Tuxpan

Vi är nyss hemkomna från en fantastisk heldag i den lilla byn Tuxpan, belägen ungefär två timmar utanför Guadalajara. På skylten som välkomnar besökare till byn står det: Välkommen till Tuxpan, byn med den eviga festen. Trots att byn är tokliten hindrar det inte invånarna från att anordna fester i oändlighet. Med cirka 200 fester om året gör de verkligen skäl för sin slogan. Vi fick under vårt besök höra att det redan nästa vecka är dags för nästa fest, då ska alla slänga mjöl på varandra av oklar anledning.

Denna fest var dock en av de större som byn anordnar och den går ut på att fira helgonet San Sebastian. Det hela startade i kyrkan med en förmiddagsmässa. Därefter satte hundratals dansare i vackra traditionella dräkter igång med en fantastisk och välkoreograferad show på torget framför kyrkan. De började sedan, fortfarande dansandes såklart, leda processionen genom byn. Dansarna följdes åt av tre helgonstatyer som bars ut från kyrkan, ytterligare kyrkoföremål, halva byn inklusive vi och slutligen bandet.

Målet med danståget var att nå altaret där sedan en av en av statyerna skulle överlämnas. När väl det skedde flög konfetti överallt, det tändes salvia och dansades än mer. Det var dock inte slut där utan processionen fortsatte genom hela byn och totalt fanns det ett 20-tal altare, stora som små, utplacerade lite varstans. När dansarna nådde ett altare tog de en liten paus innan de dansade vidare till nästa. På så sätt pågick det under hela dagen och säkert stora delar av kvällen.

Vid varje altare kunde man stanna kvar och få lite traditionell mat och dryck om man ville. Kycklingsoppa och plommonbål bjöds det på. När vi tog vår matpaus passade jag på att prata lite med en kvinna och fråga om själva traditionen, vad all dans och utklädnad egentligen symboliserar. Hon berättade att de som ställer upp och dansar gör det för att de önskar någonting av San Sebastian och för att få sin önskan uppfylld måste de göra sig förtjänta av det genom att dansa.

När vi ätit och minglat färdigt strosade vi runt i byn i några timmar. Vädret var på sin bästa sida och det var strålande solsken. Av en slump snubblade vi över en annan dansgrupp vid ännu ett altare. De var dock annorlunda utklädda, med skjortor och byxor, ansiktsmasker föreställande vita män, långhåriga peruker och renhorn på huvudet. Samtidigt som de dansade gav de ifrån sig konstiga ljud. Allt detta skulle förmodligen illustrera hur de vita spanjorerna kom till kontinenten med sina konstiga utseenden och konstiga språk.

Schteeek

Jag fattar själv inte riktigt hur det gick till men i helgen hamnade vi mitt i ett stekar-inferno. Efter en mjukstart under fredagkvällen med småstekerier, såsom helrör och 24/7 butlerservice av små kutryggade servitörer som gick ned i brygga för att behaga vårt sällskap, blev nog ändå lördagen the grand finale.

Men först drar jag det från början. Julia fick under lördagkvällen ett sms från en kanadensisk tjej som vi lärde känna under festen hos Julian (killen som vi couchsurfade hos de första dagarna). Hon undrade om vi tjejer var sugna på att gå på en nypremiär av en nattklubb som tydligen ska vara en av Guadalajaras bästa. Hon kände ägaren och kunde fixa in oss på gästlistan och dessutom hade hon en killkompis som skulle dit och som kunde skjutsa oss. Efter en stunds funderande bestämde vi oss för att tacka ja. Man lever bara en gång.

Vid utsatt tid knackade det så på vår dörr. Utanför stod kompisen, Pelón, och bakom honom stod vårt åk för kvällen: en polerad och överpimpad stadsjeep som lätt skulle platsat i MTV Cribs (hej tv i nackstöden). Vi knökade in oss i den redan fulla bilen och tvingade därmed två av grabbarna att sitta i bakluckan. Väl framme vid nattklubben gick vi före kön och killarna blev dunkade i ryggen av ägaren, alla vakter och fotfolket. Det kändes som att vi tre var 50 cents bitch-entourage för kvällen, dock med den stora skillnaden att vi istället för svala och coola snarare var allmänt förvirrade och malplacerade.

Väl inne blev vi placerade i VIP-hyllan mitt i smeten, med utsikt över hela dansgolvet. Knappt hade vi satt oss ned på den mjuka sofforna innan flaskor med den dyraste vodkan och diverse groggvirke ställdes fram på borden framför oss. Återigen blev vi uppassade av kutryggade servitörer som hällde upp drinkarna åt oss och halade fram tändare så fort någon ens tänkte tanken att tända en cigg. Deras övernaturliga radar inbegrep även att infinna sig i exakt det ögonblick man tog sista slurken av drinken. Innan man ens hunnit blinka hade man en ny drink i sin hand.

Till en början var det lite stelt mellan oss och grabbarna men ju mer vodka som rann nedför sällskapets strupar desto mer avslappnad blev stämningen. Störst förvandling stod nog dock ägaren till den stekiga bilen och tillika kvällens sugardaddy, Alex, för. Från att ha varit tyst, ganska dryg och knappt svarat på tilltal ens på spanska, mjuknade hans stekarhjärta rejält. Orsaken till detta var dels alkoholen, dels allas vår kära Tina. Han blev så till sig av hennes person att knapparna på skjortan i ren förtjusning gled upp ända ned till naveln samtidigt kroppen ställdes in på svankande juckdans-mode. Jag ryser fortfarande när jag tänker hans sliskighet. Tina blev senare under kvällen mer känd som: "Höööneeeeey" efter alla tillrop av sin stekarbeundrare. Varje tillrop ackompanjerades för övrigt av ett skrevjuck av obeskrivbart oattraktiv karaktär.

Mellan dans och flams minglade jag även lite med de andra grabbarna, som turligen var betydligt trevligare och mindre slibbiga än Alex. Av okänd anledning kom vi bland annat in på ämnet playa. Jag och brudarna tänkte nämligen åka och campa på en strand någon timma härifrån till helgen och det berättade jag för en av grabbarna. Då berättar samma kille, helt apropå, att hans morbror äger ett hus med 40 rum på samma strand, som vi kan få bo i istället för att campa. Han berättar även att hela grabbgänget hade tänkt åka dit helgen efter vår planerade resa, men att de kunde tidigarelägga den en vecka för vår skull. I planen ingick i sådana fall att ta morbroderns privatflyg(!) dit och såklart även bo i megahuset. Där och då i dimman kom vi överens om att så skulle det bli. Om det verkligen blir av är en annan femma, med tanke på hur kvällen tedde sig tvivlar jag dock inte på att det låg sanning bakom hans ord om privatflyg och mansion på playan.

När kvällen började lida mot sitt slut knökade vi återigen in oss i bilen och körde hemåt. Efter en omväg via Alex megakåk (återigen: MTV cribs), var vi äntligen hemma och en sjukt stekig kväll hade kommit till sin ände.

Oh happy day!

Oh yes, värmen som fick mig att söka mig till Mexiko från första början har äntligen kommit! De senaste 2-3 dagarna har varit ljuvliga så till den milda grad att livet plötsligt ter sig lekande lätt. Skolan flyter för tillfället på som ett rinnande vatten och jag har fått en välbehövlig boost i självförtroendet vad gäller mina spanskakunskaper. Dessutom hade jag idag en tokrolig trumlektion som resulterade att jag nog blev lite kär i trumläraren (en ljuvlig varelse vid namn Hector som är en meter och ett äpple hög). På vägen hem från skolan, när jag klev på bussen som skulle köra mig den sista sträckan, fortsatte det rosa skimret när jag möttes av två pojkbandssöta killar som med sina gitarrer och skönsång förgyllde en annars ganska tråkig sträcka. För det fick de en halv peso av mig. Motsvarande ungefär 25 öre. Oh yes, jag kan när jag vill.

Igår var vi på migrationsverket och blev migrerade. Processen flöt på smärtfritt trots diverse skräckhistorier och en två timmar lång väntan. Den största lyckokällan måste dock ha varit när kvinnan som hjälpte oss fylla i våra ansökningspapper, på avsnittet där våra yttre skulle beskrivas, knackade in alternativen "smal", samt "rak näsa" på sin skrivmaskin på somliga av oss ("jaa! hon skrev att jag är smal!"). Som att hennes subjektiva åsikt var en slutgiltig stamp of approval på våra utseenden. Mina ögonbryn var tydligen i kategorin "håriga". Var detta en pik och än viktigare, ska jag se det som en väckarklocka och damma av pincetten? Syrran, vad tycker du?

På väg därifrån hamnade vi mitt i en gatumarknad där skor och solglasögon inhandlades. Undertecknad köpte ett par spexiga, lila solglasögon av den skönaste transsexuella bruden ever (Gaydalajara tycks snarare te sig som hbt-Guadalajara). Vi styrde sedan kosan från den lilla gatumarknaden till den stora stadsmarknaden San Juan de Dios. Väl framme gjorde vi misstaget att kliva in genom en av ingångarna som leder till charkavdelningen. "Big mistake, biiig mistake" som Julia Roberts sa i Pretty Woman, för vi möttes nämligen av en vägg av utomjordisk stank som ackompanjerades visuellt av den ena vidriga köttdelen efter den andra. Tänk er den gojsiga stanken som kommer när kött göttat till sig ordentligt i 20-nånting-gradig värme. Blää. Stora, groteska grishuvuden med öppna munnar och glasartade blickar stod på rader och ångade och bredvid dem låg kvadratmetrar med fläsksvål, fett och innandömen. Jag som är extremt känslig för dofter kunde inte hålla tillbaka kväljningarna (eller klökningarna, för er som kommer söderifrån) och var tvungen att lägga på ett kol för att ta inte råka göra något jag sedan skulle skämmas för. Förutom den traumatiska starten på charkuteriavdelningen var resten av marknaden riktigt nice! Dit kommer jag definitivt gå fler gånger, antingen för att köpa billigt stöldgods/kinakopior eller för att käka på någon av de otaliga restauranger som finns. Vem vet, kanske blir det en av de göttiga råvarorna från grannavdelningen som får stå för innehållet i min nästa beställning. Yum!

Ha det fint och ta hand om er!

Puss!

Para bailar la Banda

I Växjö träffade jag en kille som hade bott i Mexiko ett tag. När jag berättade att jag själv snart skulle dit ansåg han det nödvändigt att varna mig för en musikstil kallad "Banda" som visst skulle vara omåttligt populär här. Hans betoning av musikstilens uselhet var så kraftfull att jag nästan fasade för den dagen jag skulle behöva stå öga mot öga med den. Två veckor in i mexikovistelsen kom den så till slut, min allra första chockbanda-behandling. Den ägde rum på den där festen jag skulle iväg till i fredags, som visade sig vara en stadsfest i den lilla byn Jocotepec, ungefär en timme utanför Guadalajara. Där spenderade vi timtal genom att lyssna på livebandaband, dansa den ytterst märkliga tillhörande dansen, dricka hemmablandade tequila sunrise och iaktta fantastiskt kitchiga Gud- och Jesus-fyrverkerier (utav vilka det roterande Jesus-huvudet var min personliga favorit) som avfyrades från hemmasnickrade ställningar som såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst.

Tanken var att vi skulle få skjuts hem när festen väl var slut, men eftersom vår designated driver blev kalasfull hade vi inget annat val än att övernatta hos hans kompis i ett hus fyllt av papegoja-statyer. Det visade sig i slutändan bli ett ganska trevligt drag för dagen därpå fick vi, i strålande solsken, möjligheten att bevittna en traditionell parad som gick genom staden. Himla bra start på helgen!

Här kommer ett litet smakprov på en av den mexikanska kulturens största stoltheter. Vad säger ni: kanon eller kalkon?

Greetings from Gaydalajara!

Host och harkel. Ungefär så låter jag just nu. Förkylning is the new black, och vem är jag att låta en sådan trend passera obemärkt förbi. Det hann inte gå många skoldagar innan hjärnan byttes ut mot trögflytande snor och små myror började kittla insidan av min hals och frammana hostattacker. Ni kan ju tänka er vilka reaktioner detta leder till här i svininfluensans vagga. Man får minst sagt nervösa blickar från mexarna när man sitter på en överpackad buss på väg till och från skolan och konstant hostar och har sig. Jag känner mig som en vandrande leprakoloni. Hemma i gamla goda Svedala hade man ju lätt kunnat stanna hemma från föreläsningarna och kurera sig, men här på vårt mexikanska "no mercy"-universitet räknas inte ens cancerbehandling in som giltig ursäkt för frånvaro. Det låter som ett skämt men det är helt sant. Hamnar man i en mer än två veckor lång koma har man förbrukat sina "fria dagar" och blir utslängd.

På tal om skolan är vår allra första skolvecka avklarad! Innan vi började fick vi berättat för oss att vårt universitet var det dyraste privatuniversitetet i Guadalajara. Det märktes dock inte av under introduktionsveckan eftersom mexarstudenterna inte hade börjat ännu, men nu när de vanliga studenterna trillat in så märker man det tydligast på skolans parkering. Där står rader av polerade fancypantsbilar och vittnar om statusen bland de som studerar där. Men bortsett från bilarna ser man ingen skillnad på dem och vilka andra universitetsstudenter, i vilket annat land, som helst. Enda skillnaden är kanske att de hånglar mer. Jag ser tamejfan ett hånglande par i varenda hörn. Samma sak var det i portugal. Det är nåt med de där katolikerna, de verkar ha en massa hormoner som behöver luftas.

Idag tog två av mina lärare, oberoende av varandra, upp det faktum att Guadalajara är Mexikos gayhuvudstad. Lite paradoxalt kan tyckas med tanke på att det även är huvudstaden i den mest konservativa av samtliga Mexikos delstater och kyrkan har extremt mycket inflytande. Helt förståeligt tyckte dock lärarna eftersom det blir en slags kontrakultur mot allt det konservativa.

Snart bär det av till en fest som vi inte riktigt vet var den ska vara, om den ska vara inomhus eller utomhus, om det är en liten fest eller en stadsfest. Vi vet kort sagt ingenting. Men iväg ska vi och kul ska det bli! Kanske ska jag göra en homodjupdykning. Eller så gör jag det ej. Slumpen får avgöra.

Hursomhaver, trevlig helg!

Fre-Lör-Sön

Som jag skrev i förrförra inlägget var en tripp till staden Tequila inbokad på fredagen. Vår mästerplan att gå upp tidigt och för en gångs skull skippa de kostsamma taxifärderna för att istället ta bussen som kostar sisådär två spänn gick inte så bra. Det bidde istället en sjuhelvetes ineffektiv omväg som innefattade:

- Ett stycke blåsning av den drygaste busschaffören världen skådat
- Ett stycke försening som nästan kostade oss Tequilaresan

Vi nådde universitetet typ femton minuter för sent och var tvungna att lägga benen på ryggen och kuta genom hela campus som att det inte fanns någon morgondag för att hinna med Tequila-expressen. Eftersvettningarna av min usla kondition slutade nog inte förrän en timma senare. Men iväg kom vi!

I Tequila besökte vi en hacienda där de producerar drycken med samma namn. Vi fick gå en guidad tur där de visade oss allt, och då menar jag verkligen allt, från plantan till den färdiga produkten. Tre timmar på haciendan gick från att vara gemytligt till att bli en utdragen plåga och högstadieminnena där man vallades runt som en skock får och tvingades lyssna på något man egentligen var ointresserad av kom tillbaka. Efter turen körde de oss till downdown Tequila som av det lilla jag såg verkade vara en väldigt mysig liten stad. Tyvärr fick vi bara trettio minuter på oss att utforska den så mer än så har jag nog inte att säga om den.

Fredagkvällen bjöd på fest. Internationella programkontoret på universitetet hade styrt upp en inofficiell välkomstfest på en bar vid namn Old Jack´s. Där minglade vi med folk från skolan och outsiders om vartannat. Jag ägnade bland annat på tok för mycket tid åt att snacka med en störig gringo som var så självgod att jag fick mjäll. Han trodde att han var en modern Nostradamus eftersom han hade "förutsett" finanskrisen och flytt till Mexiko två dagar innan Lehman brothers konkade. Hans nya spådom var att en revolution stundade eftersom den amerikanska ungdomen var så upplyst. Jaja, återstår att se om han har rätt.. Överlag var det dock väldigt trevligt!

Även lördagkvällen bjöd på fest, en så kallad möbelfest. För den som undrar vad en möbelfest är kan jag informera att det är en fest där det bjuds på obegränsat med alkohol (vi snackar litervis med tequila, baljor stora nog att rymma en babyelefant fyllda med bål, stora sopkärl fyllda med alkoläsk, osv) vilket gästerna får nyttja fritt. Det enda kravet är att de i utbyte tar med sig ett stycke möbel till festen. Möbleltemat kommer sig av att lägenheten som huserade festen - tadaaa! - var omöblerad. Vid frågan "varför lägger ni inte ned spritpengarna på möbler istället och har en vanlig fest?" fick vi svaret "det är roligare såhär". Fair enough. Fashionabelt sena anlände vi med en mycket uppskattad helfigursspegel och belönades med dricka som tack. Gästerna tickade på upp till 150 personer skulle jag gissa på, så presenter fick värdarna nog gott om. Bland annat ska de ha fått en leguan. Hur det går ihop med möbeltemat kan jag inte svara på, men uppskattad ska den ha varit. Som kanske redan insinuerats var det helt sjukt, det bara vällde in folk och vissa av dessa hade antingen blivit uppraggade på gatan eller hade helt enkelt hört musiken pumpa och bjudit in sig själva. Mestadelen bestod dock av utbytesstudenter och mexikanska brats om vartannat. En professionell DJ som kom från jag-vet-inte-vart skötte musiken bakom ett blinkande turntable och lägenheten var så flådig att den fick vårt hem att framstå som bunkern Hitler spenderade sina sista dagar i. Vad säger ni om detta: sex-sju meters takhöjd, flertalet takfönster och en egen takterrass större än en trerummare med utsikt över stora delar av innerstadens takåsar. Större dos stekighet har jag nog aldrig varit med om men även sånt måste väl upplevas minst en gång i livet? Jag överlevde det i alla fall och hade t.o.m ganska kul.

Efter allt festande och minglande under fredagen och lördagen var det inte mer än rätt att söndagen gick i vilan och lugnets tecken. Största bedriften blev att vi slutligen löste bussmysteriet, vilket inte var så bara. Nu vet vi äntligen vilken rutt som ska ta oss till och från skolan, en timma i varje riktning, under de kommande fem månaderna.

Un par de fotitas

99 leuftballons

Bekväm gatumusikant

Rundvandring på tequila-fabrik

En av många ruggigt goda mexikanska måltider som intagits här i Guadalajara. Yum!

Gullungar i Tequila

Graffitti-catwalk

Gata

Tre töntar på skolbussen

My boots are growing roots

Detta blogginlägget skrivs från min säng, i mitt rum, i mitt (nåväl, vårt) hus. Oh yes, vi har ett numera ett eget hem, gott folk! Huset som jag berättade att vi skulle åka och titta på häromdagen visade sig funka alldeles prima för våra behov så vi tänkte "varför inte?" och slog till.

Vår radhusbunker

Jag är just nu sjukt trött efter en heldag som började tidigt i skolan med kursregistreringar, mellanlandade på Wal-Mart där vi ägnade 4 timmar (!) åt att inhandla saker till hemmet och avslutades sent ikväll med kånkandet av snuskigt många matkassar. Jag är helt slut från topp till tå så sömnen lär det inte i alla fall bli några problem med.

Imorgon blir det ännu en tidig morgon eftersom vi har en utflykt inplanerad till staden Tequila. Där ska vi dels kika på staden som sägs vara ganska fin, dels besöka en Tequilafabrik. Såklart. Vi tänkte gå upp en bra bit i förväg i morgon bitti för att kunna bekanta oss med bussystemet här i Guadalajara. Efter nästan en veckas resande till skolan har vi nämligen fortfarande inte lyckats lista ut vilka bussförbindelser som tar oss från hemmet till universitetet. Mexarnas linjekartor är dessvärre inte de mest pedagogiska, så vi får ingen vidare hjälp därifrån heller. Vi har, bekvämt nog, förlitat oss på taxifärder hittills, men det sunda förnuftet säger ju att det inte blir hållbart i längden. Så nu är vår plan att vi helt enkelt hoppar på bussen som passerar här utanför imorgon bitti och sedan byter vi någonstans. Vi vet inte riktigt var eller när bytet ska ske men det ska nog gå bra. Om vi nu lyckas med planen och faktiskt kommer iväg ska jag självfallet se till att återkomma med info.

Men först: sömn.

Puss!

Puff puff

Här kommer en liten röksignal från det heliga taco-landet. Just nu sitter jag i en färgglad bilverkstadsliknande lokal som huserar ett internetcafé med typ en ziljon små bås i olika färger. Det känns som en technicolor-version av ett japanskt kontorslandskap anno 1950 eller något. Precis utanför passerar en fet bilväg så avgaslukterna härinne är påtagliga, men vid det här laget har man vant sig. Härifrån tänkte jag i alla fall avlägga en liten rapport om tiden i Guadalajara hittills.

Jag och Julia anlände i Guadalajara sent i fredags kväll efter ett dygn på resande fot. Vi var minst sagt möra när vi klev av planet och luften gick ur mig ytterligare när jag upptäckte att mitt bagage inte var framme. Worst case scenario näst efter döden, typ. Mitt liv passerade revy och framför mig såg jag hur jag skulle tvingas gå till billiga klädaffarer och köpa kläder i syntetiska, lättantändliga material och av tveksam design (optimist javisst). Tre långa dagar hann passera men igår kom de äntligen fram! Lycka!

Vi bor hos en kille Jullan hittade på Couchsurfing vid namn Julian. Han ar nog så långt ifrån den stereotype mexaren man kan tänka sig. Rödhårig, fräknig och välbärgad. Han är dessutom en riktig partynisse. Knappt hann vi fram till hans hus innan han drog med oss på en liten gathering på hans innergård. Där hängde vi med honom och hans kompisar Porno och Ivan i några timmar innan kroppen sade ifrån och ögonen gick i kors (av trötthet). Killarna fortsatte dock till kl.6 på morgonen med diverse alkoholintag.

Dagen därpå försökte vi sova ut efter den långa resan. Planen var att vi därefter skulle åka till en hippiemarknad med Julian men det regnade så vi tänkte om och åkte till Wal-Mart istället och bunkrade upp med nödvändigheter inför kvällen som skulle bjuda på fest av större skala än kvällen dessförinnan. Plats: casa de Julian såklart. Hmm, jag vet inte vad jag ska säga om den där festen riktigt. Den hade sina ups and downs. En klar up var att jag förstod mycket av det mexarna sa (ju mer alkohol de fick i sig desto svårare blev det dock). Med risk for att låta corny måste jag ändå säga att de har ett otroligt annorlunda sätt att uttrycka sig här jämfört med hemma. De kan sitta och berätta om minsta lilla händelse, men de går verkligen in för berättandet med själ och hjärta. Armar flyger hit och dit, ögon spärras upp, röstlaget är dramatiskt. Alla sitter tysta och med öronen på spänn och lyssnar på talaren och när poängen kommer är det ett fyrverkeri av skrattsalvor. Samma sak ar det gång efter gång. Man behöver nästan inte fatta vad som sägs för att uppskatta stämningen och dras med i skrattet. Trots en kul kväll med mycket prat och skratt lade sig vår värds kanonfylla som en våt filt över stämningen mot slutet. Det blev nästan skrattretande när han satt och hängde med huvudet och gurglade något om att han minsann kan hantera sin sprit.

Hmm, vad mer vad mer. Jo! Skolan kickade ju igång igår. Eller i alla fall introduktionsveckan. Vi hetsade dit som ett par idiots klockan 8 på morgonen bara för att inse att introduktionen börjar klockan 9. Bra där. Men så småningom började människorna droppa in, inklusive Tina-Fina som vi inte sett sedan hon drog till Guatemala i början av november. Det blev ett kärt återseende och en snabb recap av sista tiden i Växjö och Guatemala innan introduktionen satte igång. Utbytesnissarna består av cirkus 70 personer från diverse olika länder. Största klickarna kom från USA, Tyskland, Frankrike och Australien. Förutom oss tre finns ytterligare tre svenskar. Dessutom finns en rolig isländska som ar värd ett eget kapitel, men det görs nog bäst live.

Just nu ar vårt huvudmål att hitta ett boende. Vi hittade en annons på Craigslist som verkade jättebra: bra läge, ok pris, schysst standard osv, men de är så in i bomben svåra att få tag på på telefon så man får nästan magsår. Vi fick även kontakt med några andra som har ett hus som var nästan lika bra, vilka dessutom har fungerande telefon, så idag ska vi dit och kika på deras hus. Tre rum, två och ett halvt badrum, kök, matsal, vardagsrum, internet, hitan och ditan för en helt OK peng. Typ 1500 sek/mån och person tror jag det landar på. Dessvärre tror jag att det kan vara beläget i ett gated community och det är jag egentligen inte så sugen på, men med tanke på att vi bor gratis i andras hem för tillfället så känns det inte som att man har lyxen att utnyttja det i all oändlighet. Men som sagt, vi ska dit om några timmar sa vi får se vart det barkar. Kanske flyttar vi redan ikväll!

That´s all for now folks! Ta hand om er och mys i vintersverige eller vart ni än befinner er!

Puss!

Framme!

Hej hej hallå!

Har inte tid for något längre inlägg. Tänkte bara meddela er att vi kom fram safe and sound. Om det var Gud eller ödet eller bara flyt låter vi vara osagt men huvudsaken är att vi är här och vi mår bra. Det enda negativa är väl i sådana fall att mitt bagage är lost in translation (buuu, bad Delta Airlines). Förhoppningsvis kommer det någon gång under morgondagen, annars blir jag sur.

Ha det fint så hor jag av mig med en utförligare uppdatering snart! Nu måste jag kila-ila.

Puss!