lördag 24 juli 2010

Ode till Nicaragua

Jag ar fortfarande kvar i Nicaragua, landet med den galna hettan, den vackra naturen, de konstanta paminnelserna om revolutionens dagar och de brunstiga mannen. Jag har funnit en oas som jag inte kanner att jag vill lamna. Bara nagra fa timmar harifran hagrar mitt Costa Rica med plastfamilj och vanner som vantar pa att jag ska uppenbara mig, men det enda jag gor ar att skjuta det framfor mig. Klockan tickar och mitt reseschema skriker om lite uppmarksamhet och ansvarstagande, thank you very much. Men la-la-la-la, jag ar inte redo, inte riktigt an...

3 kommentarer:

Frank Costanza sa...

Vad är det som gör att du inte vill lämna då?? De brunstiga männen? Tycker du är lite vag i din beskrivning av det kvarhållande i din oas. ;)

Frank Costanza sa...

Hoppla, nu verkar kommentaren funka igen!

Paco sa...

hoppla hoppla, detta maste firas, frankie!

hmm, det ar allt och inget som gor det sa speciellt. till skillnad fran de honduranska acklena jag traffade ar de nicaraguanska mannen betydligt mer harmlosa. och roliga. men mest av allt gillar jag gatuforsaljarna.