Den första gången jag satte mig på en motorcykel var någon gång i våras, typ april-maj. Det var under en utekväll i Guadalajara och undertecknad var lite pa kanelen efter att ha spenderat timmarna innan på en "ladies night" med öppen bar. Jag tyckte att MC-skjutsen som erbjöds av en väns vän verkade ball och kravlade således mitt ograciösa jag upp bakom föraren. Den tajta kjolen jag hade valt kvällen till ära visade sig då inte vara mitt bästa val, jag behöver nog inte gå in på vidare detaljer kring varför. Men förutom det lyckades jag bränna mig pa insidan av ena vaden då jag klev av på "fel" sida av hojen och råkade komma åt det stekheta avgasröret. Det fräste till som när man lägger en kall köttbit i en varm stekpanna och än idag har jag en fin souvenir i form av ett brunt märke på samma ställe.
Hursomhelst, farden var kul men tyvarr slut pa ett ogonblick. Vi snackar 5 minuter max. Med detta hyfsat frascht i minnet blev jag lite extra glad nar min costaricanska kompis Cheo insisterade pa att vi skulle ta hans motorcykel for att aka och halsa pa seniorparet Doña Marta och Don Gilberto i nagra dagar. Fran San Jose till den lilla byn Rio Cuarto ar det en narmare 5 timmar lang fard och den kan summeras med det fantastiska ordet: wow! Varfor har jag inte gjort detta tidigare?! Forutom att det var otroligt vackert forhojs hela kanslan av integrerandet av de ovriga sinnena; lukterna som forandras, fran vat asfalt, nyklippt gras och folk som eldar med ved till grisfarmar och storstadsavgaser. Lagg dartill kanslan av vinden som blaser, solen som varmer skont och regnet som duggar. Frihet i en liten ask! T.o.m trasmaken i roven kandes som att den horde till. Det kunde helt enkelt inte bli battre!
Dagarna i Rio Cuarto gick at till att, forutom att bara vara och umgas med Doña Marta och Don Gilberto, aka nedfor gamla kara memory lane pa MC. Gamla platser forknippade med fina minnen besoktes, andra kompisars vardfamiljer tittades till och inte minst iakttig vi var gamla by och konstaterade hur den var likadan men anda annorlunda. Haket som de gamla vannerna brukade samlas i for att dricka nagonslags vaniljshake i centralamerikansk tappning (dvs pulver + mjolk) en gang i veckan finns numera inte kvar, vilket smartade lite att se, men daremot har nya platser tillkommit.
For att fa lite variation valde vi att ta en annan vag tillbaka till San Jose an den som forde oss dit. De slingriga vagarna och femtimmarsfarden tycktes inte lika lockande nar det val var avklarat en gang, sa alternativet fick bli att aka via San Miguel och en vag som gar hogt uppe i bergen. Saken med den vagen ar att vi kanner till den mer an val, vi har akt dar manga ganger forr. Den ar fantastiskt vacker, man sitter liksom bara hanford och gapar. Vattenfall, gronska, serpentinvagar, vackra broar, floder - ja den har verkligen lite av allt. Eller hade kanske man ska saga, for saker och ting forandras..
For ett ar drabbades omradet runt var by, Sarapiqui, San Miguel och inte minst bergen med de vackra vagarna av ett kraftigt jordskalv. Jag tror det uppnadde 6,2 pa Richterskalan. Pa laglandet var det "bara" ett kraftigt skalv, men uppe i bergen hade skalvet eftereffekter i form av jordskred. Sa de forr sa grona omgivningarna ovanfor bergen ar nu bara kala. Dar finns inget, bara tom, kal och karg berggrund. Det var chockerande att se, jag kande inte igen mig. Att dessutom se enorma stenbumblingar ligga mitt pa vagen (och vissa av dem fortfarande dingla lost ovanfor oss), en vag som om den inte hade enorma hal i sig, forsvann ut i den djupa avgrunden. Jag vet inte hur manga manniskor som miste livet och om det kandes surrealistiskt att fardas pa en vag man kanner till men inte langre kanner igen sa kom verkligheten ikapp nar vi akte forbi overgivna hus som numera bara var tomma skal, i vissa fall med raserade tak, trasiga fonster eller med nagon forsvunnen vagg. Det sorgligaste for mig var dock ett hus dar enbart golvet och en toalettstol var kvar. Jag vill inte ens tanka pa hur manga som befann sig i huset nar resten fordes med ned i intet.
onsdag 18 augusti 2010
söndag 1 augusti 2010
Ö-liv
Oh yes, yours truely ar fortfarande i Nicaragua, narmare bestamt i strandstaden San Juan del Sur. Inte langt harifran spelar de in den amerikanska versionen av Expedition Robinson. Lite fusk att inte ens befinna sig pa en o, ansag jag sa en vacker dag tog jag mitt pick och pack och for till Isla de Ometepe i Nicaraguasjon som ar centralamerikas storsta sjo. Mitt resesallskap var Julia och en nyfunnen nicaraguansk van som vi larde kanna i Leon vid namn Adan. Aven en liten britt vid namn Simon som vi larde kanna i Granada uppenbarade sig nagonstans pa vagen och gjorde oss sallskap.
Dar spenderade vi tva och en halv dag genom att ga runt i naturreservat, titta pa olika djur, beundra sjoutsikten, svettas, drankas i tropiskt regn, bada i sjon som ar hem at tjurhajar (jag bangade men Julle hade stake nog), dricka rom och mest av allt bara relaxa. Som vanligt blev inte halften av sakerna pa att gora-listan gjorda, men jag kanner mig nojd anda, mycket nojd.
Det faktum att hela on bara har en endaste bankomat och att bussar som forbinder de sma samhallena pa on bara gar sisadar tva ganger om dagen gor att jag numera ocksa kanner mig som en fd Robinsondeltagare. Ok, lite overdrivet kanske, men jag var i alla fall pa en ö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
