P-G, varför googlade jag inte vädret innan jag bokade biljetten? Mina roomies skrattade skadeglatt åt min enfald, nu behövde de ju inte längre vara avis för att jag skulle lapa sol på playan medan de blev kvar och tragglade Guadalajara som alla andra dagar.

Oavsett vad beslutade jag mig för att åka. Bära eller brista (bära eller blåsa kanske hade varit en mer passande liknelse), tänkte jag, i värsta fall säljer de väl säkert ändå gummistövlar därborta. Jag anlände till ett molnigt men varmt Mérida någon gång på förmiddagen! Yes, vilken lycka - inga tropiska vindar eller regn! Rätt omgående hittade jag tre personer som blev mina nya mexikanska kompisar och som jag kom att umgås en hel del med under resten av resan. Det blev visst en bra start på resan och bra början på avslut på min tid i Mexico, tänkte jag.

Under dagen gick vi på museum och bekantade vi oss med staden som jag nog måste ranka som en av mina topp fem i Mexico. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det var som gjorde Mérida så speciellt, det var bara någonting i atmosfären. På kvällen hamnade vi på en bar. Någonstans under kvällens gång blev jag även bekant med en person som jag numera tydligen är förlovad med. I alla fall på Facebook, eller rättare sagt: på hans profilsida på Facebook. Att vi skulle komma att bli förlovade i hans inbillning visste jag dock inte då, och gick därför med på att följa med honom till en cenote en timme utanför Mérida dagen därpå. Cenote är ett slags underjordiskt vattenhål som skapades på Yucatanhalvön när meteoriten som dödade dinosaurierna slog ned strax utanför halvön för flera miljoner år sedan. Trycket gjorde att berggrunden öppnades och skapade underjordiska grottsysten där havsvatten trängde in. Hur imponerande och mäktigt som helst. En vän som har dykt i många av de grottorna berättade om hur han sett kompletta människo- och dinosaurieskelett därnere. Jag nöjde mig med att snorkla och bara det var häftigt nog, jag kände mig som den lilla sjöjungfrun.

När jag kände att jag var färdig med Mérida och när min inbillade fästman började bli lite för fäst vid mig begav jag mig därifrån. Nog med kultur och galenskaper, nu vill jag ha hav, mayaruiner och avkoppling! Tulum var destinationen. Jag mötte upp mexikanarkompisarna igen och vi bestämde oss för att hyra cyklar och cykla runt bland olika ruiner. När jag fick syn på en enorm trädstam mindes jag vad en shaman jag träffade i Mérida hade sagt till mig, och mer specifikt hans råd till mig: krama ett heligt träd och släpp dina sorger. Bland barnfamiljer och diverse turister klättrade jag därför upp på de enorma rötterna och tog ett rejält famntag om ceiban. Jag kände mig som Emil i Lönneberga när han ömsint säger "du och jag, Alfred" till sin klippa i stormen, Alfred. Trädet hade för mig inget namn, men det var ändå jag och det just där och då.

Mexikanarna och jag skildes åt efter heldagen tillsammans och jag åkte tillbaka till Tulum, de till playa del Carmen. Jag var återigen solo men inte ensam för överallt träffade jag människor som gjorde resan minnesvärd, från amerikanen E-J som byggt stigar och vägar större delen av sig 50-någonting-åriga liv och vars psyke var lika starkt som hans kropp. Eller de två flirtiga maya-killarna jag spelade kort och skrattade med samtidigt som de berättade spökhistorier från trakten. Eller en kanadensiska som var lika gåtfull som all världens mysterier tillsammans. Eller den unge muskelknutten som var lika högljudd som hans kropp var muskulös, men som bakom alla biceps, triceps och allt vad det heter bara var en liten osäker pojke.

Jag åkte därifrån med ett leende på läpparna och jag sitter här nu och tänker tillbaka på det med exakt samma leende på läpparna.

Tillfälligt avbrott

Ja, vad som hände med uppdateringen om Den Fantastiska Semestern kan man ju undra... Nu när jag bloggaktiverar mig själv en knapp månad senare befinner jag mig så långt från Yucantans drömska värld som överhuvudtaget är möjligt - jag är tillbaka i Sverige.

Som ni förstår är det dags att börja avverka denna bloggen, men jag tror inte på idén om att riva av plåster snabbt, utan jag är mer för långsamma, smäktande och plågsamma farväl. Det känns dessutom mer hedrande gentemot allt jag levt, känt och sett de senaste tio månaderna av mitt liv.

Därför ska jag nu i steg för steg ta farväl av Mexiko och min tid där, på det sätt jag tycker det bör göras. Häng gärna på!

Puss!

Vykort!

Jag ar pa semester och har det oforskamt bra. Jag tyckte att jag fortjanade en sista get-away innan jag get-awayar tillbaka till Sverige igen om snart tva veckor. Att ladda mina batterier med solsken for att orka med den langa svenska vintern, om man sa vill. Destinationen blev Yucatanhalvon, den enda delen av Mexico som fattades att checka av pa listan innan jag kunde atervanda hem och kanna mig nojd (for ett litet tag i alla fall). Jisses, sager jag bara! Snacka om att overtraffa mina forvantningar. Tokfint ar det, snudd pa magiskt, och jag har sett och gjort sa mycket som bara vid tanken pa det varmer mig inombords och far mig att ga omkring med ett fanigt dumflin pa lapparna. Sen att jag traffat en massa harliga sjalar pa vagen ar bara ett av manga plus som gor att denna vecka kommer att etsa sig fast i mitt minne ett bra tag.

En mer genomforlig text om upplevelserna har kommer forhoppningsvis snart. Tills vidare far ni noja er med lite bilder.

Karlek!

Porque yo en el amor soy un idiota

Igår kväll hamnade jag på en salsaklubb vid namn la Mutualista. Det blev inte så mycket dans denna gången utan mest trevligt mingel och flams med gamla vänner och några nya bekanta.

Precis som vi skulle göra sorti spelade bandet denna låten, som är en av de där jag tycker så himla mycket om när jag hör den, men som jag alltid lyckas glömma bort efteråt. Denna gången var jag dock snabb att plocka upp mobilen och plita ned några sångrader för att kunna googla fram den vid ett senare tillfälle. Den handlar, precis som alla andra latinolåtar, om kärlek och mer specifikt olycklig sådan. Igenkänningsfaktorn tycks vara hög för den brukar alltid lyckas frammana en allsång i refrängen som lyder: "när det kommer till kärlek är jag en idiot".

Oh yes, alla har vi väl varit där någon gång...