Guadalajara i mitt hjärta

Igår återvände jag. Inte hem till Sverige utan till internetcafét med technicolor-färgerna och de små japanska kontorsbåsen på avenida Juarez. Den trogne bloggläsaren vet att det var därifrån jag skrev mitt första riktiga inlägg härifrån. Om jag inte missminner mig rapporterade jag om couchsurfar-Julian, mitt borttappade bagage, kära återseenden med Tina-Fina och lite annat. Då var Guadalajara för mig ännu en främmande stad i ett främmande land och jag kände mig konstant liten och vilsen. Alla de otaliga torgen, monumenten, kyrkorna gjorde det inte direkt lättare för mig att orientera mig i denna sexmiljonersstad, till slut såg ju allt bara likadant ut. Men. Så sent som för bara några veckor sedan kom känslan över mig. Eller kanske var det bara insiktspoletten som trillade ned. Det var i alla fall den där "jag är hemma"-känslan. Den kom när jag satt på bussen och insåg att jag visste precis vart den skulle svänga, innan chauffören ens hade börjat signalera. Den kom även när jag smärtfritt tog mig från plats A till B gåendes en väg jag inte kände till sedan innan. Även om jag ännu inte känner till alla platser, gator, områden i denna stad har jag nu lyckats tämja den såpass att jag känner mig trygg i att inte veta alla svaren eftersom jag vet att jag ändå kommer komma fram. Terminen här närmar sig sitt slut (de facto är skolan avklarad, finito, nedpackad och ivägskickad till en öde ö) men samtidigt känns det som att det knappt har hunnit börja.

Jag har kommit att lära mig att Guadalajara är en otroligt levande stad. Små rondeller mitt i högtrafikerade områden blir under helgerna hem för antingen konstnärer som ställer ut sina verk eller konserter. En av huvudgatorna i staden, Chapultepec, har gratiskonserter nästan varje helg i både stor och liten skala. Matmarknader finns det gott om, där man kan äta sig mätt på god och billig mexikansk mat eller förundras över alla otroliga mängder frukter och grönsaker som aldrig når svensk mark. Det kryllar av marknader där man kan fynda gamla böcker, smycken, egenhändigt designade kläder, väskor osv. Jag hittade för övrigt en bok om Sverige, skriven under 70-talet av någon italienare som var gift med en norska(!) som konstaterade att Sverige är paradiset och helvetet på en och samma gång. Enligt den skickar vi i Sverige våra mentalsjuka på lyxsemestrar under vinterhalvåret, vi har en anmärkningsvärd hög moral, vårt politiska system karakteriseras av en total avsaknad av spänning, svenska kvinnor är missnöjda med svenska mäns prestationer i sängen varför de föredrar latinosar osv osv. Högst roande lektyr.

Men trots denna kärleksförklaring till Guadalajara är Mexiko ett land med stora klyftor. Varannan latinamerikan som under 2009 föll in i fattigdom var mexikanare. Samtidigt friseras gräsmattorna, som även efter fyra månaders torka fortfarande har en perfekt grön färg, dagligen för hand på mitt fd mexikanska prestigeuniversitet . Personerna som ligger bakom det brukar jag se från bussfönstret på väg till skolan. De är unga män som cyklar till och från jobbet på sina halvskruttiga mountainbikes på den största motorvägen i Guadalajara, bland avgaser och galen mexikansk trafik, för att Tec de Monterrey ska kunna ha perfekta gräsmattor utan hjulspår efter en gräsklippare. Med tanke på att detta är en stad med sex miljoner invånare är chansen hyfsad att deras hem ligger långt ifrån jobbet och jag brukar ofta komma på mig själv att undra hur många timmar dagligen som går åt till att ta sig fram och tillbaka till jobbet för att jobba en heldag på ett arbete som ger lön i form av en spottstyver.

Det krävs inte något förstoringsglas för att hitta de som ligger längst ned på samhällsstegen. De går lättast att hitta vid motorvägarna, där de står hela dagarna under gassande sol och väntar på rödljus för att kunna hinna sälja så många fönstertvättar som möjligt. De går även att hitta på restauranger och caféer där man kan bli avbruten i sin matstund av en otvättad haltande man som tigger några slantar och som i utbyte ger en klubba av tacksamhet till sina givare. Det är en sorglig bild som blir ännu sorgligare med vetskapen om att det finns få saker som talar för en ljusning. Folket här vittnar om att det alltid varit illa, men att det på senare år bara blivit värre och värre. De två politiska partierna som slåss om makten erbjuder egentligen väljarna samma sak, den enda skillnaden är att ena partiet paketerar politiken i ett religiöst/konservativt papper medan det andra föredrar de moralistiska färgerna. Den som har sett den mexikanska filmen och politiska satiren "Herod´s Law" ("La ley de Herodes" på spanska), som jag för övrigt varmt kan rekommendera, vet dock att de i grund och botten levererar samma skit.

Men jag tänker inte avsluta min text om Guadalajara med trista fakta som gör en modstulen, jag vill istället lyfta fram musiken. Jag har alltid älskat musik och Guadalajara är på många sätt musik för mig. Var och varannan människa här är involverad i musik på ett eller annat sätt. Antingen har de ett hobbyband som spelar på vänners fester eller så har de större aspirationer, har släppt skiva, varit förband åt större artister, producerar musik åt sig själva och andra osv. Jag vill därför avsluta med att producera min egna hyllningslåt till Mexiko i allmänhet och Guadalajara i synnerhet. Någon gång ska ni få höra resultatet, men jag kan redan nu avslöja vad receptet kommer att innehålla:
- en del mariachi för Guadalajaras mariachirötter,
- en del banda för den otroliga kärleken till bandamusik alla mexare har,
- en del reggae för att staden dessutom har en skön avslappnad reggae-vibe plus att var och varannan person röker på här,
- en del tango för romantiken, kulturen och historian som genomsyrar varenda hörn av detta land,
- en del ska för all adrenalin och galenskap man dras med i,
- en del fado (jaa, jag vet att det är portugisiskt) för all melankoli
- en del Fanny Lu, helt enkelt bara för att.

P.S Imorgon ska jag och Tina på riktigt vara med och spela in en låt. Om den blir bra postar jag slutprodukten här, om den blir dålig kommer jag aldrig mer att nämna den. D.S

Som ur en telenovela...

Många av våra vänner här i Mexico är lika matglada som vi tre. Efter många och långa samtal om svensk mat hade såväl de som vi fått igång en ansenlig salivproduktion, så en svensk middag tycktes helt enkelt oundviklig. I måndags bjöd vi därför in ett gäng vänner till vårt hem för att provsmaka det svenska köket. På menyn stod bl.a. köttgryta med svamp, vodkapasta med parmaskinka och fyllda paprikor (den sistnämnda fick ge representation för mina och Tinas juggerötter).

Vi var närmare tjugo personer som åt, drack och hade det trevligt. Efter några glas av Julias magiska bål fick vi dessutom för oss att det var en bra idé att hoppa in i vår barnbassäng, belägen på uteplatsen. Allt fick dock ett abrupt slut när vi plötsligt hörde glas krossas och falla ned mot marken där vi befann oss. Ingen förstod riktigt vad som hade hänt men vi tänkte att ett av fönstrena på övervåningen kanske hade slagit igen av något slags korsdrag och därmed gått sönder. Vi sprang upp för att kolla läget och möttes av en chock. Julias rum var fullkomligt fullt av glassplitter. Det gapade tre stora hål i fönstret och på golvet nedanför låg två stora stenar (i efterhand hittade vi en tredje som hade hamnat under hennes säng). Tittar man ut rakt över uteplatsen ser man att det fanns egentligen bara ett hus stenarna kan ha kommit ifrån utan att ha trotsat fysikens lagar (ingen har väl någonsin sett stora stenar svänga i luften?). Det var helt uppenbart att någon granne hade slängt in inte en, inte två, utan tre stenar genom vårt fönster. Tänk om någon hade legat i sängen just då, som efter den handlingen var fylld av glassplitter. Helt sjukt..

Jag tog med mig Rodrigo, som vi hyr huset av, och begav mig först till vakterna för att rapportera vad som hänt och sedan till gatan där huset står (våra hus står på olika gator, fast rygg-mot-rygg och med uteplatserna mitt emot varandra). Vi knackade på dörren och en dramatisk och defensiv kvinna öppnade. Hon förnekade att det var hon som hade slängt stenarna men sade att hon hade all förståelse i världen för den som hade gjort det. Sedan "de utländska tjejerna" (hon verkade först inte förstå att jag var en av "dem") hade flyttat in hade det varit fester varje helg till klockan fem på morgonen. Det var även sexuella lekar som försiggick i "det där huset" som hennes döttrar hade sett. Oj, som hon bredde på med dramatiska utsvävningar kring vårt syndfulla leverne... Hennes tal hade lika gärna kunnat vara taget ur någon slags predikan. När jag förklarade vem jag var och att det hon hade anklagat oss för inte stämde ens i närheten blev hon provocerad och började höja rösten. Jag fortsatte genom att vänligt påpeka att om någon av grannarna hade problem med oväsendet var de mer än välkomna att antingen knacka på och be oss dämpa oss eller ringa vakterna alternativt polisen, istället för att ta till drastiska medel som att slänga stenar och eventuellt skada någon. Faktum är att den kvällen hade vi inte tagit emot ett enda klagomål, vare sig direkt eller via vakterna och under hela vår tid här har vi blivit tillsagda en endaste gång av vakterna att vi måste dämpa oss. Droppen som fick bägaren att rinna över för den dramatiska damen var dock när såväl jag som Rodrigo sade till henne att det som försiggår i vårt hus är vår ensak och att hon borde be sina döttrar inte spionera på sina grannar, vi kollar ju inte vad som händer i sovrummet mellan henne och hennes man. Oj, då tog det hus i helvete och vi blev utslängda i samma stil som Jazz alltid blev utkickad av mr.Banks i serien Fresh Prince i Bel Air.

Vi återgick till festen, men den galna kvinnans dramatiska, ogenomtänkta handlingar och sura kommentarer bet sig fast och jag hade svårt att njuta av resten av kvällen. Det var dessvärre ett tråkigt avslut på en annars jättetrevlig kväll.

Pa-pa-pa-pokerface

Igår kväll begav vi oss ut till två relativt nyfunna vänners, Sergio och Omar, hem för att spela kort. Deras vänner, syskon, svågrar och mamma slöt upp och det resulterade i att vi blev ett stort gäng som bjöd på fin stämning och många skratt. Att mitt pokerface inte är det bästa visste jag sedan innan, och jag fick det även bekräftat igår då mina bluffar konstant synades. Tina utsattes för en kupp och tvingades straffdricka Tequila medan Julia befann sig på andra änden av skalan och fuskade som att det inte fanns någon morgondag. Jag å min sida var hederlig hela vägen, så klart.

Idag firas även Mors Dag här i Mexiko, så när klockan slog tolv inatt slöt alla pokerproffs upp i sång för brödernas rara lilla mor vars leende lös upp hela rummet.

Hot in herre

Ville bara meddela att det är varmt här. Det är väldigt, väldigt varmt här. Jag ligger i mitt rum, under en takfläkt som sedan länge sett sina effektivaste dagar passera förbi. Sömnen har de senaste veckorna varit en bristvara eftersom jag sover i en kokande kittel utan möjlighet att öppna fönstret för lite svalka eftersom det skulle innebära en invasion av dengue-mygg. Minsta rörelse från min sida orsakar en sällan skådad svettattack så lösningen blir helt enkelt att göra så lite som möjligt, särskilt mitt på dagen. Jag lever ett sengångarliv, kan man säga.

Gloria didn´t do it!

Jag känner en mexikansk hårdrockare som är ett av gruppen Roxettes största fan. Otippat, men ganska roande. För att vidga hans vyer vad gäller svensk musik skickade jag en gång en youtube-video med Thomas di Leva till honom. Han gillade det han såg. Dessutom fick Di Levas "new age"-stil med kosmos, planeter och hela kittet fick honom att tänka på en mexikansk sångerska vid namn Gloria Trevi som tydligen ska vara Mexikos svar på Madonna, dock i en något mer excentrisk förpackning. Denna mytomspunna kvinna har suttit i fängelse i fem år för utnyttjande av minderåriga och som om inte det vore nog dog hennes dotter under mystiska omständigheter för några år sedan, ingen som vet hur. Ryktet säger att Gloria tog livet av henne men hon har aldrig sagt vare sig bu eller bä, istället har hon genom åren besvarat journalisternas frågor om dotterns död genom att brista ut i hysterisk gråt. Trots det är hon omåttligt populär här och hennes fans brukar under konserterna skandera "Gloria didn´t do it!" till stöd för sin idol.

Spekulera kan man göra i oändlighet, men jag ville egentligen bara vidarebefordra denna mexikanska ikons underhållande musikvideo. Enjoy!

Förra helgen

Som ni kanske sett har vi varit iväg på en liten utflykt. Förra helgen bar det av till Huasteca Potosina i delstaten San Luis de Potosi. Där paddlade vi på turkosa floder, badade i grottor, förundrades över ett surrealistiskt slott mitt i regnskogen, blev myggbitna, hoppade från vattenfall, såg illgröna svalor lämna sitt näste i världens djupaste grottschakt i gryningstimmarna, diskuterade könsroller, åt världens godaste soppa och en hel del annat. Kort och gott: en fantastisk helg som jag gärna hade sett vara lite, lite längre...

I förra inlägget lade jag upp lite bilder. Tyvärr var både svalschaktet och det surrealistiska slottet lite svårt att fånga på bild, så jag lägger upp två youtube-klipp som gör dem lite bättre rättvisa. Häftigt va?!

Huasteca Potosina i bilder

Mamma till salu

Det svåra med skämt är att veta när man ska lägga ned, kasta in handduken, spill the beans och avslöja sanningen. När man väl har lyckats övertyga någon om att något helt ofattbart är sant har det ofta gått så lång tid att ett avslöjande bara skulle leda till irritation. "Men åhhhh, en timma efter att du sa att du var gravid säger du att du skämtade. Jättekul. Verkligen" Typ.

Låt mig då ta tillfället i akt att berätta om igår kväll då Tina, Julia och jag med hjälp av några mexikanska allierade lyckades tuta i en annan mexikansk kille att i Sverige har vi som tradition att sälja våra mammor (!). Det hela började med en skämtannons som gick igång på Spotify under öldrickande och flams där de på engelska sade något i stil med:

"Are you tired of your mother? Would you like to change her for a new and better one? If so, log on to www.sellyourmother.com. There you can sell and buy all the mothers you want".

Den mexikanska killen, Rul, reagerade på den och skrattade: "detta måste vara ett skämt, va?". Det krävdes bara en endaste blick av samförstånd mellan mig och tjejerna för att veta att: "nu kör vi!". Därefter drog vi igång världens historia om Sverige, mammasäljarlandet. Vi berättade bland annat att under barnets första 18 år har föräldrarna vårdnad över dem, men efter 18 blir förhållandet det motsatta, vilket gör att vi har rätt att sälja och köpa mammorna lite som vi vill. Enligt oss var denna en långvarig tradition sedan hundratals år tillbaka och tack vare denna är vi svenskar så allmänbildade, eftersom alla mammor kan olika saker och därigenom lär vi oss väldigt mycket av dem. Tina gav det hela en "personlig touch" genom att berätta om sin egna mammaförsäljningserfarenhet. Tydligen hade hon i samförstånd med sin bror beslutat att bjuda in folk på en mamma-auktion hemma hos henne där högstbjudande helt enkelt fick ta med sig mamman och köra henne därifrån. "Men jag vet att hon har det bra, vi skickar vykort till varandra ibland". Våra mexikanska polare och allierade var inte sena att hänga på och komma med övertygande förklaringar när Rul tittade skeptiskt på oss.

Det hela var jätteroligt tills han i slutet av kvällen, något rund under fötterna, tittade mig djupt i ögonen och sade ödmjukt att idag har varit en viktig dag för honom, den har gett honom viktiga perspektiv på livet och han tänker inte längre på samma sätt. Hans sinne är nu mer öppet för andra idéer och tankesätt och med det sagt är hans nya plan är att sälja sin mexikanska mamma för att kunna köpa en flygbiljett till Sverige. Hoppsan hejsan. Där och då gick mitt hjärta itu lite och det dåliga samvetet gjorde sig påmint.

Att vi dessutom lurade denna kille även att den största av Asagudarna hette "den Äppelkindade" behöver vi inte ens gå in på. Det kommer dock bli intressant när han återgår till sin lektion på måndag i "Germanska traditioner", lyfter handen och frågar läraren varför denne inte berättat om den allra viktigaste guden i nordisk mytologi, den Äppelkindade.