Honduranska mansgrisar

Jag befinner mig just nu i Leon, Nicaragua. Jag hamnade har efter fyra dagar i Honduras, landet jag gillat minst an sa lange. Jag sag forvisso ytterst lite av landet men de vidriga mannen jag traffade dar tog kal pa all lust att utforska nya territorier.

Det borjade med att jag, bara nagra timmar efter att jag korsat gransen, blir uppraggad av en kille som hade "skummis" intatuerat i pannan. Han ville inte saga vad han jobbade med (staden jag befann mig i, Copan Ruinas, ar kant for att vara en droginkorsport mellan Guatemala och Honduras), han menade att ringen han bar pa sitt vanstra ringfinger inte var en vigselring och efter att ha hort mig saga max tva meningar pa spanska kunde han dels dra slutsatsen att min spanska var perfekt och att jag var en godhjartad, varm person som han ville bjuda pa lunch, middag, frukost om jag sa bara ville. Hur skum han an var sa var det dock valdigt skrattretande att hora honom bre pa med allehanda klyschor.

Ett mindre trevligt mote var nar en anstalld vid den arkeologiska platsen jag befann mig pa forfoljde mig, ropade ackliga kommentarer efter mig samtidigt som han tog sig sjalv pa kuken. Spiken i kistan var de konstanta kommentarer av man i alla aldrar jag horde vart jag an gick. Det later overdrivet men det var inte en enda man som gick forbi mig pa gatorna som inte hade nagot att kommentera.

Kanske var det helt enkelt bara for att jag reste ensam som jag var mer utsatt eller sa ar mannen dar varre an pa andra platser jag hittills besokt. Hjarnan och fornuftet sager mig att det formodligen beror det forra alternativet, men egentligen bryr jag mig inte. Erfarenheterna jag upplevde gjorde bara att jag ar sjukt glad over att jag kom darifran.