Real de Catorce

Nästa anhalt efter Chihuahua blev Real de Catorce i delstaten San Luis de Potosi. Jag fick nys om staden av min spanskalärare här i Mexiko, som berättade att den en gång i tiden hade varit en blomstrande stad med stora rikedomar på grund av gruvindustrin som utvann silver ifrån de omgivande bergen. När silverpriset drastiskt föll någon gång i början på seklet övergav dock i stort sett samtliga invånare staden och lämnade kvar något som har kommit att liknas vid en spökstad. Från att ha haft ett invånarantal på cirka 40.000 personer under sina glansdagar återstod inte ens ett tusental efter den stora utvandringen. Staden har dock stått kvar och när man kommer ut på andra sidan av den 2,5 km långa tunnel som är den enda ingången till staden så är det som att man rest tillbaka i tiden; staden ser ut som en historik relik, oförändrad genom tiden. Flertalet av stadens byggnader är tomma och övergivna.

På senare år har staden börjat få liv igen på grund av turismen, och befolkningen börjar återigen sakta men säkert att öka. Det kraftigt ökade världsmarknadspriset på silver har även föranlett diskussioner och eventuella planer på att sätta igång gruvindustrin igen. Om så blir fallet finns det en stor chans att Real snart kommer att blomstra igen.

Förutom att vi var nyfikna på denna mytomspunna spökstad bestämde vi oss även för att bekanta oss mer med omgivningarna, som är minst lika intressanta. Vi betalade därför en guide för att hyra hans hästar och följa oss ned till den heliga öknen som ligger vid foten av bergskedjan som omger staden. Det innebar att vi var tvungna att rida ned från cirka 2700 meters höjd längs smala serpentinvägar tills vi slutligen nådde öknen. Min skrala pålle hade en viss försmak för att gå hemskt nära stupkanten, vilket gav mig både svindel och dödsångest. Men när nervositeten väl hade lagt sig och jag började känna mig trygg med min häst övergick ridturen till att bli något särdeles fantastiskt och jag kunde njuta av upplevelsen och de intryck som omgav mig under färden.

Framme i den heliga öknen band vi fast hästarna vid ett träd och satte oss genast i skuggan under ett träd för att vila. Temperaturen hade ju stadigt tickat uppåt under den två timmar långa ridturen och öknen bjöd på betydligt starkare strålar än uppe på berget. Otaliga kaktusar, den ena vackrare än den andra, omgav oss. Guiden passade på att visa oss kaktusen som ar själva anledningen till områdets heliga status bland huicholindianerna. Peyote ar en liten pluttkaktus som knappt växer ovanför markytan. Den är helt fri från taggar och ser mest ut som någon pumpaliknande grönsak. Just den öknen som vi befann oss i, som ligger i den inre av indianernas tre geografiskt heliga cirklar, brukar Huicholerna årligen vallfärda till enbart for att äta peyotekaktusen som har hallucinogena effekter. Det sägs att genom att äta kaktusen kommer indianerna i kontakt med naturen och sig själva. Jag hade hoppats på att se några shamaner vandra omkring i öknen men dessvärre sker inte vallfärderna förran någon gång i juli, så jag fick klara mig utan. Real de Catorce var trots det en upplevelse för sig, olikt något annat jag hittills stött på i Mexiko.