Oaxaca på tapeten

Häromdagen när jag gick in på DN:s hemsida såg jag nyheten om kraftiga jordskred i den mexikanska delstaten Oaxaca (uttalas typ wa-hacka) som begravde uppåt tusen människor i sömnen. Visst blir man ledsen varje gång man läser eller hör tråkiga nyheter överlag, men det svider liksom till lite extra när man har en egen koppling till det man läser, vare sig det berör någon man känner eller om det bara är en plats man svängt förbi som turist en gång i tiden.

För läsaren som inte minns det besökte jag just färgstarka och sprudlande Oaxaca i somras. Oaxaca är den magiska platsen där i stort sett alla insekter är ätbara, där hantverken och tygerna är färgstarka, där jag sett de största politiska demonstrationerna hittills i Mexan, samt är hem till den traditionella chokladbaserade matsåsen mole som är deras motsvarighet till svensson-brunsåsen. Delstaten rymmer dessutom några av de vackraste platserna jag sett i hela mitt liv och är det ställe där jag blev bekant med det mexikanska band som snabbt kom att bli en av mina favoritgrupper.

För någon vecka sedan berättade en mexikansk kompis för mig att Beiruts senaste skiva spelats in just i Oaxaca och till den har man använt sig av den lokala musikaliska traditionen i Oaxaca med lokala musiker och traditionella instrument. Han var upprörd över att det ska krävas att folk utifrån ska belysa hur bra traditionell mexikansk musik faktisk är och kan vara och jag höll med honom. Det lustiga är att musiken och det som hände i Oaxaca på något känns som att de hör ihop. De är bägge otroligt mäktiga och sorgliga. För att lyssna på skivan, klicka här (för den som har spotifykonto).

Jag kommer göra det och ägna en tanke åt folket som drabbades i Oaxaca. Ni får göra det och tänka på precis vem eller vad ni vill men håll med om att det är mäktigt och inte minst vackert.

Kärlek